En vanlig vecka.

I november kan en vanlig vecka kännas trist och mörk, eller så är en vanlig vecka alldeles utmärkt.
Jag tycker nog det kan variera. Visst är det mörkt med korta dagar och om dessutom solen gömmer sig bakom molnen så är det lite tungt.
Men solen har visat sig några gånger och då är det svårt att låta kameran ligga inne.
När Kurre sitter på den gamla roten bakom granen och solen framkallar massor av bling i barren så håller jag andan för att Bellis inte ska se den. Hon bryr sig inte så mycket om den sitter stilla men lite rädd är ändå ekorren.


En av tre ekorrar som besöker trädgården varje dag.

För att jag skulle få vara liiiite ensam med mina pippisar och kunna stå själv under mina granar så köpte jag ett härligt märgben till Bellis.
Tänkte nog att hon skulle sysselsätta sig med att tugga hela dagen. Men icke. Efter att ha ätit ur lite märg så gömde hon det omsorgsfullt... flera gånger.


Bellis med märgbenet som grävs ner på första gömstället.


Vid ett tillfälle under veckan satt en mindre hackspett och åt på talgbollarna. Så kul att se den. Inte så vanligt att ha den i trädgården. Det här var en hona och jag tror det kan vara samma som var här förra hösten.


Mindre hackspett, hona.

En dag då jag såg att jag hade steglitsar här fick Bellis gå in och ensamträna. Det är så skygga fåglar så jag behöver vara ensam ute då. Jag tror jag har minst tio stycken här vissa dagar. Då går det åt frö vill jag lova. Vilka glupska och aggressiva fåglar det är.


Steglitser som besöker trädgården lite då och då.

Efter ett tag får Bellis komma ut igen och jag placerar mig under granen och i det vackra solskenet tänker jag att jag ska fota de vanligaste så som blåmesar, nötväckor och talgoxar. Men hej hopp så lätt var det inte när man verkligen vill "fånga dem". Vill ju att det ska se bra ut också.
En talgoxe blev det och under tiden passade Bellis på att gräva upp lite ogräs och larver i min så kallade blomsteräng.



En talgoxe i blek novembersol.



Bellis grävandes när matte smyger på fåglar.

Ett är säkert. Jag har rätt hobby i denna tid med tanke på pandemin. Fick hjälp att uppdatera min Z6 kamera och träffade I-M utomhus vid detta tillfälle, I var sin bil gjorde vi ett snabbt besök där det finns strömstarar. Vi såg en som inte var så villig att komma nära oss. Men faktiskt skönt att få frysa lite i den bleka novembersolen.


Strömstaren som alltid är så kul att studera.


Tack för att du tittade in.

Ha det gott!
/Lena :)

Bellis!

Den 5 augusti hände det som aldrig mer skulle ske. Vi köpte valp, en virvelvind kom in i våra liv!

Vi har alltid haft husdjur, både katter och hundar men dagarna före jul 2018 var vi tvungna att låta avliva vår "sista" hund Ludde.
Han var ensamhund hos oss sina sista tre år efter att Fidde 2015 fick flytta till hundhimlen. Redan då bestämde jag mig för att Ludde skulle bli vår sista hund. Min man Leif trodde inte på det då.

När så Ludde var borta bara några dagar före jul och även julfirandet bara blev strul på olika sätt och med ett ryggskott som kom som ett brev på posten så gick jag nog genom min värsta upplevelse av sorg i livet.
För någon som inte har eller har haft husdjur så kan det nog vara svårt att förstå att man kan sörja ett djur så mycket. Jag skämdes nästan med tanke på alla de som mister sin livskamrat. Men jag kan inte hjälpa att jag kände så stark sorg. Så är det.

Tidigare hundar som vi varit tvungna att ta bort har också varit svårt men det har gått över mycket fortare, vi har ju alltid haft en hund kvar då vi alltid haft två hundar.
Nu blev det helt tomt, så dött. Ingen som var med mig i trädgården när jag fotade fåglar och ingen som skällde när grannar och postbilen körde förbi. Det man tröttnat på tidigare blev nu en saknad.

Ludde och Fidde  så fina ulltussar.

Men det skulle nog gå över och nu skulle jag vara fri att åka och fota precis när jag ville. Maken som varje år har som mest jobb precis den tid som det också är roligast att fota fåglar behövde jag inte längre passa in mina eventuella fototurer med längre.
Men alla andra stunder på dygnet var sååå tunga. Jag började ganska snart titta på Hundstallets hundar men ville ändå inte ta en omplacering och en valp skulle jag nog inte heller orka med. Vi är inga ungdomar längre. Men man kan ju ändå drömma och fantisera.

Jag har nog ända sedan min första hund 1975 alltid velat ha en vinthund. Men på den tiden var det bara jakthundar som gällde och jag hade då en engelsk setter. Hade två kullar, åkte med på jaktäventyr och var flitig på utställningar.
Sedan har vi haft långhårig collie och efter dessa blev det shetland sheepdog.

Efter att ha gått genom Svenska Kennelklubbens rasregister så visste jag att det var en whippet jag ville ha. Den beskrevs med alla egenskaper som jag tyckte lät perfekt och passande, även om min man var tveksam till en "benjamin" som står darrande med svansen mellan benen.
Men han insåg att det var en sån jag absolut ville ha och det är ju jag som har det största ansvaret för hundens skötsel så det fick bli så.

