Hornborgasjön och Trandansen!

Inte så mycket till dans fick vi se men ändå mycket rörelse och bråk när 10000-12000 samlades.

De var i mitten av februari som jag höll på att krypa ur skinnet av tristess. Det kändes som jag suttit inspärrad i hemmet i evigheter, så var det ju inte men nu längtade jag ut till något jag inte gjort någon fotoutflykt sedan oktober.
Har ju mina problem med muskler och leder vilket bidrar till att jag speciellt på vintern håller mig inne och hemma.
      Funderade vad sjutton jag skulle hitta på då jag kom att tänka på Hornborgasjön där jag och I-M gjorde ett besök 2020.
Hornborgasjön och Trandansen är en exemplarisk plats för oss som har lite svårt att gå alltför mycket.
Parkeringen ligger så bra till att det i stort sett är att bara kliva ur bilen och gå över den lilla vägen. Kan kanske vara 25 meter att gå där vi stod.

Hur som så sa jag till Ing-Marie att jag ville till Hornborgasjön och hon var på direkt. Bara att leta boende och vi var så sent ute att vi nog inte trodde att det skulle gå så bra. Men vi hade tur och bokade 25-28 mars.
Ett nybyggt hus, superfint inrett med damm som huserade änder och en bäck precis utanför där forsärlorna precis kommit... och bara 3 km till tranorna. Kunde inte bli bättre.
Vi bokade 3 dygn, vi brukar ta det lite som semester på våra fågelturer.
       På grund av att jag inte är lika på som vanligt hoppade jag över mornarna vilket gjorde att jag gick miste om morgonljuset. Men har så bra bilder från förra besöket att det spelar ingen roll.
Lite enahanda kanske att stå på samma ställe i flera dagar, men nej så kul att se dessa mäktiga stor fåglar på nära håll. Så bilder blev det även om det inte blev några spektakulära bilder så var det så välbehövlig paus och avbrott i vardagen.

Det är ett fasligt trumpetande hela tiden och ibland ställer de sig i grupp som att de ska ha lite körsång en stund.

De flesta tranor är intresserade och i behov av att äta. Det sprid korn på kvällarna som de sedan kan äta dagen efter. Detta görs för att de inte ska ge sig utt på åkrarna och äta upp höstsådden .



Jag såg ingen riktig dans, men har förstått att det inte är så vanligt då det endast är hona och hane som funnit varann som dansar. Har några gånger sett trandans hemmavid och det är fantastiskt.
Däremot när det är så många så blir det en hel del bråk och man kan se vissa individer som går omkring och verkar vilja få igång bråk.
Även om jag ogillar bråk och våld så är det ju så att det blir massor av exponeringar så fort vingarna börjar flaxa. Det är också så att jag inte är ensam om det. Man hör rasslandet när alla fotografer  reagerar på samma sätt. Jag kan i och för sig smyga numera då jag har min ljudlösa Z6.








På vissa enstaka ställen var det lite lugnare och de såg ut att bara må bra av att putsa sig i lugn och ro i det underbara kvällsljuset.



Nästan mesta tiden handlar om att, för mig, leka med kameran.
Något jag gillar är snygga panoreringar, men tyvärr lyckades jag inte som jag ville. Det är svårt tycker jag och kanske kan det bero delvis på att tranorna inte flyger så väldigt snabbt. De flesta hamnade i papperskorgen men jag sparade ett fåtal.
Oskarpa bilder kan också vara snyggt men det är svårare att få till en snygg oskärpa än en bild med skärpa.







Här fick jag känsla av att jag var vi havet, men faktum är att i alla fall jag kan bli lurad.  Fast här vet jag ju att havet är berg som finns i bakgrunden.







När så kvällen närmar sig kommer det in tranor inför natten. Hela tiden kommer de in, ibland bara två stycken och ibland 15-20 och enstaka gång kanske 100 st.
Så häftigt att se de större flockarna som på nåt sätt ramlar ner när de ska landa.
Leta sig lite mat, få lite vila och sedan inför natten flyga ut och sova i vattnet där inga rovdjur kommer åt dem.

Denna blogg blev ju ingen färskvara då detta var för två veckor sedan. men jag är ju lite trög med bloggandet.
Vi får se när det blir nästa gång. man vet aldrig, det kan ta några dagar men troligast någon månad.

