Nu får det räcka!

Ja nu får det räcka med bilder från matningen i vår trädgård.
Så har jag tänkt och sagt till mig själv många gånger nu. Men jag kan ju inte låta bli.  Har tusentals med bilder och trots att de är ganska lika varandra har jag svårt att slänga tillräckligt.
Jag kan ju inte låta bli när den vackra Domherren, busiga Gråsiskan eller skygga Steglitsen kommer och sätter sig i solstrålarna, då blir det exponeringar.

Hmm ja det går ju att samla på " värre" saker som kräver större förvaringsutrymme.



Alltid med är ekorrarna.
Vad jag vet har vi tre stycken på dagliga besök. Dessa livliga små krabater är ganska roliga att studera när de äter, varnar, leker och somnar. Ja, det händer att de liksom bara somnar på en gren. Ändå har jag inte fotat dem särskilt ofta denna vinter då våran hund helst är ute med mig och då också gärna jagar bort ekorrarna.

Här en ekorre som inte somnat men som njuter i solen som nu börjar värma en del.




En Gulsparv i snöväder.
Jag tycker att det är lite kul att fota i snöväder vilket inte getts så många tillfällen att göra. Även om det snöat en del så ska det ändå vara rätt tid för ljuset. Men än kan det bli vinter även om jag längtar efter våren på riktigt.




En av de vanligaste, Talgoxen! Inte heller alltför lätt att fota då den kvickt hämtar sin mat och flyger iväg.



Gråsiskor är så vackra. Här en hane med sitt rosa bröst. Sitter länge och mumsar på maten så man hinner med att fota.


Här en Gråsiska utan rosa bröst. Kan kanske vara en hona.
Jag hade ju hoppats på många gråsiskor eller grönsiskor då de ofta bjuder på action då de kivas om maten. Men de har inte varit tillräckligt många för att det ska bli bra "flaxbilder".


Här den enda Grönsiskan... ännu så länge. Den har varit ensan här i några veckor och spelar ihärdigt med sin speciella sång. Tycker att den låter lite som en osmord dörr!



Lilla söta Blåmesen finns i stort antal. De är livliga och sitter sällan stilla längre stunder. Jag förbiser dem ofta och när jag väl tänker fota dem upptäcker jag att de är ganska svåra trots att de är oblyga.



Så är det min kära Kråkan Bråkan!
Hon litar på mig och ingen annan av det mänskliga släktet. Det kan nästan bli lite jobbigt då hon nästan hela tiden tigger mat. Speciellt nu inför häckningen vill hon ha mat till sina gömmor. Sen försvinner hon i drygt en månad. Kommer då bara en sväng på kvällen för att äta. När ungarna är kläckta hjälper båda till att mata. Hanen sitter alltid på silon eller lagårdstaket och håller vakt. Inga andra kråkor får finnas inom reviret under häckningen. På hösten när ungarna är flygfärdiga blandar sig kråkfamiljerna igen för att vara i flockar under vintern.
Paret Bråkan har lärt mig en del under de 8-10 år som de varit här.


Här har fru Bråkan bestämt sig för att få något gott. Hon kommer väldigt nära . Ibland mindre än en meter och närmare vill jag inte. Hon är stor!
Får hon inte mat tillräckligt fort så gör hon diverse ljud och rörelser. Oftast lågmälda ljud och så klapprar hon med näbben om jag inte reagerar. Det händer att hon sover på en gren eller sten intill mig om jag står och spanar efter andra fåglar.
Hanen håller sig på lite längre avstånd, 2-3 meter tycker han är lagom.
Ja, jag älskar dessa kråkor!



Ja så är det dessa Domherrar!
Omöjliga för mig att låta bli att fota. Det går liksom inte lämna dem.






De sitter lågt och de sitter högt och de spelar en hel del nu.



Större hackspettarna är i full gång med att trumma nu. Lite kul för hunden blir lite småtokig varje gång och förbryllad då hon inte riktigt får syn på dem. För övrigt är de i full gång med vårbestyren nu som bland annat är att jaga varann.
Har även Gröngöling här men bara hört den ännu denna vår.



Här har vi också en hackspett. När jag kom in här om dagen så hamnar blicken per automatik ut till matningen... och där satt Gråspetten. Den visar sig i trädgården varje år men eftersom den är så skygg är det ingen idé att försöka smyga sig ut. Så denna bilden är fotat genom fönstret där persiennen var nerdragen. Det funkade det också.



