Större hackspett

Större hackspett (Dendrocopos major) är en fågelart inom familjen hackspettar (Picidae). Den förekommer i Europa, norra Afrika och norra Asien och merparten av världspopulationen är stannfåglar förutom de som häckar i den kallaste nordligaste delarna av utbredningsområdet.

Den känns igen på de två avlånga vita skulderfläckarna och den röda undergumpen. Längden är 23–25 cm och vingspannet 34–39 cm. Den väger ungefär 80 gram. Fullvuxna hanar har svart hjässa med en röd fläck i nacken medan fullvuxna honor saknar rött på huvudet. Ungarna har röd hjässa precis som mindre hackspett. Större hackspett flyger i bågflykt, dvs i tydliga upp- och nedåtgående bågar.

Den lever främst i löv- och blandskog, ibland även barrskog, från Skåne till Lappland. Längst i norr är den mindre vanlig eller sällsynt.

Bohålet hackas ut i en lövträdsstam, i såväl friska som murkna träd av t.ex. asp, al, björk eller ek, mindre ofta i barrträd. Övergivna bohål övertas gärna av stare eller vissa andra hålhäckare. Den kan även häcka i holk. I maj läggs 5-7 ägg som ruvas i 12-13 dygn. Ungarna blir flygfärdiga efter 20-25 dygn och de matas oftast en tid efter det att de har lämnat boet. Födan består av skalbaggar, myror, bladlöss och andra insekter, samt bär som till exempel blåbär och lingon - vintertid främst frön i gran- och tallkottar. Större hackspett tar ibland även fågelungar och ägg. Vintertid uppsöker den gärna fågelbord där den främst äter talgbollar och jordnötter.

Fler bilder på vigg5.se

Gulvingad fältmätare

Gulvingad fältmätare (Camptogramma bilineata) är en fjärilsart som först beskrevs av Carl von Linné 1758. Gulvingad fältmätare ingår i släktet Camptogramma, och familjen mätare. Arten är reproducerande i Sverige.

De största svenska arterna dagfjärilsmätare och björkmätare har ett vingspann på upp till 55 mm.

Drygt 320 arter förekommer i Sverige. Av dessa hör ett fåtal till Oenochrominae, bland annat ullgumpsmätare. Talrikare är släktena Larentiinae och Geometrinae. Fältmätarna omfattar omkring 90 svenska arter, och räknades tidigare som ett släkte, men är numera uppdelade på ett 30-tal arter. Malmätare omfattar 58 svenska arter, av vilka 52 hör till släktet Eupitheca.

Mätarnas larver är smala, utan behåring och har endast två bukfötter. Larvernas speciella krypstil, att sträcka fram kroppen, böja den uppåt i en båge och flytta bakbenen fram mot bröstfötterna, har gett fjärilarna dess namn, då de ser ut att mäta sig fram. Många arter sträcker stelt ut sig från sin värdväxt då de hotas för att likna en kvist.

Se fler bilder på  vigg5.se

Skärfläcka och Kyckling

Skärfläcka (Recurvirostra avosetta) är en fågel i familjen skärfläckor inom ordningen vadarfåglar.

Skärfläckan är omisskännlig med sin svartvitbrokiga dräkt. Fjäderdräkten på de adulta fåglarna är mestadels vit, med svart i nacken, på huvudets övre halva, på ryggen och i ett band på vingen. Könen är lika. De unga fåglarna har en gråare fjäderdräkt. Benen är långa och något blåaktiga. Skärfläckan har simhud mellan tårna. Den är ungefär 43 cm lång och har ett vingspann på 77–80 cm. Karaktäristisk är också den långa och tydligt uppåtböjda näbben.

Lätet utgörs av ett oroligt upprepande plytt-plytt-plytt.

Skärfläckorna går samfällt till attack mot måsar och kråkor om dessa kommer för nära deras bon. För det mesta lyckas skärfläckorna jaga bort dem, men ibland kan en mås eller kråka få tag i en unge eller ett ägg. En annan taktik som skärfläckan använder för att skydda sitt bo är att uppträda som om den har brutit vingen och på detta sätt dra rovdjurets uppmärksamhet bort från boet. Till skillnad från de flesta andra vadarfåglar simmar skärfläckan ofta och bra.

