Småspov

Småspov (Numenius phaeopus) är en vadarfågel i familjen snäppor

Småspoven liknar storspoven men är betydligt mindre, vilket dock kan vara svårt att se på håll om man inte har andra fåglar att jämföra med. Den har också proportionellt en något kortare näbb. Den är 37-45 centimeter lång (varav näbben är mellan 6 och 9 centimeter), med ett vingspann på 76–89 cm och är trots sitt namn exempelvis större än myrspoven. Den är mestadels gråbrun men vingen har en mörk hand. Den har krökt näbb som är längst hos adulta honor.

Småspoven har en tydlig ljus "mittbena" på huvudet och ett kraftigare tygel än storspoven. I flykten sticker inte benen ut bakom stjärten.

Locklätet är en vissling, medan spellätet är en serie visslingar som övergår i en drill.

Vanliga häckplatser är fjällhedar, myrar, kalhyggen och stäppmarker. Det är vanligt att några par häckar nära varandra i en mindre koloni. Boet är en grop i marken. Honan lägger 3-5 ägg. Båda föräldrarna ruvar äggen och vaktar sedan fåglarna mot inkräktare. De kan till och med anfalla människor som kommer för nära boet. Den äter olika smådjur som den plockar på marken.

Småspoven har förr dialektalt i Sverige kallats för quidbonde.

Fler bilder på  vigg5.se 

Pungmes

Pungmes (Remiz pendulinus) är en liten eurasiatisk fågel som tillhör familjen pungmesar.

Den är cirka 11 centimeter lång. Till utseendet är den ganska lik törnskatehannen. Huvudet är grått med en karakteristisk svart ansiktsmask och spetsig näbb. Ungfåglarna har ingen mask. Ryggen är rostbrun. Könen är ganska lika, men hanen har klarare färger och oftast större ansiktsmask. Lätet är ett utdraget ziyy. Sången är tystlåten och påminner lite om svartmes och hörs ofta från boöppningen.

Pungmesen häckar i stora delar av Eurasien; endast sporadiskt i västra Europa medan den är talrikare i Öst- och Sydeuropa. Österut förekommer den i ett bälte som nästan sträcker sig så långt österut som västligaste Mongoliet. Den är flyttfågel men vissa milda vintrar stannar individer kvar så långt norrut som södra Sverige. Höstflyttningen sker annars från juli till november, och den återvänder till häckningsplatserna från slutet av april till början av maj.

Pungmesens bo är pungformat, ungefär 17 centimeter högt och 11 centimeter brett och helt slutet sånär som på en liten tunnelformad öppning. Hanen påbörjar bobyggandet och försöker locka till sig en hona. Paret bygger sedan tillsammans färdigt det komplicerade boet av gräs, fröhår och växtfibrer. Boet hänger på en kvist längst ut i ett träd eller en buske, gärna över vattnet. Honan lägger 3-8 ägg som ruvas i cirka två veckor. Både honan och hanen kan ruva äggen. Den av föräldrarna som inte ruvar flyttar till ett nytt ställe för att bygga nytt bo och finna en ny partner. Detta kan upprepas flera gånger under samma häckningssäsong. Ungarna är flygfärdiga efter 22-24 dagar.

Pungmesen lever av insekter, spindlar och frön som den plockar i kolvar av kaveldun, vassvippor med mera.

Se fler bilder på  min sida  vigg5.se 

                                                                ****************************

                                                                         *************************

Pungmesbo

                                                      ************************************ 

Fälthare

Fälthare (Lepus europaeus) är en art av hare som tillhör familjen Harar och kaniner (Leporidae) och som förekommer naturlig i Europa, västra Asien och norra Afrika. Fältharen har också introducerats till flera olika världsdelar

Ett tydligt särdrag som skiljer fältharen från skogsharen är svansens svarta översida. Under vinterhalvåret inträder ingen eller obetydlig färgförändring. Det kan finnas vita ställen på huvudets sidor och på öronen nära huvudet. Dessutom kan stjärten vara mera gråaktig. Fältharen väger 3–5 kg och i genomsnitt 3,8 kg.

Fältharar har väl utvecklad hörsel medan deras syn är mindre bra. På grund av ögonens position vid huvudets sidor har djuret en synvinkel av 360° men sikten framåt är därför mindre avancerad.

Särskilt på Ven trängde den snabbt undan skogsharen. Den inplanterades i Sverige 1886–87 i Skåne, och har därefter förökat sig betydligt.

Fältharen är mycket skygg och lever utanför parningstiden ensam. Den lämnar sitt gömställe vid skymningen och kommer tillbaka först strax före soluppgången. I regioner med låg solstånd kan den redan vara aktiv på eftermiddagen. Ibland vandrar fältharen upp till 1,8 km innan den börjar äta och under hela natten kan den vandra 15 km. Under dagen sitter den utan rörelse i en grop med huvudet riktat mot vinden för att upptäcka faror så tidigt som möjligt.

