Blåbär

Blåbär (Vaccinium myrtillus) är ett ris som växer vilt i större delen av Europa (saknas iMedelhavsområdet) och delar av Asien. Det täcker stora ytor av skogsmark. Det blå bäret plockas allmänt för användning i bland annat sylt och blåbärssoppa.

Bären kan användas inom textilfärgningen för färgning av ylle. Betat med alun ger de en lila eller rödaktig färg. Blåbär har också använts för färgning av faner.

Blåbärsrisets innehåll av garvämnen har hantverksmässigt använts för läderbearbetning.

I gamla timrade hus smetade man ofta lera på innerväggarna (lerklining), som sedan vitkalkades. Därefter dekorerade man genom att spräcka blåbär mot väggen så att bärsaften gav en färgfläck i kalken.

Inom folkmedicinen används bladen vid mild diabetes. Bären används invärtes vid diarré och utvärtes vid munhåle- eller svalginflammationer. Preparat med blåbärsantocyaniner används invärtes vid kapillärblödningar. 

Medicinsk verkan är svagt blodsockersänkande hos bladen medan bären har en antidiarroisk, vitamin P-effekt. Aktiva ämnen i bären är organiska syror (äppel-, citron-, kinasyra), garvämnen av tannintyp, antocyaninpigment (cyanin, delphinidin, malvidin, petunidin) samt vitamin A och C. Aktiva ämnen i bladen är organiska syror (bensoe-, äppel-, bärnstens-, kinasyra), triterpensyror (ursol-oleanolsyra), garvämnen av katekintyp: neomyrtillin. 

På apotek kunde man förr köpa Baccæ Myrtill, som ansågs vara febernedsättande.

Blåbär är en viktig växt för andra arters överlevnad, alltså en så kallad nyckelart. Riset betas av bland annat rådjur och älg, medan bären äts av en mängd olika fågelarter och björn. Tjäderkycklingar kan också hitta fjärilslarver på grenarna, vilket är en mycket näringsrik föda. Blommornas nektarutnyttjas av humlor och fjärilar. Blåbär har alltså en stor betydelse för den biologiska mångfalden i skogen

Förstora 

Flugsvampar (Amanita)

Flugsvampar (Amanita) är ett släkte av svampar med cirka 600 beskrivna arter. I släktet ingår många giftiga arter, däribland de dödliga vit flugsvamp och lömsk flugsvamp. Släktet innehåller dock några ätliga arter och många oätliga om inte direkt giftiga. Typart för släktet är röd flugsvamp (A. muscaria).

Släktet delas upp i två undersläkten, Amanita respektive Lepidella. Undersläktet Amanita delas sedan upp i sektionerna Amanita (egentliga flugsvampar), Vaginatae(kamskivlingar) och Caesareae. Lepidella delas upp i sektionerna Lepidella, Amidella, Phalloideae och Validae.

Flugsvamparna har i början av sin utveckling ett hylle, som hos många arter bildar en så kallad strumpa på foten (se bild på lömsk flugsvamp) och/eller så kallade hylleplättar på hatten (jämför bilden på röd flugsvamp).

De gifter som arterna i släktet producerar är framförallt amatoxiner, främst amanitin. Flera arter tillverkar även ibotensyra och muskimol. Giftetmuskarin har fått sitt namn efter den röda flugsvampen, men finns bara i mindre mängder i denna. Fallotoxin finns främst i lömsk flugsvamp, men även i mycket små mängder i rodnande flugsvamp.

                                                                                ************

                                                                                 ***********

                                                                            ***************

Förstora 

                                                                                 **************

Höstfärger

                                                                                  ******************

                                                                         ***************

                                                                    ***************

                                                                        ******************

   Förstora

                                                                         ***********************

Humle (Humulus lupulus)

Humle (Humulus lupulus) är en art i familjen hampväxter och förekommer naturligt i Europa, Asien,Nordafrika och Nordamerika. Humle förekommer vild eller förvildad i lövlundar och bäckdälder i södra och mellersta Sverige, oftast i närheten av bebyggelse. En mycket stor del av vår svenska population utgörs av honplantor, vilket talar för att den som regel spritt sig från odling. Lokaler där även hanexemplar förekommer kan vara ursprungligt inhemska och bör betraktas som mer skyddsvärda.

Humle är en flerårig, klättrande ört som kan bli 6–7 meter hög och kan växa 20 cm per dygn. Plantan är täckt med krokiga taggar och körtelprickar. Bladen är motsatta, breda och hela till handflikiga med tre flikar. De blir 5–12 cm långa och lika breda med hjärtlik bas och oregelbundet naggad kant.

