Koltrast

Koltrast (Turdus merula) är en fågel som tillhör familjen trastfåglar

Koltrasten är tack vare sin närhet till människor allmänt bekant. Hanen känns igen på sin kolsvarta kropp, gula näbb och gula ögonring. Den melodiska sången, som koltrasthanarna framför högljutt, anses som särskilt vacker.

Koltrasten är välkänd i svenska miljöer och 1962 blev den i en omröstning i Dagens Nyheter utsedd till Sveriges nationalfågel av läsarna. Vid en ny omröstning 2015, initierad av Sveriges ornitologiska förening, utsågs koltrasten åter till Sveriges nationalfågel

Koltrasten förekommer allmänt i hela södra och mellersta Sverige ända upp till norra Värmland och uppför Norrlandskusten. Individtätheten avtar ju längre norrut i Sverige man kommer.

Sverige var tidigare koltrasten en skygg skogsfågel med en utbredning endast i södra Sverige. I början av 1900-talet började den sprida sig norrut och blev allt vanligare i parker och trädgårdar i städer och i närheten av människor, vilket har resulterat i att den är en av de mest välkända fåglarna i Sverige.

Vikten hos en nykläckt unge uppgår till ungefär sex gram och inom de första tolv dagarna ökar dess vikt till omkring 64 gram. Vuxna fåglar väger i snitt 84 (♀) till 86 gram (♂). Vid slutet av häckningstiden under koltrastens ruggning väger den som minst. Den högsta vikten uppnår koltrastarna nästan uteslutande genom fettlagring på vintern. Viktminskningen på våren betingas av till ungefär lika delar av fett- och vätskeförlust. Vid ruvningen är honorna genomsnittligt något tyngre än hannarna, annars däremot lättare

Fler bilder på vigg5.se

Årets första Forsärla

Forsärla (Motacilla cinerea) är en fågel i familjen ärlor.

Den är slank och 17-20 cm lång. Ovansidan är blågrå, vid gumpen gröngul. Undersidan är på sommaren lysande gul, på vintern gulaktig-brunaktig. Den häckande vuxne hanen har svart strupe. Andra fjäderdräkter saknar den svarta strupen, och det gula kan vara uppblandat med vitt utom i området under stjärten. Den har liksom andra ärlor en karakteristisk lång, vippande stjärt. Stjärten är svart med gul undersida och har vita ytterfjädrar. Forsärlan är den av Europas ärlor som har längst stjärt och den vippar ofta med denna. Benen är långa. Flykten är jämn och vågformig.

Lätet är en skarpare variant av sädesärlans, ett hårt, metalliskt "tsitsitt" eller "tsetsetse".

Som häckfågel har den etablerat sig i Sverige under 1900-talet och var fram till 2000-talet vanligast i de västra delarna av landet. Numera finns arten jämnt spridd upp till Västerbotten. Det svenska beståndet flyttar i september-oktober till västra och sydvästra Europa och de återvänder i mars-april.

Forsärlan håller till i snabbt strömmande vattendrag, men på vintern flyttar den till långsammare låglandsvatten. Den livnär sig på insekter som den finner vid vattnen - flugor, små skalbaggar, trollsländelarver, men också små kräftdjur och små blötdjur. Fågeln vadar också genom vattnet och pickar i det i jakt på föda. Den tar också flygande insekter.

Honan bygger ett bo av mossa och gräs som bekläs med hår. Boet placeras bland stenar eller klippor och inte sällan i dammbyggnader i närheten av vatten. Ibland används gamla bon från strömstarar eller speciella fågelholkar. Honan lägger en till två gånger per häckningssäsong 3-6 gråbruna fläckiga ägg, som hon eller båda föräldrarna ruvar i 12 till 14 dagar. Båda föräldrarna matar ungarna, tills de efter cirka 12 dagar blir flygfärdiga.

Forsärlan är Bjuvs kommunfågel.

Se fler bilder på vigg5.se

Fotograferad  2017-04-04

Den lilla söta Mandarinanden

Mandarinand (Aix galericulata) är en fågelart inom familjen änder från Östasien. Dess fjäderdräkt har gjort den populär som prydnadsfågel i fågeldammar i parker och i zoologiska trädgårdar även i länder utanför dess naturliga utbredningsområde.

Mandarinanden är nära besläktad med den nordamerikanska brudanden (Aix sponsa). Huruvida släktet Aix tillhör underfamiljen Anatinae eller möjligen Tadorninae är under diskussio

Mandarinanden blir 41–49 centimeter lång och får ett vingspann på 71 centimeter. Häckningsdräkten hos hanen är färgstark och ornamenterad och ett skäl till artens popularitet som prydnadsfågel.

Mandarinanden föredrar små vatten med träd längs stranden, där den bygger reden i hål i träden. Den söker helst föda på land. Flykten är rätlinjig och snabb.

Ursprungligen härstammar mandarinanden från Östasien. Redan på 1740-talet inskaffades mandarinänder till parker i England. Senare har även parker i flera andra länder skaffat dessa färgstarka änder. I Europa har under 1900-talet förrymda fåglar förvildats, och de häckar numera regelbundet på flera platser i Europa.