Tack för att du tittade in och ha det så bra tills nästa gång.

/Lena

Nu är det dags.

Nu är det på tiden att skriva ner lite om hur Bellis "artar" sig.

Bellis har varit hos i drygt ett år nu och hon har verkligen lugnat ner sig. Efter julhelgen gick hon från att vara en virvelvind till att bli en frisk fläkt. Ja det räcker bra tycker vi.
Visst finns en del valpfasoner kvar vid 15 månader, men det är verkligen stor skillnad och vi har nästan glömt hur jobbig hon var.
Till exempel så tar hon numera den normala vägen upp i TV-soffan, inte längre ett skutt över soffbordet. Hon biter inte längre i våra händer, även om det kan bli nåt enstaka återfall i valpbuset då energin måste ut.

Hon tittar ofta på mig och söker ögonkontakt vilket är bra, men ibland tror jag hon försöker klura ut lite saker för att få som hon vill.
Hon har blivit lite av en hussehund då husse går alla promenader numera. Själv har jag åkt på muskelreumatism som gör att jag inte är speciellt aktiv.
Meningen var att jag skulle träna nosework och lydnad med henne vid vår brukshundklubb. Tanken var också att gå kurser och träna vid vårt lokala Solgläntans Hundcenter som ligger precis intill här. Men av det har det blivit intet och då jag har svårt att gå på grund av smärtan så blir det inget av alls. Jag har gått mkt korta pass på några hundra meter för att börja komma igång förhoppningsvis.
Med tanke på den lilla mängden av aktiviteter av den typen så är hon en exemplarisk hund att ha.
Hon är lugn inomhus och ligger helst i soffan, ute vill hon busa och har ju möjligheten att springa när hon vill. Kanske är det därför hon är nöjd.
    
Hon löpte när hon var 11 månader och efter det blev hon lite mognare i sättet också.
Efter löpperioden började hon utan att gnälla acceptera att vara ensam någon timme. Vi hade webkamera i börja så vi vet att det var lugnt. Det känns skönt att kunna åka iväg och uträtta saker utan att ha dåligt samvete.    
           Själv gillar hon absolut inte bilåkning. Hon flämtar hela tiden. Hon mår inte illa så att hon dreglar eller kräks, men flämtar väldigt mycket. Vi har stuga i Lofsdalen och dit tar det 4-5 timmar och hon flämtar hela vägen. Hon blir trött men kan inte släppa stressen och somna. Så när hon förstår att vi ska åka bil är det absolut inte svårt att lämna henne en stund. Då har hon tagit plats i soffan.

Vi har varit ute på gården mest hela dagarna denna sommar. Hon står ofta på stenmuren och kollar in omgivningen. Vi bor lite högt och öppet så det finns en del att hålla koll på.
     Hon vaktar lite, säger till när någon kommer. Det tycker jag är bra. Hon vill gärna pussa alla på munnen och pussa i örat. Det uppskattas inte av alla och tyvärr blir dessa människor mer utsatta, för Bellis ger sig inte förrän hon tycker att det är bra. Den överdrivna glädjen att möta nya och gamla bekantskaper hoppas vi ska lugna sig lite till framöver. Naturligtvis försöker vi lugna ner henne där och ibland tar vi koppel ifall någon är hundrädd.
     Vi har haft hundbesök här och hittills har det gått jättebra. Först kollar hon om de kan springa fort och hon kör ofta slut på dem till en början. Men sen blir det mer normal hundlek. En whippettik har varit här ett par gånger och då blir det springa av. Knappt man törs titta då.

Hennes stora intresse för trädgårdsarbete har som tur är avtagit även om hon ansar någon kvist eller gräver en grop ibland.
Ölandstoken som hon fullkomligt bodde i trodde jag var död, men den har tagit sig och kommit igen, Blommar så vackert igen om än med lite annan form.

