© GERTs BLOGGBILDER

Natur Fåglar Insekter Sommar Vinter

Kattuggla

Kattuggla (Strix aluco) är en kompakt, medelstor uggla som tillhör familjen ugglor och är vanlig i skogar över stora delar av Eurasien. Dess undersida är blek med mörka strimmor, och ovansidan är antingen brun eller grå, där flera av de elva erkända underarterna uppvisar båda dessa färgvarianter. Boet är vanligen placerat i en trädhåla, och ägg och ungar försvaras våldsamt mot potentiella predatorer. Den är en stannfågel och mycket territoriell, och många årsungar svälter om de inte kan hitta ett ledigt revir när omvårdnaden från föräldrarna upphör.
Denna nattaktiva uggla jagar huvudsakligen gnagare, vanligen genom att hoppa från en gren för att slå sitt byte, vilket sväljs helt. I stadsbiotoper utgör fåglar en större del av dess föda. Dess syn och hörsel är anpassad till dess nattliga jakt. Även dess tysta flykt är en anpassning för dess jaktsätt. Fastän denna uggla ofta hävdas ha exceptionellt mörkerseende, är dess näthinna inte mer känslig än en människas, men dess asymmetriskt placerade öron ger kattugglan utmärkt hörsel. Kattuggla kan fånga mindre ugglor, men kan själv falla offer för exempelvis berguv och duvhök. Rävar utgör ett vanligt hot gentemot nyligen flygfärdiga juveniler.
Dess nattliga vanor och spöklika, lätthärmade rop har lett till att den i folktro förknippas med otur och död.
Kattugglan har ljusgrå ögonkretsar med svartaktiga fjäderspolar framåt och med svarta strålfjädrar. Fågeln har mörkbruna längsgående fläckar på ovansidan och mellan dessa är den finspräcklig på tvären i brunt, rostgult, grått och vitt. Undertill är den vitaktig med svartbruna, i kanterna i rostgult vattrade, fläckar, och på undergumpen är den vit med bruna pilfläckar. Vingarna har bruna och rostgrå, otydligt fläckiga vingband. Den har stora, vita fläckar på skuldrorna och på de större vingtäckarna. Stjärten är tvärbandad i brunt och rostgult, med en vitaktig spets. Honan är mera rödbrun och dess grundfärg på undersidan är rostgulaktigt vit. Den väger 400-500 gram.
Alla dessa anpassningar gör att den kan flyga nästan ljudlöst. Dess storlek, kompakta form och breda vingar särskiljer den från andra ugglor inom dess utbredningsområde. Lappuggla, berguv och slaguggla är likartade i formen, men är mycket större.
Enligt gammal svensk folktro bebådar kattugglans läte väderskifte, eller dödsfall om den nattetid skriker i närheten av bostadshus. Exempelvis skrev Vilhelm Moberg i sin uppsats Värendska seder och bruk vid dödsfall och begravning att om kattugglan uppehåller sig vid en gård och skriker sitt "klä vitt" om nätterna är det ett säkert tecken på att någon i familjen snart ska dö

Fler bilder på vigg5.se

Postat 2017-05-31 10:38 | Läst 4281 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Brushane

Brushane (Calidris pugnax) är en fågel som tillhör familjen snäppor (Scolopacidae) och som tidigare placerades som ensam art till släktet Philomachus men som idag förs till släktet Calidris.

Brushanen har en mycket varierande dräkt under olika perioder på året och könen skiljer sig också åt. Den har en mycket svagt nedåtböjd näbb som är medellång för att vara en vadare i dess storlek. När den sträcker på halsen kan den se mycket smal- och långhalsad ut och den har ett mörkt öga likt ett knappnålshuvud. Honorna är markant mindre än hanarna. Den adulta honans kroppslängd är cirka 25 centimeter och den har ett vingspann på cirka 48 centimeter medan den adulta hanens längd är cirka 30 centimeter och har ett vingspann på cirka 58 centimeter. Även benfärgen skiljer sig åt där adulta hanar har röda ben, adulta honor har ljust orange och juvenilerna ljust grå.

Det mest signifikanta, och spektakulära, för brushanen är hanarnas brokiga praktdräkt som de redan börjar anlägga när de återvänder till häckningsplatserna från och med början av april. Denna dräkt består av en krage av långa, styva, i spetsen bakåtböjda fjädrar kring framhalsen och nacken. Fjädrarna i halskragen och örontofsarna fortsätter sedan att växa under april och maj. Den nakna huden på tygeln växlar färg till gulorange och blir vårtig

På våren när häckningstiden kommer börjar hanarna att spela. Ansiktets sidor blir då täckta av vårtor, ett tecken på begynnande könsdrift och på samma gång ett skydd mot stötar från motståndares näbb. Revirhävdande brushanar slåss med näbbar och klor och det är inte ovanligt att man ser blödande och haltande hanar. I sällsynta fall kan de till och med döda varandra.