I Sverige kan någon gång förrymda mandarinänder ses i naturen. Klimatet i Sverige tycks passa dem, och det förekommer uppgifter om att mandarinänder haft lyckade häckningar i Jämtland.

Mandarinanden kallas för yuanyang ,  på kinesiska, där yuan och yang står för hanen respektive honan i arten. I kinesisk folktro anses mandarinänderna bilda par som håller ihop livet ut, till skillnad från andra andarter, och därför har mandarinanden blivit symbol för äktenskaplig trohet.

Bilder är fotograferade i Broby 

Fler bilder på  vigg5.se

Förstora 

Tranor

Trana (Grus grus) är en fågel i familjen tranor (Gruidae) i ordningen tran- och rallfåglar (Gruiformes). Tranan är en stor långbent och långhalsad flyttfågel som häckar från Skandinavien och Östeuropa österut till norra Kina och östra Ryssland. På väg till sina häckningsplatser på våren uppsöker den specifikt utvalda lekplatser där den genomför en spektakulär parningsdans. 

En adult trana är ungefär 115–130 cm lång, har ett vingspann på 200–230 cm och väger 4–6 kg. Hanen är generellt något större än honan. Dess fjäderdräkt är huvudsakligen grå. Kinder, nacke och hals är svarta, huvudets sidor bakom ögonen och på överhalsen vitaktiga. På hjässan har den en fjäderlös röd vårtaktig hudfläck som tranan varierar i färgintensitet och storlek med hjälp av sin kraftiga nackmuskel. Vingpennorna är svarta. De inre förlängda armpennorna har upplösta, krusiga fan, vilka bildar en krusig stjärtliknade fjäderbuske. Tranans egentliga stjärt är istället ganska kort.

I Kina har tranan beskrivits som prinsen av alla fåglar och är en symbol för långt liv och sägs också vara det djur som bär döda själar till himlen.

Tranan fungerade på många håll som ett varsel på hur bra skörden skulle bli, i Frankrike förebådade den fint väder om den flög högt och i Mecklenburg fanns ett talesätt som sa att när tranorna skriar om huset blir det snart bröllop.

Den antika grekiska trandansen Geranos, som infördes i Aten av Theseus sedan han dödat Minotaurus i labyrinten på Kreta, efterliknar labyrintens vindlingar. I Norden finns berättelser om att trollkunniga personer kunde förvandla sig till tranor, och att tranan även kunde vara hin ondes fågel och på magiska sätt hämnas oförrätter, varför fågeln inte fick skadas.

Under antiken sades tranans kött vara bra för hälsan, och under medeltiden var dess kött en uppskattad och dyr delikatess. I Västergötland trodde man att vänstra sidan av tranan var ätbar medan den andra sidan smakade tran.

Det äldsta belägget för namn i Sverige är från 1400-talet. Namnet "trana" har inget med tran att göra. Det finns få dialektala namn för tranan men i Bohuslän har den kallats blåfot.

Se bilder  o video  på  trandansen   vigg5.se

Tranor på Pulken 

Järnsparv

Järnsparv (Prunella modularis) är en liten tätting i familjen järnsparvar. Järnsparven häckar i tempererade områden i Europa och Asien upp till trädgränsen. Järnsparven påminner om en brunaktig sparv men med tunn insektsätande näbb och järngrått huvud. Järnsparven lever i skogsmarker och håller sig ofta dold i täta buskage. Den observeras främst när den sjunger då den tenderar att sitta mer öppet. Sången är monoton och den har en silvrig, högfrekvent stämma. Den placerar sitt skålformiga bo i täta snår. Järnsparven uppvisar ett polyandriskt parningssystem där honan parar sig med flera hanar. Födan består av insekter, spindlar och daggmask, och förstärks på vintern av bär och frön

Järnsparven är 14,5 centimeter lång och väger cirka 20 gram. Den adulta fågeln påminner om en sparv men har en tunn näbb likt en insektsätande fågel. Hjässan, ögonbrynet, nacken, strupen och bröstet är blygrått. Kroppen är mörk och enfärgad med djupt mörkbrun och svartstreckad rygg. Näbben är mörk och benen rödbruna. Könen är mycket lika men hanen har i genomsnitt lite mer blygrått på huvud och hals än honan. Juvenilen är mer distinkt tecknad och kraftigt streckad även på halsen och bröstet.

Järnsparven blir könsmogen efter ett år. Boet byggs av honan och placeras lågt över marken gömt i täta snår. Det består av en skål av strån som täcks med mossa, och som fodras med hår, björnmossa och fjädrar. Arten uppvisar ett promiskuöst häckningssystem och det förekommer att den genomför två häckningar per år, i april och i juni. Den första kullen går ofta förlorad. De tydligt färgade äggen är ett lätt byte för andra djur i den fortfarande sparsamma växtligheten i april. Kullen består av tre till sex grönblå ägg som ruvas i 13 till 14 dagar, främst av honan. Ungarna utfodras sedan av båda föräldrar i 11 till 14 dagar.

Fler bilder på  vigg5.se

Förstora