Sen är hon tjuvaktig. Det verkar inte gå att få bort. Med mina tidigare hundar så har det gått att få dem att förstå att man INTE hoppar upp med tassarna på bänkar och bord och stjäl mat eller papper för att dissekera i tusen små bitar.
Det kan hända precis bredvid oss. "Hör du matte, vad har du för gott där?"
Helt ogenerat bara gör hon så. "Kollar läget bara"  Vi har verkligen försökt att få bort detta med nästan alla metoder, men det liksom biter inte.
Jag gick med i en Whippetgrupp på Facebook. Jag är så tacksam att jag gjorde det. Nu förstår jag att det är rasspecefikt. Flera uppfödare jag pratade med innan vi köpte Bellis sa det också, men jag trodde att man lätt tar av dom det. Men icke. Det gäller att skjuta in maten så långt det bara går.
Det är en hel del  egenskaper som får mig eller oss att förstå att en whippet gör si eller så.

Våran Bellis är så söt och go och gör sig så fint bland blommorna i sin springhage.
Den hagen som är precis intill trädgården var från början kalvhagen, senare fårhagen och numera bara hagen. Nu är det Bellis hage!

Vissa vanor eller rutiner sitter benhårt nu. Promenad med husse tidig kväll, efter det mat och Dentastix, efter det börjar hennes arbete med att få oss att gå till tv-soffan. Det räcker inte att en av oss sätter oss där, näe både husse och matte ska var med. Men det är husse som oftast ska hålla i tuggbenet som hon vill gnaga på en stund. Om jag skulle vilja sitta en stund och försöka redigera bilder vid datorn så kan jag glömma det. Endera så krafsar hon hela tiden eller sitter och tittar med olycklig blick. Jag blir så stressad av det. Jag vet att hunden inte ska bestämma... det gör hon verkligen inte i det stora hela, bara ibland.
Efter en liten stunds tuggande somnar hon snart i soffan.
Världens sötaste soffpotatis, Bellis.

På grund av mina krämpor så har fotograferandet legat på lite lägre nivå även om det verkligen räcker till.
För att fota springande whippet har jag absolut fel objektiv på 420mm, det kan ju komma en fågel. Lite svårt att hinna fånga Bellis i språnget då. Men springer och busar gör hon, om än mera kontrollerat.

Ja det var en liten sammanfattning av vår mysiga pensionärshund. Hon är underbar och ska det bli någon mer så blir det en whippet, men troligen inte än på länge.

Tack för titten och vill du ha bättre kvalitet på bilderna är det bara att klicka upp dem.

Ha det så bra så hoppas jag att vi ses snart.
Hälsningar Lena. :)

En vanlig vecka.

I november kan en vanlig vecka kännas trist och mörk, eller så är en vanlig vecka alldeles utmärkt.
Jag tycker nog det kan variera. Visst är det mörkt med korta dagar och om dessutom solen gömmer sig bakom molnen så är det lite tungt.
Men solen har visat sig några gånger och då är det svårt att låta kameran ligga inne.
När Kurre sitter på den gamla roten bakom granen och solen framkallar massor av bling i barren så håller jag andan för att Bellis inte ska se den. Hon bryr sig inte så mycket om den sitter stilla men lite rädd är ändå ekorren.


En av tre ekorrar som besöker trädgården varje dag.

För att jag skulle få vara liiiite ensam med mina pippisar och kunna stå själv under mina granar så köpte jag ett härligt märgben till Bellis.
Tänkte nog att hon skulle sysselsätta sig med att tugga hela dagen. Men icke. Efter att ha ätit ur lite märg så gömde hon det omsorgsfullt... flera gånger.


Bellis med märgbenet som grävs ner på första gömstället.


Vid ett tillfälle under veckan satt en mindre hackspett och åt på talgbollarna. Så kul att se den. Inte så vanligt att ha den i trädgården. Det här var en hona och jag tror det kan vara samma som var här förra hösten.


Mindre hackspett, hona.

En dag då jag såg att jag hade steglitsar här fick Bellis gå in och ensamträna. Det är så skygga fåglar så jag behöver vara ensam ute då. Jag tror jag har minst tio stycken här vissa dagar. Då går det åt frö vill jag lova. Vilka glupska och aggressiva fåglar det är.


Steglitser som besöker trädgården lite då och då.

