Tyvärr, spovarna är borta!

Ja så ledsamt är det. På eftermiddagen den 25 juni blev det tyst här. Jag borde bli glad att kunna sova ostört igen... men jag är hopplöst "högkänslig" då det gäller djur och natur som är nära inpå mig.
Högkänsligheten är något jag helst skulle vilja slippa men som jag tack o lov kan hålla i styr så det inte bär iväg okontrollerat.
Men nu var det Storspovarna och jag har varit så ledsen.  Honan flyttade strax efter mitt förra blogginlägg. Hanen har tappert vaktat och försvarat ungarna bakom vår lagård i beteshagen.
Dagar i ända har han suttit på vakt , oftast på en speciell sten. Jag har nästan blivit andfådd av spovens slit att beskydda sina små, främst från räven som jag också tror tog alla ungarna.
I måndags så var det ett slit, först kom Bruna kärrhöken, vilket jag inte tror är ett verkligt hot mot dem, men som blev bortkörd. Inte långt därefter blev det återigen ett fasligt liv och då fick jag se räven som varit här flera gånger tidigare. En mager stackare som antagligen har ungar och är på jakt efter mat åt sina små. Inte lätt i naturen. Äta eller ätas!

Detta år lyckades inte Storspoven rädda sina ungar. På ett sätt känns det bra att det inte var vi som tog dem med slotterkrossen, räven är ändå det naturliga i detta fall.

Bilderna är i ordning, kvigan står och spanar efter räven och den sista bilden är på spoven då han dagen efter kom och satte sig i hagen och lockade i kanske 20 minuter. Efter det har jag inte sett till den mer.
Hoppas på bättre tur nästa år.

Tack för att du tittade in.
/Lena :)

Sömnlösa nätter för Storspovarna... och för oss.

För andra året kan jag följa Storspovarnas häckning precis intill gården. Min favoritfågel!
Visst, de har häckat här flera år innan men då har jag inte följt dem på samma sätt och kan inte påminna mig att de varit så nära som nu.

Man kan förstå att det är något på gång när man hör eller ser dem varna då katter eller räv stryker förbi och kan förstå när äggen är kläckta för då blir vi anfallna då vi går ut med hunden eller hämtar posten, eller bara att gå ut på gården kan innebära lågt flygande spovar på nära håll.

Nu är det så att jag/vi har turen att bo på första parkett. Från altanen kan jag först höra de små och med lite tur kan jag lyckas få syn på dem och få en bild. De kläcktes i  månadsskiftet maj/juni.
Hela tiden lockar föräldrarna och man kan ganska lätt höra de små pipen om vinden ligger rätt. Ganska ofta måste föräldrarna varna de små för faror vilka består av kråkfåglar och rovfåglar men allra oftast katter tyvärr. Även räven stryker förbi emellanåt och naturligtvis alla vi människor, även om jag tycker de är lugnare mot oss i år än hur de var förra året.
Undrar om de lite grann har lärt känna oss och att vi inte bryr oss på det sättet. Ja vad vet man, för det är nog samma fåglar då lär komma tillbaka till samma plats.

Det är otroligt spännande och jag försöker släppa över ansvaret och oron till spovarna men då vi har lantbruk och behöver vår försörjning delvis genom att skörda gräs som vi säljer som hästfoder, så finns en oro hos mig som inte djuren kan ta.
Förra året gick det bra och jag fick se tre unga storspovar bli flygfärdiga. Jag hoppas naturligtvis att det ska gå bra även detta år.

Nattetid finns uppenbarligen flera faror än dagtid. Då varnar de och flyger runt skrikande och vi har fått stänga sovrumsfönstret nattetid för det går inte att sova.
Jag mår inte bra av att veta att de kämpar febrilt där ute för att skydda de små ungarna. Samtidigt är jag glad att höra deras varningar, för så länge de varnar så finns åtminstone en unge kvar i livet.

Under gårdagen var det väldigt intensiv aktivitet. De både varnade, lockade och spelade. De varnade för mig stundtals men det verkade vara mera oro över att flera storspovar var här. Med erfarenhet från förra året så kan det nog vara så att honorna är rastlösa då de kommer att flytta endera dagen och kanske de samlas flera inför det.
Finns det då ungar kvar så får hanen det dubbelt så jobbigt att skydda ungarna.
Storspovar gör så. Honorna flyttar redan i mitten av juni och hanarna får ensam ta hand om ungarna.

Så jag säger till Storspovarna: Lycka till!

Klicka gärna upp bilderna.

En vanlig syn när de små gömmer sig i gräsvallen är nära flygande storspov.
Ändå förhållandevis lätt att se i år då torkan gjort att gräset är glest och grått.

                                                                        ...

Först ser man ofta den ena ryttlande och sen kommer den och flyger så nära att jag inte hinner fota.
.

Den landar ofta nära faran/oss  men blir lugn när  man  fortsätter att gå längs vägen bort från dem.
De har valt att vara här trots att vi är ute och rör oss på och omkring gården ganska ofta.

.

Här en vuxen med en av ungarna fotat från vår altan. 300mm och beskuret... men ändå. :)

.

Bara någon dag gammal så lockas de över uppfartsvägen. Det tar nästan en hel dag för föräldrarna att locka dem och skydda dem mot kajor och att till sist få en efter en att att våga gå över vägen.
Tre stycken kunde jag se.

.

