Vinbergssnäcka

Vinbergssnäcka (Helix pomatia) är ett blötdjur i klassen snäckor. Den har ett spiralvridet skal som hos en fullvuxen snäcka har en diameter på 3,8-5 centimeter och fyra eller fem spiralvarv. Skalet är brunaktigt till grågulaktigt i färgen.

Namnet anspelar på snäckans ursprungliga miljö i de mellaneuropeiska "vinbergen" .

Vinbergssnäckan kan odlas för att ätas. Dess ursprungliga utbredningsområde är centrala och sydöstra Europa, men den har med människan senare spridits även utanför detta.

Till de nordligare delarna av Europa har den troligen införts från sydligare trakter som en delikatess. Den serveras vanligen under beteckningen sniglar. Vinbergssnäckan är Sveriges största landsnäcka och förekommer på flera ställen i södra och mellersta Sverige.

                                                          *****************************

                                                                 ****************************

Förstora 

                                                             ****************************

Spindlar

Spindlar (Araneae) är en ordning inom klassen spindeldjur med över 42 000 arter spridda världen över. Gruppen är rovlevande och olika insekter är den viktigaste födan. Kännetecknande för spindlar är att kroppen kan indelas i två övergripande delar, framkropp och bakkropp, och att de har åtta ben ordnade i fyra benpar. På bakkroppen finns spinnvårtor för produktion av silkestrådar, en egenskap som skiljer dem från andra spindeldjur. Silkestråden som spindlar producerar består av en tunn och starkproteinsträng och har många olika användningsområden. Bland annat används silkestråden för att spinna nät, för att vira in byten och som material för äggsäckar.

Spindlar har ett par chelicerer, även kallade käkar, som används för att hugga byten. Alla spindlar, undantaget några som saknar eller möjligen saknar giftkörtlar, kan injicera gift för att skydda sig själva eller för att döda och bryta ner byten. Endast omkring 200 arter har dock ett gift som är starkt nog för att orsaka hälsoproblem för människor. Flera större arter har bett som kan vara tämligen smärtsamma även om de inte orsakar långvariga skador eller problem för hälsan.

I ekosystemen håller spindlarna i sin roll som predatorer nere antalet av framförallt insekter och de är nyttiga för människan genom att de fångar många skadeinsekter, som exempelvis myggor och flugor. Spindlar har även en roll som föda för många andra djur, exempelvis fåglar, grodor, paddor och ödlor.

Alla spindlar har åtta gångben ordnade i fyra benpar som är fästade på undersidan av framkroppen. Benen är ledade. Det finns sju segment på varje ben. I ordning heter dessa: coxa (höft), trochanter (lårring), femur (lår), patella (knä), tibia (skenben), metatarsus (ankel) och tarsus (fot). Det yttersta segmentet, tarsen, är försedd med två eller tre småklor. Hos spindlar med tre klor är två klor vanligen större och en klo, den i mitten, mindre. Hos spindlar med två klor finns ofta en tätare tofs med styvare hår istället för en tredje klo, så kallade kloborst.

Ögonen är placerade på ovansidan av främre framkroppen, över käkarna. Antalet ögon varierar mellan olika grupper. Många spindlar har åtta ögon men en del har bara sex ögon. Det finns också några som har ännu färre ögon eller som saknar ögon helt. Ögonen är oftast arrangerade i två rader, hos spindlar med åtta ögon då med fyra ögon per rad. Det är inte alltid ögonraderna är raka, utan de kan vara böjda så att det ser ut som om det är fler än två rader. Utöver i rader grupperas spindlarnas ögon i par. En spindel med åtta ögon har fyra ögonpar. De två ögonen mitt i raden kallas mittögon och de två yttersta ögonen i raden kallas sidoögon. Storleken på ögonparen kan vara olika. Aktivt jagande spindlar har ofta två ögon som är större än de andra.

                                                                     *************************

    Förstora 

                                         ********************************************

Blåbär

Blåbär (Vaccinium myrtillus) är ett ris som växer vilt i större delen av Europa (saknas iMedelhavsområdet) och delar av Asien. Det täcker stora ytor av skogsmark. Det blå bäret plockas allmänt för användning i bland annat sylt och blåbärssoppa.

Bären kan användas inom textilfärgningen för färgning av ylle. Betat med alun ger de en lila eller rödaktig färg. Blåbär har också använts för färgning av faner.