Så var det vännerna Steglitsen och Grönfinken, eller? Nä de är verkligen inga vänner vid maten. Bilden ljuger lite grann. Tror att steglits är den aggressivaste och bråkigaste fågel jag har vid matningen. Den skyggaste också. Så även om de är många har det varit svårt att fånga dem på bild.



Ja men så var det liksom "Plötsligt händer det!"  De sötaste av söt, stjärtmesen brukar kanske titta in en minut vart femte år, eller mer sällan.
Nu hände det. Jag satt på bron i solen och då satt en vit liten dunboll vid matningen.
Så då gick jag in efter kameran och då var den ju borta. Men jag satte mig bakom enen och efter nästan en timme så kom det två stycken. De stannade inte länge och efter detta besök har jag inte sett dem igen.



Ja det blev det en lång radda bilder igen. Har ju såååå många att välja bland och vill ha det lite som en minnesblogg.
Vi får se om jag kommer att bli flitigare. Men tror att det är nog med vinterfåglar nu för nu väntar och längtar jag efter våren.

Tack för att Du tittade in!
Hälsningar Lena.

Vinterns fåglar...

... har inte varit många i antal. Bortsett från de vanligaste, blåmesar och talgoxar så har Domherrarna dominerat, åtminstone så syns de bäst.
Fördelen med detta är att det inte gått åt så jättemycket fågelfrö som tidigare år.

Lite enahanda bilder blir det när man står dagar och timmar vid sin matning i trädgården. Jag har försökt att ändra "rekvisitan" men det blir ändå likadana bilder tycker jag. Jag vill ha mina blurrisar hellre än fåglarna med ren bakgrund, men det blir så klart såna också. Men jag är så tacksam för vår gamla enbuske och granarna som är som en liten dunge i trädgården. Men visst, jag fotar många fåglar mot himlen och på rena grenar... men vill leka lite mera ibland även om trädgården har sina begränsningar. Där står jag ofta i timmar och väntar på "bilden" som aldrig kommer, och tur är väl det för det är strävan efter att bli nöjd som får mig att fortsätta. Man kan ju ha sämre hobby och sysselsättning.

Jag lägger in bilderna i kronologisk ordning så får den som orkar titta på dem. (från dec- 4 mars)
Bäst förstorad, som vanligt.

Några av alla Domherrar som huserat i trädgården i vinter.

Den söta lilla Blåmesen som är så talrik att jag ofta tyvärr förbiser.

Den lilla orädda Svartmesen . Två stycken är här dagligen och kommer direkt inpå mig för att få något gott.

I drygt två månader var här två Kungsfåglar dagligen. Upptäckte dem då de sökte spill under matningen. Då malde jag frön, nötter och talgkorv till dem. I början av februari kom de inte mer. Förhoppningsvis hittade de ett nytt ställe med mat och värme.



En av många Domherrar som äter och äter och äter och...



Gulsparven och ibland  talgoxen är vad jag sett de enda som äter havre. När kärven är uppäten (ibland av rådjur) brukar jag köpa några kilo lösvikt. De väljer alltid ut havren bland de andra fröna.




Tre Större hackspettar kommer dagligen. De är lite av den kaxigare arten och kul att studera.



Koltrasten har blivit allt vanligare vintertid i våra trakter. Flitig vid matbordet och skrämmer ljudligt iväg alla andra med sitt hönsliknande kacklande.




"Jag ser dig" ser det ut som den skygga Gulsparven säger.



Domherrar må vara vackra, men de är inte så vänliga mot varann eller andra vid matbordet.




I mitten av februari dök det upp några Gråsiskor. Vackra tycker jag och inte alls så grå.



Nötväckan som vanligtvis är ganska kaxig har varit mera tillbakadragen denna vinter. Den bestämmer inte över domherrarna.




Ser ut att resonera om dagen. Gråsiskor.



Det blev lite julstämning i februari när några snöflingor föll. Steglits och grönfink i lite bråk om maten.



Gulsparven var målet och lilla talgoxen får hänga med lite i skymundan.



Hacke ser ut att njuta i en strimma solljus.



"Jaha ja, det är att vända baken till" Lite förnärmad Grönfink.



Lite In i dimman.




En Bergfink dök upp nyligen och håller sig helst med de skygga steglitserna.




Herre på täppan.




Tack så mycket för att Du tittade in.
Lena :)