Lingon

Lingon (Vaccinium vitis-idaea) är ett ris som är vintergrönt. Lingonets bär, som också heter lingon(provinsiellt kröson), är ätliga, och mognar i augusti–september. Lingonväxter odlas sällan och bären plockas ofta från vilda växter. Lingonets naturliga utbredningsområde är norra halvklotets skogsbälte iEuropa, Asien, och Nordamerika, från tempererade till nästan arktiska klimat.

Lingon blir 10-40 centimeter hög med kompakt växtsätt. De trivs i halvskugga och med sur, fuktig jordmån. I Sverige är lingon vanligt i gles barrskog, särskilt i närheten av tall. Obördig jordmån tåls men inte basisk jordmån. Lingon är mycket tåliga mot kyla; de kan tåla -40 °C och eventuellt lägre, men växer dåligt där somrarna är mycket varma.

Lingon har blad året om även de kallaste vintrarna. De sprider sig med underjordiska rötter. På sommaren har de vita blommor och frukten mognar på hösten. Lingonets bär är röda och sura.

Lingon innehåller organiska syror, vitaminer (A, C, B₁, B₂, B₃), och grundämnena kalium, kalcium,magnesium, och fosfor.

                                                                                    *****

                                                                                  *****

Förstora 

Hallon

Hallon (Rubus idaeus) är en buske som tillhör hallonsläktet i familjen rosväxter. Arten är nordligt cirkumpolär och förekommer i Europa, Asien och Nordamerika. Den växer vilt i nästan hela Sverige och har odlats i Sverige sedan renässansen. Vanligast är röda hallon, men även gula förekommer. Bären börjar mogna runt juni, men den stora skörden kommer i slutet av juli/augusti då plockandet måste ske omkring varannan dag för att inte bären ska förfaras. Bären äts som de är eller används till sylt och saft

Liksom andra arter i släktet rubus har hallon småfrukter som är stenfrukter och blommor som saknar ytterfoder. Småfrukterna sammanhänger med varandra och ibland lossnar från pistillfästet tillsammans. Dess buskstammar kommer upp från en vedartad jordstam, växer upprätt, är tätt beklädda med taggar och blir 2-åriga. Det första året är de enkla. Det andra året förgrenar de sig genom blombärande skott från bladvinklarna. Hallon har stark förökning genom rotskott både i vilt och i odlat tillstånd. Dess ståndorter är torra platser, till exempel skogsberg, klippavsatser, stenrös och snårfyllda backar, där den ofta samexisterar med andra växter. Den är utbredd över hela Norden, till och med ovanför trädgränsen.

Hallonbuskens blommor sitter ofta dolda under löven och är oansenliga med sina små och smala, vitaktiga kronblad, som knappt når över de upprätta foderbladen. De besöks ivrigt av bin och humlor, som lockas av doften och den rikliga nektarproduktionen på den breda skivan innanför ståndarna. Frukten är sammansatt av små men talrika småfrukter, vardera med en helt liten, nätlikt gropig fruktsten.

                                                                               *****

Förstora 

Ekorre

Ekorre (Sciurus vulgaris) är en trädlevande gnagare med yvig svans

Ekorren är rödbrun på ovansidan men blir vintertid gråare (i vissa nordliga områden helt grå, varvid pälsen kallas gråverk). Undersidan är gräddvit. Variationer i pälsfärg gör att vissa stammar är mörkare eller gråare. Pälsen skiftas två gånger årligen. Vinterpälsen är tjockare och längre, och har också markanta örontofsar vilket andra ekorrarter saknar. Ekorren skiftar till vinterpäls mellan augusti och november. Pälsen av ungdjur är svartbrun eller rödbrun. Kroppslängden uppgår till 24-30 cm förutom svansen som är 17-20 cm. Vikten är mellan 200 och 450 g. Hanen och honan är lika stora.