Efter ett tag får Bellis komma ut igen och jag placerar mig under granen och i det vackra solskenet tänker jag att jag ska fota de vanligaste så som blåmesar, nötväckor och talgoxar. Men hej hopp så lätt var det inte när man verkligen vill "fånga dem". Vill ju att det ska se bra ut också.
En talgoxe blev det och under tiden passade Bellis på att gräva upp lite ogräs och larver i min så kallade blomsteräng.



En talgoxe i blek novembersol.



Bellis grävandes när matte smyger på fåglar.

Ett är säkert. Jag har rätt hobby i denna tid med tanke på pandemin. Fick hjälp att uppdatera min Z6 kamera och träffade I-M utomhus vid detta tillfälle, I var sin bil gjorde vi ett snabbt besök där det finns strömstarar. Vi såg en som inte var så villig att komma nära oss. Men faktiskt skönt att få frysa lite i den bleka novembersolen.


Strömstaren som alltid är så kul att studera.


Tack för att du tittade in.

Ha det gott!
/Lena :)

Bellis!

Den 5 augusti hände det som aldrig mer skulle ske. Vi köpte valp, en virvelvind kom in i våra liv!

Vi har alltid haft husdjur, både katter och hundar men dagarna före jul 2018 var vi tvungna att låta avliva vår "sista" hund Ludde.
Han var ensamhund hos oss sina sista tre år efter att Fidde 2015 fick flytta till hundhimlen. Redan då bestämde jag mig för att Ludde skulle bli vår sista hund. Min man Leif trodde inte på det då.

När så Ludde var borta bara några dagar före jul och även julfirandet bara blev strul på olika sätt och med ett ryggskott som kom som ett brev på posten så gick jag nog genom min värsta upplevelse av sorg i livet.
För någon som inte har eller har haft husdjur så kan det nog vara svårt att förstå att man kan sörja ett djur så mycket. Jag skämdes nästan med tanke på alla de som mister sin livskamrat. Men jag kan inte hjälpa att jag kände så stark sorg. Så är det.

Tidigare hundar som vi varit tvungna att ta bort har också varit svårt men det har gått över mycket fortare, vi har ju alltid haft en hund kvar då vi alltid haft två hundar.
Nu blev det helt tomt, så dött. Ingen som var med mig i trädgården när jag fotade fåglar och ingen som skällde när grannar och postbilen körde förbi. Det man tröttnat på tidigare blev nu en saknad.

Ludde och Fidde  så fina ulltussar.

Men det skulle nog gå över och nu skulle jag vara fri att åka och fota precis när jag ville. Maken som varje år har som mest jobb precis den tid som det också är roligast att fota fåglar behövde jag inte längre passa in mina eventuella fototurer med längre.
Men alla andra stunder på dygnet var sååå tunga. Jag började ganska snart titta på Hundstallets hundar men ville ändå inte ta en omplacering och en valp skulle jag nog inte heller orka med. Vi är inga ungdomar längre. Men man kan ju ändå drömma och fantisera.

Jag har nog ända sedan min första hund 1975 alltid velat ha en vinthund. Men på den tiden var det bara jakthundar som gällde och jag hade då en engelsk setter. Hade två kullar, åkte med på jaktäventyr och var flitig på utställningar.
Sedan har vi haft långhårig collie och efter dessa blev det shetland sheepdog.

Efter att ha gått genom Svenska Kennelklubbens rasregister så visste jag att det var en whippet jag ville ha. Den beskrevs med alla egenskaper som jag tyckte lät perfekt och passande, även om min man var tveksam till en "benjamin" som står darrande med svansen mellan benen.
Men han insåg att det var en sån jag absolut ville ha och det är ju jag som har det största ansvaret för hundens skötsel så det fick bli så.

Vi kände stort förtroende för Allettes kennel och blev väldigt glada då vi fick köpa valp från den kenneln. Vi hälsade på lilla Bellis när hon var 6 veckor.

När jag fick hålla min lilla Bellis fanns ingen återvändo. Åka hem och längta.

Så äntligen, den 5 augusti stormade Bellis in i vår vardag och plötsligt var vi hundägare igen.