Humle har odlats och använts i öltillverkning i Sverige sedan 1200-talet. Förr fanns särskilda bestämmelser som reglerade hur mycket humle gårdarna skulle leverera och man anlade därför särskilda humlegårdar, till exempel Humlegården i centrala Stockholm som var kryddgård fram till 1648. IKristoffers landslag från 1442 står att "Alle hemman böra humlegård hafwa, och lägge bonde goda rötter till fyratijo stänger hvart år, till dess de blifva tuhundrade vid ett helt hemman." Humle introducerades i engelskt öl under 1600-talet och odling av humle startade i Nordamerika 1629.

Vid hembryggning är det intressant att veta mängden bittergivande ämnen för att kunna räkna ut hur mycket humle som skall tillsättas, för att ge den önskade beskan. Beskan ska balansera sötman som malten ger, och beroende på vilken öltyp man avser att brygga så finns det klassiska nivåer på dessa parametrar. De bittergivande ämnena är bland annat alfahumelonsyra, som förkortas alfasyra och anges i procent av humleproducenterna. Alfasyra-värdet varierar något från år till år.

Beroende på ursprung och var humlen odlas, så ger de olika humlesorterna sin typiska karaktär i form av smak och arom. De ser dessutom annorlunda ut. Färgen kan variera från gul-grön till mörkgrön, och kottarna kan vara små, stora, runda eller avlånga. Man styr humlens smakbidrag i ölet genom att tillsätta den vid olika tidpunkter under koket. Koket varar normalt en timme och för beskan tillsätts humle i början. Humle som tillsätts i slutet ger mer arom. Vanligtvis tillsätts humle 2–3 gånger under ett kok, och i vissa öltyper tillsätter man även humle efter koket, och låter humlen vara med under jäsningen. Detta för att få mer kvar av de lättflyktiga aromämnena. Ett typexempel är så kallad "Real Ale", där man serverar ur samma tunna som sekundärjäsningen för kolsyra har skett i, och då finns även humlen med.

Man brukar grovt dela in humlesorterna efter hur mycket alfasyra de normalt ger, och sedan gammalt ger de ädlare humlesorterna mindre beska, medan övriga humlesorter ger mer beska men inte lika angenäm karaktär. Det har forskats mycket på detta område, och intresset är stort att få en ädlare sort att ge mer beska, men hittills har ingen lyckats överträffa de få klassiska humlesorter som står för den finaste beskan. Alfasyravärdet på dessa brukar ligga kring ca 2–6%, medan bitterhumlen ligger på ca 5–8 procent. Det finns även en grupp man brukar kalla högalfasyra-humle, som kan ligga på 8–12 procent, och många av dessa är framodlade i USA.

De finare humlesorterna är dessutom dyrare och av ekonomiska skäl är det inte lämpligt att använda de till både beska och arom, utan man väljer oftast att tillsätta en billigare humle för beskan och sedan ta en finare till arom. Till en viss del styr ändå tradition och trend valet av humle. Vissa länder är mer generösa med humlen än 

                                                                                   **********

                                                                           ***************

                                                                          ***********

Förstora 

Gräshoppor

Gräshoppor (Caelifera) är en underordning insekter. De tillhör hopprätvingarna.

Gräshopporna har långa kraftiga bakben som de kan använda till meterlånga hopp. De är mestadels växtätare och dagaktiva. På bakbenen har de ett räfflat organ som de genom att gnida med vingarna åstadkommer ett starkt högfrekvent läte som hjälper dem finna en partner. Gräshopporna harofullständig förvandling, det vill säga ur ägget kläcks en larv, kallad nymf, som liknar de vuxna insekterna med undantag för att den är mindre och saknar vingar. Något puppstadium finns alltså inte. Gräshopporna har det speciella könskromosomsystemet XX-X0, vilket innebär att honor har två X-kromosomer medan hannar, liksom hos till exempel människan, bara har en X-kromosom, men till skillnad från människohannar saknar de Y-kromosom.

Gräshopporna kan ofta höras på soliga ängar och åkrar på högsommaren och bidrar starkt till vad vi kallar högsommarstämning. Vi talar då ofta om att "syrsorna spelar", men så är det inte. Vad vi hör är vanligen gräshoppor och vårtbitare. Den ena svenska arten av syrsor, hussyrsan, håller till inomhus och på soptippar. Den andra arten, mullvadssyrsan, finns bara i södra Sverige. I Afrika och Nordamerikafinns storväxta arter som har en cyklisk livsrytm beroende av vädret, så att de vid gynnsamma förhållanden kan föröka sig explosionsartat och dra över landet i stora svärmar, som kaläter marken under sig, till exempel vandringsgräshoppor.

Vanligast i Sverige är grön ängsgräshoppa, Omocestus viridulus, som på ryggen är grön till färgen, ibland närmare brun, och på undersidan gulgrön. Gräshoppor förväxlas ofta med syrsor och vårtbitare, och i Sydeuropa cikador, som alla är mer nattaktiva. Vårtbitare är dessutom rovinsekter.

                                                                                            *****

                                                                                  *****

                                                                                            *****

Förstora