Ekorren har en karakteristisk svans, vars syfte tros vara att hjälpa till att hålla balansen när den hoppar mellan grenar och kan hålla ekorren varm när den sover. Frambenen är kortare än bakbenen och har rudimentär tumme. Den har långa, vassa, krökta klor som hjälper den att klättra i träd. Ögonen är stora och utstående.

Lätet är smattrande eller tjattrande, men även andra ljud förekommer. Varningsropet är ett metalliskt "tjiuck".

På marken rör den sig uteslutande genom språng. Spåren som den efterlämnar har de större bakfötterna först och de mindre framfötterna bakom, båda sida vid sida. Avtrycken består av fem spretande tår i bakfotsspåret och fyra i framfotsspåret.

                                                                                ****

                                                                                          *****

Förstora 

Mjölke

Mjölke, mjölkört eller rallarros (Chamerion angustifolium) är en flerårig ört i familjen dunörtsväxter. Namnen mjölke och mjölkört kommer av att växten har antagits befordra mjölkavsöndringen hos kor

Mjölkörten blir 50–150 cm hög och har rosa till rödvioletta blommor med fyra kronblad. Bladen är långa och smala, ganska mörka på översidan och ljusare under. Frökapslarna är rödbruna och varje kapsel innehåller mellan 300 och 400 mycket små frön. Sammanlagt kan en enda planta ge 80 000 frön. Fröna har små hår som hjälper dem att spridas med vinden. Den stora mängden frön och att växterna även sprider sig med rotskott gör att den kan bli ett ogräs. Mjölkörten gav Christian Konrad Sprengel(1750–1816) en inblick i korspollineringens mekanismer; före hans upptäckt var korspollinering ett okänt begrepp

Rotstocken innehåller ca 16 % stärkelse. De mjuka och nästan vita rotstockarna som används, smakar väldigt beskt men kan ätas efter kokning. För att mildra den bittra smaken bör rotstocken rostas och förvällas innan kokning i nytt vatten. Man bör även dra bort rotstockens bruna mittsträng. Även skotten kan ätas efter kokning och har hög halt av vitamin C, men kolhydrathalten är låg. Mjölkört betraktas som en av de 14 viktigaste vildväxterna i en överlevnadssituation.

I Ryssland har mjölkörtens blad traditionellt torkats och använts som te. Växten heter på ryska иван-чай (Ivan-te) och drycken kallas sedan medeltiden koporje-te (копорский чай) efter fästningen Koporje(finska Kaprio) mellan Sankt Petersburg och Narva.

                                                                                               *****

                                                                                           *****

Förstora 

Bromsar

Bromsar (Tabanidae) är en familj i insektsordningen tvåvingar och underordningen flugor.

Bromsar är kraftigt byggda och har ett stort huvud och stora, skimrande fasettögon. Mundelarna är stickande och sugande. Beroende på art varierar längden från 6 till 30 mm. De är snabba flygare och fäbromsen kan komma upp i en hastighet av 60 km/h.

Det finns över 4 000 arter av broms i världen. I Sverige finns 45 arter fördelade på sju släkten.

Bromsar är blodsugande insekter, som anfaller idisslande däggdjur, hästar och människor. Det är dock endast honan som suger blod, vilket hon behöver för att utveckla sina ägg. Hannarna lever huvudsakligen av blommors nektar. Bromsarna genomgår fullständig metamorfos, det vill säga att äggen kläcks till larver som måste äta och växa innan de kan förpuppa sig och förvandlas till vuxna insekter. Utvecklingstakten bestäms till stor del av temperaturen.

Bromsar kallas dialektalt även för blinningar, framförallt i västra Sverige men även i Norrbotten

Blindbromsen borde se lika bra som andra bromsar, och varförLinné myntade detta namn är oklart. Det finns en del förklaringsförsök, till exempel att blindbromsen, när den väl slagit sig ner på ett offer, inte låter sig skrämmas bort av någonting utan suger som om den vore blind för vad som händer i omgivningen.

                                                                                       *****

                                                                                   ******

                                                                                        *****

Förstora