Jag borde vara van hundägare som varit aktiv i Brukshundklubben på olika sätt i många år, tävlat lydnad, instruktörsutbildning ( kanske 1977), tävlat i utställningsringen, haft tre valpkullar... men nu kände jag mig totalt nollställd och var lite nervös om jag skulle klara det.
Visst har flera sagt, och jag har läst att whippets är mycket jobbiga som valp/unghund men jag tänkte att alla valpar är ju jobbiga... men Bellis är något utöver de erfarenheter jag tidigare upplevt med hund.
Men med en stöttande uppfödare och med min egen kunskap i bakhuvudet så har det ändå gått bra.

Bellis har varit väldigt intensiv och både den jobbigaste och den lättaste valp vi haft. Ja det kanske är en konstig beskrivning som man inte kan få att gå ihop.
Men från första dag har hon varit rumsren, från första natt har hon sovit helt tyst i den bädd vi tänkte oss bredvid min säng, från första stund accepterade hon "dagbädden" som vi har i köket och hon har sovit hela förmiddagar och flera timmar på eftermiddan... men kära nå'n däremellan.
Oj oj oj att fota Bellis i vaket tillstånd har inte alltid varit lätt.

Har aldrig haft en valp med den hastigheten alla kategorier. Överallt på en gång. Ute i trädgården tuggande på allt samtidigt, hur mycket som gled ner i magen vet man inte men jag var ständigt nervös då det finns mycket som är giftigt och stenar är inte heller bra i en valpmage.
Jag var helt slut av att passa henne i detta tuggande. Ja jag vet att alla valpar biter, river, hoppar och tuggar, men det här var något utöver det vanliga och som jag inte varit med om förut.
En multiexponering som på något sätt är lika multi som Bellis är i vaket tillstånd.

Ett tydligt och stort intresse hos henne har hela tiden varit att ansa växtligheten i trädgården och då inte ogräs utan naturligvis allt planterat. Ölandstoken hoppade hon rakt in i och avverkade en hel del grenar från första dag. Lika så i plymspirean och mina röda solhattar. Många tallkottar har hon ätit, liksom ruttna äpplen och gräshoppor och torkad daggmask, en och annan fet larv som finns i gräsmattan. Att hitta solrosfrö och jordnötter från fåglarna är också godis.

Jag var livrädd för våra snöbär som ju är giftiga men tänkte att hittills har ingen hund blivit sjuk av något här hemma så jag var till slut tvungen att släppa den totala kontrollen.
Hon kan ta ett snöbär i munnen, det har hänt, men hon spottar ut dem. Hon bär på svampar någon gång, men (peppar peppar) det har hittills gått bra.
Hon gräver upp stora ga´mla järn bitar och har rivit upp alla trädgårdslyktor och plastkanter som vi satt som spärr för ogräs runt rabatter.
Det är en del av hennes sysslor utomhus.

I ölandstoken som hon ansat ganska rejält. Men nåt kul ska hon väl få ha.

Här har hon upptäckt plymspirean, att den är mysig att krypa in i.

I skrivande stund har hon blivit 5,5 månader och lugnat sig något, även om hon gärna ibland vill ha sista ordet.
Husse gillar henne jättemycket och går de flesta promenader med henne. Här hemma har vi inhägnad trädgård och beteshage i anslutning till trädgården så sitt behov av att springa får hon dagligen utlopp för.

Det "negativa" som finns kvar i henne är att hon drar så vansinnigt i koppel att jag med mina dåliga leder ibland inte orkar med det. Ibland går det bra men oftast är det full galopp i koppel. Det blir bättre och vi jobbar med kontaktövningar etc.
Det andra "negativa" som egentligen är positivt är att hon är sååå överdrivet glad i människor. Hon blir liksom ohanterlig. Hemma har jag använt en blomspruta och det funkar bra. Men den kan jag ju inte släpa med mig tycker jag om jag ska träna i stan eller liknande.
På grund av att jag har speciellt ont i min högerhand har jag svårt att hålla i klotången så vi åker till en "hund butik" där de är jätteduktiga med lång vana att klippa klor på den busigaste.
Trots att hon inte gillar själva kloklippandet så är hon helt galen av glädje när vi går in där. Hon gurglar, gladmorrar, skäller och nästan skriker av glädje.
Jag är helt svettig efteråt trots att det bara tar 10 minuter.

Nu blev det mycket text, men det kan vara bra minnesanteckningar till mig själv den dagen då Bellis blivit en rastypisk Whippet som har fungerande av och på knapp.
Hon är på god väg och hon är älskad!

