GOD JUL

Önskar alla en skön JUL  och GOTT NYTT ÅR

Förstora                    *******************************************************

Nötter är gott

Blåmes på matbordet 

Förstora 

Korp

Korp (Corvus corax), eller ramn (äldre svenska), är en stor, svart kråkfågel. Den återfinns över norra halvklotet och är den mest spridda av alla kråkfåglar. Det finns åtta underarter med liten variation i utseende, men senare forskning har visat betydande genetiska skillnader mellan populationer från olika områden.

Korpen är en av de två största kråkfåglarna, jämte den afrikanska tjocknäbbade korpen, och troligen den tyngsta av allatättingar. En adult korp är 54-67 centimeter lång och har ett vingspann på 115-130 centimeter. Korpar blir i naturen omkring 10 till 15 år, men livslängder på upp till 40 år har noterats. Unga fåglar lever ofta i mindre flockar, men senare i livet bildar de livslånga par. Varje par försvarar ett revir.

Korpen har samexisterat med människor i tusentals år, och har i vissa områden varit så framgångsrik att den betraktas som ettskadedjur. En del av dess framgång beror på dess allsidiga kost. Korpar är extremt mångsidiga och opportunistiska när det gäller att hitta näringskällor. De livnär sig av as, insekter och matavfall, men även spannmål, bär, frukt och små djur.

Det finns observationer av anmärkningsvärda problemlösningar hos denna art, vilket har lett till uppfattningen att den är mycketintelligent.

Korpar har bland de största hjärnorna av alla fågelarter. Liksom hos andra kråkfåglar finns anekdotiska observationer av anmärkningsvärda bedrifter i fråga om problemlösning, vilket har lett till uppfattningen att fåglarna har hög intelligens. Vetenskapsmännen är dock osäkra på omfattningen av deras andra kognitiva processer, såsom imitation och insikt.

Ett experiment som utformades för att utvärdera insikts- och problemlösningsförmåga involverade en bit kött som var fäst vid ett snöre som hängde från en pinne. För att nå maten behövde fågeln stå på pinnen, dra upp snöret en bit i taget och ställa sig på öglorna för att gradvis förkorta snöret. Fyra av fem korpar lyckades så småningom och "övergången från ingen framgång (att strunta i maten eller enbart rycka i snöret) till konstant pålitlig tillgång (att dra upp köttbiten) skedde utan någon påvisbar trial and error-inlärning".

Man har observerat att korpar har manipulerat andra till att utföra arbeten åt dem, som att locka vargar och prärievargar till platsen för döda djur. Hunddjuren öppnar kadavret och gör det därmed lättare tillgängligt för fåglarna. De ser efter var andra korpar gömmer sin föda och kommer ihåg var de har placerat sina födogömmor, så att de kan stjäla från dem. Sådana matstölder sker så ofta att korpar flyger extra långa avstånd från födokällor för att hitta bättre gömställen för maten. Man har också observerat korpar som har låtsats göra ett gömställe utan att faktiskt lägga maten där, förmodligen för att förvirra åskådare.

Korpar är kända för att stjäla och gömma glänsande föremål som småstenar, metallbitar, silverskedar från trädgårdsbord, örhängen och golfbollar. En teori är att de samlar på sig glänsande föremål för att imponera på andra korpar. Annan forskning tyder på att ungfåglar är mycket nyfikna på alla nya saker, och att korpar fortsätter att vara lockade av ljusa, runda föremål på grund av deras likhet med fågelägg. Adulta fåglar förlorar dock intresset för ovanliga saker och blir istället neofobiska, det vill säga, mycket avvaktande inför okända ting.

                                                                         *********************

Förstora 

                                                                       **********************

Entita

Entita, i viss äldre litteratur även kärrmes (Parus palustris), är en liten mesfågel som förekommer i palearktis och som i mycket är en stationär stannfågel.

Entitan är en liten kompakt fågel, med ett proportionellt stort huvud och fyllig nacke. Den har en längd på 11,5–13 cm, ett vingspann på 18–20 cm och en vikt på cirka 11 gram. Den har en svart hätta på huvudet som sträcker sig ned till ögat. Kinden är vit och den har en ofta liten svart haklapp under den grå korta näbben. Ovansidan är brungrå och undersidan ljusare gråbeige till vit. Den har en kort konisk och kullrig näbb. Yttre tån ungefär lika lång som innertån. Klorna är krökta, hoptryckta och spetsiga. Könen är lika.

Entitan är mycket lik talltitan och bestäms i fält bäst på lätet, ett kort, explosivt dubbelslag "pitjä" eller "pitchii" med betoning på andra stavelsen/tonen. Talltitan har istället ett nasalt "zizi tää tää tää" med betoning på de tre sista stavelserna.