Blåbärsrisets innehåll av garvämnen har hantverksmässigt använts för läderbearbetning.

I gamla timrade hus smetade man ofta lera på innerväggarna (lerklining), som sedan vitkalkades. Därefter dekorerade man genom att spräcka blåbär mot väggen så att bärsaften gav en färgfläck i kalken.

Inom folkmedicinen används bladen vid mild diabetes. Bären används invärtes vid diarré och utvärtes vid munhåle- eller svalginflammationer. Preparat med blåbärsantocyaniner används invärtes vid kapillärblödningar. 

Medicinsk verkan är svagt blodsockersänkande hos bladen medan bären har en antidiarroisk, vitamin P-effekt. Aktiva ämnen i bären är organiska syror (äppel-, citron-, kinasyra), garvämnen av tannintyp, antocyaninpigment (cyanin, delphinidin, malvidin, petunidin) samt vitamin A och C. Aktiva ämnen i bladen är organiska syror (bensoe-, äppel-, bärnstens-, kinasyra), triterpensyror (ursol-oleanolsyra), garvämnen av katekintyp: neomyrtillin. 

På apotek kunde man förr köpa Baccæ Myrtill, som ansågs vara febernedsättande.

Blåbär är en viktig växt för andra arters överlevnad, alltså en så kallad nyckelart. Riset betas av bland annat rådjur och älg, medan bären äts av en mängd olika fågelarter och björn. Tjäderkycklingar kan också hitta fjärilslarver på grenarna, vilket är en mycket näringsrik föda. Blommornas nektarutnyttjas av humlor och fjärilar. Blåbär har alltså en stor betydelse för den biologiska mångfalden i skogen

Förstora 

Kopparödlor

Kopparödlor (Anguidae) är en kräldjursfamilj . Familjen är känd för sina benlösa arter, vilket ger dem en ormlik framtoning. De flesta arterna har dock faktiskt ben, även om några arter enbart har bakre extremiteter. Familjen är rikast företrädd i Amerika, men det finns även flera arter i Den gamla världen.

Deras närmaste nu levande släktingar är Giftödlorna. Ett annat av familjens kännetecken är benplattorna som ligger under kroppsfjällen. På sidan av kroppen, mellan rygg- och bukfjällen, går det ofta ett längsgående hudveck. Kroppslängden varierar från 5,5 - 7 cm (Elgaria parva), till 50 - 52 cm (scheltopusik).

Kopparödlor är köttätare eller insektätare och bebor ett vitt fält av olika habitat. De flesta arterna är marklevande, men Trädalligatorerna (Abronia) klättrar i trän. Det finns såväl äggläggande som vivipariska arter. Kopparödlor som lever i nordligare områden, ligger i dvala om vintern.

Till Anguinae hör de benlösa släktena Anguis, Hyalosaurus, Ophisaurus och Pseudopus. Glasödlor (Ophisaurus) lever både i Amerika och i Asien, medan de tre andra släktena är begränsade till Europa och angränsande delar av Asien och Nordafrika. Alla de tre europeiska arterna, kopparödla, Anguis cephallonica och scheltopusik, hör till denna underfamilj. Scheltopusiken är den största nu levande arten kopparödlor.

                                                                                 ***********

                                                                                  *************

Förstora 

                                                                      ***********

Mindre tåtelsmygare

Mindre tåtelsmygare, Thymelicus lineola, är en fjärilsart i familjen tjockhuvuden. Vingspannet varierar mellan 22 och 27 millimeter på olika individer.

Ovansidan är gulbrun med mörkbruna kanter. Vingribborna är ofta brunsvarta, speciellt på bakvingen. Honan är något ljusare än hanen. Undersidan är grågul hos båda könen.Larven är ljusgrön med ljusare längsgående linjer och ljusbrunt huvud. Den blir upp till 25 millimeter lång. Den fullvuxna fjärilen kan vara svår att skilja från större tåtelsmygare. Undersidan av antennklubban är dock svart hos mindre tåtelsmygare och gulbrun hos större tåtelsmygare. Antennklubban är den grövre, yttersta delen av antennen.

Mindre tåtelsmygares värdväxter, de växter larverna äter av och lever på, är olika gräs, till exempel bergrör, timotej och kvickrot.

Flygtiden, den period när fjärilen är fullvuxen, imago, är i juli-augusti.

                                                                                       *****

                                                                                      ******

                                                                                       *****

Förstora