Med den uppåtböjda näbben sveper de fram och tillbaka längs vattenytan och plockar på detta sätt ut kräftdjur, fiskrom och alger som de äter. Ibland kan de också ta en orm.

Fler bilder på  vigg5.se

Förstora 

Gulärla

Gulärla (Motacilla flava) är en fågel av familjen ärlor och piplärkor i ordningen tättingar. Den delas upp i en mängd underarter och dess systematik är omdiskuterad och komplicerad. Idag bryts ofta grönkronad ärla med sina fyra underarter ut som en egen art men de har tidigare behandlats som underarter till gulärlan. Arten häckar över stora delar av tempererade palearktiska landmassan. Gulärlan påminner om sädesärlan, både till formen och beteendet. Den adulta fågeln har övervägande gul undersida och olivfärgad till grå ovansida, där honans fjäderdräkt är mattare. Fjäderdräkten skiljer sig mycket mellan de många underarterna, speciellt vad gäller teckningen på huvudet.

Gulärlan är en insektsätare som mest uppträder i öppna biotoper och häckar ofta nära vatten. De populationer som flyttar samlas ofta i stora flockar om hösten och rastar ofta på betesmark eller åkrar. Den placerar sitt bo på marken, väl dolt i vegetationen. Boet byggs av torrt gräs som fodras med hår, fjädrar och dylikt. Den lägger normalt 4-8 spräckliga ägg som mest ruvas i 12–13 dagar. Båda föräldrarna tar hand om ungarna som blir flygfärdiga efter 16-18 dagar. Det förekommer att den lägger två kullar. Gulärlan har ett mycket stort utbredningsområde och en mycket stor global population, och trots att arten minskar kategoriseras den som livskraftig

I Sverige häckar gulärlan i hela landet. I södra Sverige, så långt norrut som till den biologiska norrlandsgränsen häckar underarten flava, ibland kallad "sydlig gulärla" I resten av landet häckar underarten thunbergi, ibland kallad "nordlig gulärla

Den adulta hanen har i stora drag en olivfärgad till grågrön ovansida och gul undersida. Ryggen, vingpennornas kanter, underkropp och undre stjärttäckare är gula. Stjärtpennorna är svarta och vingpennorna olivfärgade. Honans färger är mattare och ryggsidan mera gråaktig än hanens. Även hanen blir under hösten mörkare. Juvenilen är mindre kontrastrik med en generellt brunare ovansida och ljusare och mindre gul undersida.

Huvudteckningen hos framförallt häckande hanar varierar beroende på underart, men även färgton på rygg och färg på strupen varierar. Att skilja underarterna åt kan vara mycket svårt, ibland omöjligt då flera underarter hybridiserar och underarterna även uppvisar klinala förändringar inom sitt utbredningsområde

Fler bilder på  vigg5.se

Förstora 

Silverblåvinge

Silverblåvinge, Polyommatus amandus, är en fjärilsart i familjen juvelvingar. Vingspannet varierar mellan 31 och 36 millimeter, på olika individer.

Hos hanen är ovansidan blå med mörkbruna kanter och hos honan i stort sett brun. Båda könen har en ljusbrun eller gråbrun undersida med svarta och orange fläckar, de orange främst längs vingkanterna. Larven är grön med ljusa längsgående ränder och den blir upp till 25 millimeter lång.

Värdväxter, de växter larven äter av och lever på, är olika ärtväxter, bland annat kråkvicker och gulvial.

Larverna vårdas av myror i släktena Tapinoma, Lasius, Myrmica och Formica.

Flygtiden, den period när fjärilen är fullvuxen, imago, infaller i juni-juli. Silverblåvingens habitat, miljön den lever i, är blomsterängar.

Silverblåvingens utbredningsområde 

I Norden förekommer den i Danmark, sydöstligaste Norge, Finland samt i Sverige upp till Värmland och Hälsingland, dock längre norrut längs kusten. 

Se fler bilder på sidan  vigg5.se