Vi kände stort förtroende för Allettes kennel och blev väldigt glada då vi fick köpa valp från den kenneln. Vi hälsade på lilla Bellis när hon var 6 veckor.

När jag fick hålla min lilla Bellis fanns ingen återvändo. Åka hem och längta.

Så äntligen, den 5 augusti stormade Bellis in i vår vardag och plötsligt var vi hundägare igen.

Jag borde vara van hundägare som varit aktiv i Brukshundklubben på olika sätt i många år, tävlat lydnad, instruktörsutbildning ( kanske 1977), tävlat i utställningsringen, haft tre valpkullar... men nu kände jag mig totalt nollställd och var lite nervös om jag skulle klara det.
Visst har flera sagt, och jag har läst att whippets är mycket jobbiga som valp/unghund men jag tänkte att alla valpar är ju jobbiga... men Bellis är något utöver de erfarenheter jag tidigare upplevt med hund.
Men med en stöttande uppfödare och med min egen kunskap i bakhuvudet så har det ändå gått bra.

Bellis har varit väldigt intensiv och både den jobbigaste och den lättaste valp vi haft. Ja det kanske är en konstig beskrivning som man inte kan få att gå ihop.
Men från första dag har hon varit rumsren, från första natt har hon sovit helt tyst i den bädd vi tänkte oss bredvid min säng, från första stund accepterade hon "dagbädden" som vi har i köket och hon har sovit hela förmiddagar och flera timmar på eftermiddan... men kära nå'n däremellan.
Oj oj oj att fota Bellis i vaket tillstånd har inte alltid varit lätt.

Har aldrig haft en valp med den hastigheten alla kategorier. Överallt på en gång. Ute i trädgården tuggande på allt samtidigt, hur mycket som gled ner i magen vet man inte men jag var ständigt nervös då det finns mycket som är giftigt och stenar är inte heller bra i en valpmage.
Jag var helt slut av att passa henne i detta tuggande. Ja jag vet att alla valpar biter, river, hoppar och tuggar, men det här var något utöver det vanliga och som jag inte varit med om förut.
En multiexponering som på något sätt är lika multi som Bellis är i vaket tillstånd.

Ett tydligt och stort intresse hos henne har hela tiden varit att ansa växtligheten i trädgården och då inte ogräs utan naturligvis allt planterat. Ölandstoken hoppade hon rakt in i och avverkade en hel del grenar från första dag. Lika så i plymspirean och mina röda solhattar. Många tallkottar har hon ätit, liksom ruttna äpplen och gräshoppor och torkad daggmask, en och annan fet larv som finns i gräsmattan. Att hitta solrosfrö och jordnötter från fåglarna är också godis.

Jag var livrädd för våra snöbär som ju är giftiga men tänkte att hittills har ingen hund blivit sjuk av något här hemma så jag var till slut tvungen att släppa den totala kontrollen.
Hon kan ta ett snöbär i munnen, det har hänt, men hon spottar ut dem. Hon bär på svampar någon gång, men (peppar peppar) det har hittills gått bra.
Hon gräver upp stora ga´mla järn bitar och har rivit upp alla trädgårdslyktor och plastkanter som vi satt som spärr för ogräs runt rabatter.
Det är en del av hennes sysslor utomhus.

I ölandstoken som hon ansat ganska rejält. Men nåt kul ska hon väl få ha.

Här har hon upptäckt plymspirean, att den är mysig att krypa in i.

I skrivande stund har hon blivit 5,5 månader och lugnat sig något, även om hon gärna ibland vill ha sista ordet.
Husse gillar henne jättemycket och går de flesta promenader med henne. Här hemma har vi inhägnad trädgård och beteshage i anslutning till trädgården så sitt behov av att springa får hon dagligen utlopp för.

Det "negativa" som finns kvar i henne är att hon drar så vansinnigt i koppel att jag med mina dåliga leder ibland inte orkar med det. Ibland går det bra men oftast är det full galopp i koppel. Det blir bättre och vi jobbar med kontaktövningar etc.
Det andra "negativa" som egentligen är positivt är att hon är sååå överdrivet glad i människor. Hon blir liksom ohanterlig. Hemma har jag använt en blomspruta och det funkar bra. Men den kan jag ju inte släpa med mig tycker jag om jag ska träna i stan eller liknande.
På grund av att jag har speciellt ont i min högerhand har jag svårt att hålla i klotången så vi åker till en "hund butik" där de är jätteduktiga med lång vana att klippa klor på den busigaste.
Trots att hon inte gillar själva kloklippandet så är hon helt galen av glädje när vi går in där. Hon gurglar, gladmorrar, skäller och nästan skriker av glädje.
Jag är helt svettig efteråt trots att det bara tar 10 minuter.

Nu blev det mycket text, men det kan vara bra minnesanteckningar till mig själv den dagen då Bellis blivit en rastypisk Whippet som har fungerande av och på knapp.
Hon är på god väg och hon är älskad!

Tack Allettes för en härlig pensionärs hund. :o


"Matte, jag har koll på dig"

Nu blickar vi framåt och hoppas på att få skåda fågel tillsammans.

Tack för att Du tittade in till min blogg.
Ha det så gott.
/Lena och Bellis