Äntligen över på "rätt sida" där det också finns ett dike med vatten. Lite svåra att se här kanske, men en unge är med på bild.

.
Sista bilden då jag sett en unge på betet. Men jag har hört dem och hoppas fortsätta göra så. Kan ni se ungen mitt emellan föräldrarna? Lite svårt men den är där i gräset.

.

Så länge de flyger hotfullt nära, flyger runt lagårn, flyger över gården och åkrarna är jag glad.

Ha det gott och tack för att Du tittade in!
/Lena

Björnfrossan som värmde!

Ja så var det faktiskt, på flera sätt. Jag har varit och är rädd för att möta björnar när jag är i skogen och går därför aldrig ensam för att fota eller plocka bär och svamp.
Jag har sagt, "-aldrig att jag sätter mig i ett björngömsle. Att gå dit där det finns björnar i närheten och mat till dem måste vara farligt och nästan idiotiskt att utsätta sig för"
Jag har sagt "-aldrig att jag ska... " många gånger men sen har det blivit annat.

Nu hände det sig att Sara Wennerqvist som driver Wild Nordic   http://www.wildnordic.se/   kontaktar mig i mitten av april för att hon har fått en fråga om hon känner till någon som är rädd för björn och kan tänka sig att sitta i ett gömsle. Detta för ett reportage i Naturkompaniets magasin "365".
Gunnika Isaksson-Lutteman heter reportern som skulle göra mig sällskap och skriva artikeln.    

Då i min hyfsat lugna tillvaro blir det plötsligt ett stormigt kaos i hjärnan. Ett par dagar vill jag ha att tänka över saken. Många frågor och tankar om faror dyker upp i mitt huvud.
Jag tror inte jag är rädd att sitta i kojan, men att gå dit och därifrån. Det är 400 m att gå och det finns flera björnar i närheten. Tänk om de känner att jag är rädd, eller diabetiker som jag är så kanske jag smakar gott, eller så ser de mig som ett hot. Eftersom jag har ont i lederna kanske de känner det och anfaller av den anledningen.
  Sara försöker lugna mig och reportern ska ju vara snäll och glad... ja ja.  Men hur som, efter överläggande med min man, som inte är rädd för björn,  tycker detta är självklart att ställa upp på.
Jag tackar ja!

Dagen närmade sig och dagen kom, jag ångrade mig att jag lovat detta. Men när det var dags att ge sig iväg till Sara och Wild Nordic så kände jag mig relativt lugn. Bara 20 minuters väg så det kändes också bra att ha nära hem. När jag anländer till Sara hade jag skakat av mig den värsta nervositeten. 
Där blir jag mött med ett varmt och ett hjärtligt mottagande och det går inte att låta bli att vara glad. Reportern Gunnika Isaksson-Lutteman kommer och visar sig, också hon, vara en varm, glad och humoristisk person.
Det känns ganska bra det här och oron minskar något då vi under fikat pratar genom hur det ska gå till.
Jag har en del frågor, kanske dumma, men de finns där och Sara är kunnig och står ut med mitt frågande.

Så är det dags att ge sig iväg... det är grymt varmt, närmare 30 skulle jag tro men jag är relativt lugn trots allt. Jag tittar på fötterna och liksom bara går. Vi ser björnspår på vägen och det är läskigt. De finns där och här, nära mig. Vet inte vad jag är mest rädd för, själva björnen eller känslan av rädsla och panik om de skulle dyka upp.

Framme vid gömslet som mer kanske är en ministuga, så kan jag pusta ut. Riggar kameror och torkar svett.  Gunnika och jag skojar och skrattar (så gott vi får och kan utan att höras), torkar svett, slår mygg, kyler handlederna med kylklampar och försöker fläkta oss med böcker. Såååå varmt!!!
   Redan efter en timme dyker första björnen upp. Den stannar en kvart, äter strosar runt och sätter sig och käkar frön och nötter. Försvinner för att komma igen efter ett par timmar. Den ligger och gosar sig vid nötterna och det är ju så att det måste vara en Nötbjörn, vi tror också att den har koll på oss. Lite läskigt känns det. Den kommer vid midnatt, vi tror det är samma björn, och stamklättrar med lätthet i tallarna. tyvärr för mörkt att fota. Vi försöker sova i skift. Funkar inte bra för mig men jag slumrar lite.
Kl 03.15 kommer två fjolårsungar som honan lämnat tillfälligt då hon brunstar och ska para sig. Också då för mörkt för att det ska bli bra på bild.

Men sammanfattningsvis av ett långt blogginlägg om en lång men härlig natt där björnfrossan (och sömnen) INTE infann sig så har kanske min värsta rädsla för dessa vackra djur minskat. Samtidigt kanske björnarna  är bedrägligt söta och vackra!!! Man ska ha respekt för dem.

Att frossan blev till värme beror förståss på Sara med sitt tålamod och varma bemötande från dagen jag sa ja fram till att detta var dags. Sen är det så att Gunnika var precis den person jag skulle vilja ha med mig om jag måste göra om det. Vi hade det trevligt och klarade att skoja om värmen och myggen i väntan att björnen skulle dyka upp.

Kanske törs jag inte gå i skogen ensam ännu, men jag har lärt mig mycket!

Om någon vecka kan man läsa om detta i Naturkompaniets magasin 365.

Nedan har jag lagt in några bilder av alla de jag fick nöjet och lyckan av att uppleva och fota.

Tack för att du tittade in till min blogg!
/Lena