De tre olika morferna beter sig olika under dessa spel. Suveränerna vaktar ett område inom leken på cirka 1x1 meter och inom denna ruta uppvaktar de honor aktivt samtidigt som de försvara sitt område mycket aggressivt gentemot andra hanar. Satelliterna är mer undfallande och försvarar inte ett specifikt område utan försöker para sig med honor som besöker suveränernas områden. De intermediära hanarna blir oftast bestigna, eller bestiger andra hanar, antingen suveräner eller satelliter, men vid enstaka tillfällen bestiger de även honor

I maj eller juni, senare i de norra än i de södra trakterna, lägger honan sina 3-4 jämförelsevis stora, omkring 4 cm långa, olivbruna eller gröna, med rödbrunt eller svart fläckiga, päronformiga ägg i en liten håla på någon tuva, aldrig långt från vatten. Hon ruvar äggen ensam, och föder ensam upp ungarna, som strax efter kläckningen är färdiga att följa henne ut för att söka föda, medan hannarna stryker omkring för sig själva.

Se flerbilder på vigg5.se

******************************

***************************

Förstora

**************************

Postat 2017-05-18 20:50 | Läst 4814 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Gammal bil

Ford Tuder År 1947

Förstora

Postat 2017-04-17 20:53 | Läst 5584 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Stjärtmes

Stjärtmes (Aegithalos caudatus) är en tätting i familjen stjärtmesar

Stjärtmesen är insektsätare året runt. Den lever främst av leddjur och föredrar ägg och larver av malar och fjärilar. På hösten kan den även äta växtmaterial.

Utanför häckningssäsongen, vilken tar slut i juni-juli, formar stjärtmesen kompakta flockar på 3 till 30 fåglar, som består av familjemedlemmar (föräldrar och ungar från föregående häckningssäsong) tillsammans med de extra adulta individerna som hjälpt till att föda upp kullen (se nedan). Dessa flockar är revirhävdande och försvarar reviret gentemot andra flockar. Under kalla vinternätter trycker flockmedlemmarna ihop sig för att hålla värmen.

Under februari–mars delar flocken upp sig och bildar par för att försöka häcka. Ofta stannar hanarna kvar i vinterreviret medan honorna vandrar till omkringliggande revir.

Stjärtmesen bygger ett konstrikt hopfogat, övertäckt bo av fyra olika material: lav, fjädrar, spindelväv och mossa. Boet består av en flexibel säck med en liten rund öppning upptill. Boet hängs mellan grenar, antingen lågt i törnen och eller högre upp i grenklykor. Mossan och spindelnätet ger boet stabilitet och gör att konstruktionen fäster mot grenarna. Den fäster hundratals bitar av blek lav på utsidan - vilket kamouflerar boet - medan insidan fodras med mer än 2000 dunfjädra.

Den lägger vanligtvis 8-12 ägg per kull, men 6 till 15 ägg har observerats.Äggen är glansigt vita med röda fläckar och honan ruvar dem ensam i 13-17 dagar. Båda föräldrarna tar hand om ungarna som blir flygga efter 14-15 dagar. Bopredation är vanlig och bara 17% av häckningarna lyckas.

Fler bilder på vigg5.se

Postat 2017-04-17 14:33 | Läst 4675 ggr. | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Stork

Vit stork (Ciconia ciconia) är en fågel i familjen storkar

Vit stork är en stor fågel med lång hals och näbb, långa ben och långa breda vingar. Den har en längd på 95 till 110 cm och ett vingspann på 183 till 217 cm. Könen är lika till utseendet men hanarna är något större. Dess näbb och ben är röda. De yngre fåglarna har en mörk näbbspets. Dess fjäderdräkt är övervägande vit förutom arm- och vingpennor som är svarta. Det enda "läte" som storkar har är att de "klapprar" med näbben. Detta sker oftast när paret möts vid boet.

Vit stork häckar i Europa, norra Afrika och västra Asien. I Skandinavien häckar den numera endast i Danmark och Skåne. I de nordligare delarna förekommer den endast tillfälligtvis. I Norge och Finland observeras bara enstaka storkar årligen, dock har man observerat åtminstone ett säkert häckningsförsök i Finland under de senaste åren. I Estland förekommer rikligt med häckande stork.

Från 1920-30-talen blev arten mycket sällsynt i Sverige, och en häckning 1954 bedömdes länge som den sista, men från och med början av 1990-talet har den gjort en tydlig återetablering, framför allt längst i söder. De storkar som häckar i Skåne anländer i början av april och flyttar i mitten av augusti.

De flesta vita storkar lever i livslånga par som bildas när individerna är 3 till 4 år gamla. Paret bygger tillsammans boet som inte sällan ligger i människans närhet. De bygger ett plattformslikande bo på tak, skorstenar eller på ett större avstympat träd. Dessa bon återkommer paret gärna till år efter år. Honan lägger vanligtvis 4 ägg, men kullar på upp till 7 ägg finns rapporterade. Paret ruvar äggen tillsammans mellan 29 och 34 dygn. Båda föräldrar tar hand om ungarna som blir flygga efter 58-64 dagar.

Storken är förknippad med många sägner och myter. Bland annat trodde man att ett storkbo skulle skydda huset för eldfara Man ansåg också att storken var en uteslutande nyttig fågel och den har därför varit populär och åtnjutit beskydd. I flera västerländska kulturer har man berättat för barn att nyfödda barn kom med storken. Myten blev vanlig i Västeuropa under 1800-talet när storken var en symbol för lycka och välstånd. Tidsandan tillät inte att föräldrar talade om sex och fortplantning med barnen och därför sades att storken landade med spädbarnet i näbben

Storkens föda utgörs företrädesvis av mindre djur, som insekter, groddjur, ormar,

fågelungar och sorkar.