Tack Allettes för en härlig pensionärs hund. :o


"Matte, jag har koll på dig"

Nu blickar vi framåt och hoppas på att få skåda fågel tillsammans.

Tack för att Du tittade in till min blogg.
Ha det så gott.
/Lena och Bellis

"Skäggisarna" i Hjälstaviken.

Det finns två anledningar till att det blir mestadels ensamresor ut på fototurer numera. Pandemin är en och då jag tillhör riskgrupp är jag lite extra försiktig och det tar emot lite att åka i samma bil med någon annan och att trängas på spången i Hjälstaviken känns inte heller bra. Har ju tidigare brukat åka med Ing-Marie på de flesta turer.
Lika bra att fortsätta vara extra noga och försiktig i kanske ett år till så kanske det kan bli många fotresor framöver i tiden istället.

En annan och mycket gulligare anledning är att vi köpt valp. Vi skulle inte sitta fast i någon mera hund efter att vi två år tidigare tvingats ta bort vår "sista" hund, men det blev en valp igen. Jag måste således passa på när husse kan jobba hemifrån och vara med vår lite extremt påhittiga whippetvalp Bellis.
Vi får se om jag kan lyckas presentera henne i blogg. Men har ingen prognos på hur det kommer att gå med bloggandet.

Lite rastlös blir jag här hemma även om jag har mina fåglar i trädgården så vill jag se något annat och i egen takt spana och fota vilket är svårt med en busig valp. Med tiden ska hon kunna vara med en del på vissa platser.
Jag har ju flera tillfällen, men för att åka de 17 milen till Hjälstaviken vill jag ha hyfsat väder i första hand vilket för mig denna gång var inget regn och bara svag vind. I onsdags (21/10) satte jag mig i bilen 5:45 (gäsp). Det gick bra och när jag kom fram var det mulet och grått men solen tittade fram en stund på förmiddan och vinden var mycket svag.
Perfekt!

Det första som mötte mig var som det brukar några betande köttdjur, sen flög några gräsänder över viken och ett par hägrar fanns där.
En havsörn och en blå kärrhök såg och fotade jag i luften också men de duger inte att visas här ;) .

En människa fanns också där som jag träffade som hastigast på spången. För den som inte vet så tror jag att det är ca 700 m spång varav 500 m i tät och hög vass och jag njuter av att gå där, sitta en stund på någon av de bänkar som finns, eller vara en stund i det fina gömsle som finns vid vattnet.
Nu var jag helt själv på förmiddan, inte ens en skäggmes hörde jag. Men försökte intala mig att det var ju så mysigt så det gör inget.
       Men så efter en knapp timme hörde jag "pingandet" i vassen lite här och där. Jag stod på gångbron över kanalen och väntade och så kom dom.
De klättrade på vasstrån nära mig. Senare sprang de på spången och på räcket och lite överallt, i stort sett hela dagen. Så kul att det var lugnt med folk för en gång skull, jag behövde inte stressa och fåglarna blev inte störda alls.

En nackdel i mitt fotande är att jag valt att fokusera på fåglar och därfö har jag mitt fasta 300mm som är Nikons lättviktare och lättburet för mig, en konverter på 1.4, så jag går med 420 mm vilket gör att det egentligen blir för lite miljö och landskap på mina bilder. Men det är ju mest fåglar jag gillar så på det sättet får det vara.
Min nya Z6 är jag mycket nöjd med, förutom att den är otroligt seg i fokuseringen vilket kan göra att jag missar en del flygande fåglar men använder mest den ändå och byter sällan objektiv, men har ett 70-200 på min D750 som oftast får ligga i bilen då det i alla fall är aningen för tungt att bära på.

Kl 14 gav jag upp och åkte hemåt. Kände mig så glad och nöjd så att jag kan göra vinter beträffande Hjälstaviken nu. Så nu får jag längta till sommaren på spången och även vägen till fågeltornet från Hårbyparkeringen.
Ja nog om det. Lägger in mina bilder i "en rad" i den ordning de är fotade.

Tack för att Du tittade in och ha det så bra, det hade jag denna dag vid Hjälstaviken.
/Lena :)