Fältharen är det snabbaste landlevande djuret i Sverige och kan komma upp i hastigheter upp mot 75 kilometer i timmen. Vanligtvis har den under flykten en hastighet av 50 km/t. Det finns dock fåglar (exempelvis pilgrimsfalken) som är betydligt snabbare än så. För att undkomma förföljelsen byter fältharen plötslig riktning eller hoppar. Djuret har förmåga att hoppa 3 meter högt och 7 meter långt.

Mellan februari och oktober föder honan, tre till fyra dagar efter det att hon blev befruktad på nytt, ungdjuren från det förra parningstillfället. Ibland kan honan vara dräktig med embryon i olika utvecklingsstadier. Före födelsen gräver honan en grop i marken som skyddar ungdjuren mot vind. Honan föder upp till fem ungar åt gången, men vanligtvis blir det två till tre. Nyfödda fältharar har redan päls samt synförmåga och förmåga att röra sig, de kallas därför borymmare. De väger vid födelsen 100 till 165 g (genomsnitt 123 g). Honan diar sina ungar tre till fem veckor, vanligtvis kort efter solnedgången och ibland även på morgonen. Vid dessa tillfällen stannar honan bara tre till fyra minuter i boet på grund av att hennes kroppslukt lockar fiender till platsen. Under tider där honan diar, avvärjer hon kontaktförsök från hanar.

Efter cirka fem månader är ungarna lika stora som de vuxna individerna. Några ungar som föds tidig på våren kan para sig samma år.

Fler bilder på vigg5.se

Sotmätare

Sotmätare, Odezia atrata, är en svart fjäril med vita vingspetsar som helst flyger på dagen i soligt väder. Larven äter olika flockblommiga växter, till exempel hundkäx.

Denna fjäril, liksom alla andra fjärilar, genomgår under sitt liv fyra olika stadier; ägg, larv, puppa och fullvuxen (imago). En sådan förvandling kallas för fullständig metamorfos.

Flygtiden, den period när fjärilen är fullvuxen, infaller i juni och juli. Sotmätarna är aktiva på dagen i synnerhet i soligt väder. Under flygtiden parar sig fjärilarna och honan lägger äggen. Fjärilen övervintrar som ägg och larven kläcks på våren. Värdväxter, de växter larven lever på och äter av, är olika flockblommiga växter bland annat strätta, hundkäx och nötkörvel. Larven förpuppas och ur puppan kläcks den fullbildade fjärilen och en ny flygtid börjar.

Fjärilens habitat, den miljö den lever i, är de områden där värdväxterna finns, till exempel ängsmark.

Fler bilder på  vigg5.se 

Drillsnäppa

Drillsnäppa (Actitis hypoleucos) är en eurasisk vadare inom familjen snäppor.

Den beskrevs taxonomiskt första gången 1758 av Linné och han beskrev den då som Tringa hypoleucos. Tillsammans med sin systerart, fläckdrillsnäppa (Actitis macularia), som häckar i Amerika, utgör den släktet Actitis. Deras båda utbredningsområden överlappar inte varandra men enstaka felflugna individer har hybridiserat med den andra arten. Hybridisering har också observerats mellan drillsnäppa och skogssnäppa, vilken tillhör det närbesläktade släktet Tringa.

Den använder ofta sitt karakteristiska lockläte, ett vemodigt, ofta fyr- eller femstavigt pipande läte som sjunker i tonläge för varje stavelse och låter som "hi-diii-dii-dii".

Den är en livlig, försiktig och skygg fågel, som springer omkring på marken med trippande steg och då och då sätter sig på stenar eller trädstammar som sticker upp ur vattnet. När den sitter vippar den ofta upp och ned med stjärten, ungefär som en sädesärla. Ofta flyger den med nedböjda, dallrande vingspetsar tätt utmed vattenytan, samtidigt som den allt som oftast låter höra sitt drillande läte som upprepas flera gånger. Den uppträder mycket sällan i flock.

Drillsnäppan uppehåller sig vid steniga, buskbeväxta stränder, såväl inne i landet som, fast mera sällan, vid havskusten. Dess föda består av maskar, insekter och insektslarver, särskilt sländor och flugor, som den plockar på stranden eller fångar i flykten. Boet placeras på marken, oftast nära, men ibland ganska långt från vatten, och den lägger i snitt fyra vitgula, brunt och askgrått fläckiga, 36 mm långa ägg. Drillsnäppan gömmer sällan sitt bo särskilt väl, utan litar på äggens kamouflerande teckning.

Drillsnäppan kallades förr bland annat för strandsittare, lilla strandsittaren eller fisklita. På öarna i Östersjön kallades den för tolkapiga för att den ansågs vara ett tjänstehjon åt tolken d.v.s. rödbenan.

Fler bilder på vigg5.se