Övriga subtila morfologika skillnader är att entitans hätta är glansigt svart och talltitans matt men detta kan vara svårt att avgöra i fält. Entitan saknar också de ljusa partier på armpennorna som bildar ett ljust stråk på vingen när fågeln sitter. Statistiskt har talltitan en större svart haklapp under näbben än entitan, men vissa individer av entita kan ha en större haklapp. Entitan saknar vidare talltitans kraftiga nacke och stora huvud, och den vita kinden är jämnsmal medan talltitans blir bredare bakåt

Den placerar sitt bo i hål som den finner i träd och gärna i holkar. Den föredrar ett trångt ingångshål. Undantagsvis hackar den själv ut ett hål i ett murket träd. Boet byggs av båda könen och består av hår och ull som läggs på en bädd av mossa. Uppgifter om den genomsnittliga kullstorleken varierar i litteraturen men ett snitt verkar hamna på ungefär 7–10 ägg men kullar med 12 ägg har observerats. Honan ruvar äggen i snitt 13-15 dygn och matas då av hanen. När äggen kläcks tas ungarna om hand av båda föräldrarna. Efter 16–21 dagar är de flygga och lämnar boet, men föräldrarna fortsätter att ta hand om ungarna under ett par veckor.

Dess föda består sommartid mest av insekter men äter gärna frön under hösten och vintern. Sommartid förekommer det att entitan hamstrar frön som den gömmer i barksprickor och dylikt. Många källor anger att en skillnad mellan entita och talltita är att den senare under vintertid inte besöker fågelbord. Denna information är felaktig då även talltitor besöker fågelbord.

                                                                                *********************

                                                                           *********************

                                                                                 **********

                                                                               *****************

Förstora 

Blåmes

Blåmes (Parus caeruleus eller Cyanistes caeruleus) är en fågelart inom ordningen tättingar i familjen mesfåglar (Paridae). Den lilla fågeln är med sin blågula fjäderdräkt rätt enkel att känna igen och mycket vanlig i stora delar av Europa. Blåmesens habitat är löv- och blandskog med hög andel ekar, men den återfinns också ofta i parker och trädgårdar. Utöver Europa förekommer den i några angränsande delar av Asien. Populationen i Nordafrika och på Kanarieöarna har tidigare kategoriserats som enunderart till arten blåmes, men kategoriseras idag oftast som den egna arten koboltmes (Parus teneriffae).

Blåmesen föredrar animalisk föda, framför allt insekter och spindlar. Utanför häckningsperioden ökar betydelsen av frön och annan vegetabilisk föda. Blåmesen är påfallande skicklig i sitt sökande efter föda. Den kan klamra sig fast vid de yttersta grenarna på träd och även hänga upp och ner när den söker föda. Blåmesar häckar oftast i trädhål, men även fågelholkaranvänds ofta. Huvudkonkurrent om häckningshål och vid födosök är den betydligt större talgoxen

Blåmesen är en liten mes med ett runt huvud som liksom sitter nedtryckt på kroppen så att den ger ett halslöst intryck. Den är mellan 10,5 och 12 cm lång, har ettvingspann på 18 till 20 cm och väger cirka 11 gram. Den är betydligt mindre än talgoxen. De ljusblå delarna av fjäderdräkten på huvudet och ovansidan förekommer inte hos någon annan tätting i Mellaneuropa vilket gör den rätt enkel att artbestämma. Dess bröst, buk och undergump är ljusgul. Den har en mörkblå ögonmask och hjässan är blå. Fjädrarna i hjässområdet kan resas till en låg, trubbig tofs. Den har en mörkblå krage som sträcker sig runt hela huvudet. Den mörkt hornbruna näbben är jämfört med de besläktade arternas kort och hög. Regnbågshinnan är brun, fötterna är mörkt blågrå och klorna grå. Den adulta fågeln har vita kinder och vitt ovanför ögonmasken medanjuvenilen, på dessa ställen, är färgad i ljusgult.

 Mellan inledningen och drillen inskjuts ibland en mellandel, som består av små men mycket variabla element. Ibland uppradas dessa strofer, som består av två eller tre fraser, omedelbart på varandra. Den avslutande ljudraden förkortas då ofta.

En hane förfogar över tre till åtta olika sådana stroftyper. Även honor framför ibland revirsång, möjligen då de invecklas i territoriella konflikter. Den typiska drillen vid slutet av strofen förekommer mer sällan hos fåglarna i Medelhavsområdet. Detta hänger uppenbarligen samman med att det där i motsats till i Nord- och Mellaneuropa inte finns någon så stark konkurrenssituation med talgoxen. Hos de nordligare blåmesarna tycks drillen behövas för att avgränsa sången från talgoxens, då det har kunnat visas experimentellt att talgoxar reagerar lika starkt på blåmessång utan drillar som på den egna artens sång

                                                                                  ******************

                                                                            *******************

                                                                                *****************

                                                                      *************************