Pilgrimsfalk och andra rovisar.

Pippi på fåglar denna årstid är inte lätt. Det drar och suger av längtan att vara ute, ute och ute. Att sitta, stå, gå, vänta, längta och åter vänta på fåglar av arter man inte har eller som man vill uppleva igen... det ger mig såååå mycket. Igår, måndag, åkte jag till "min" Bysjön. Minst två besök i veckan om vädret tillåter blir det. Nu sken solen och av en annan fågelskådare och fotograf fick jag tipset att ställa mig någon hundra meter längre bort än jag brukat göra.
I sjön som jag passerade denna dag verkade allt mycket  lugnt så jag fortsatte till min nya plats. Ganska direkt kom Ormvråkarna, tror de var tre stycken. De flög så högt att jag lät dem vara. Innan de lugnat sig och satt sig i skogen så dök herr Brun kärrhök upp.

Här har jag tagit i med mörkt och ljust för att få fram fågeln.

Kärrhöken hade en härlig uppvisning ganska lång stund. Den kom nära, den kom lågt, den kom högt. Cirklade runt de små åkrarna intill sjön.

Efter en stund gav den upp utan byte, då dök även Fru Brun kärrhök upp och de flög iväg för att sätta sig bland vassen längre bort.

Jag hann inte mer än dra en glädjens suck då det skymtade till och den Blå kärrhöken dök plötsligt upp.  Den är ju inte lika vanlig hos mig och den har jag velat se. Nu visste jag inte riktigt säkert vad detta var förrän jag kom hem... så först förhoppning och sen glädje att ha fått den. Visserligen ingen bra bild, men i bloggen tycker jag det kan vara ok att visa "dåliga" bilder. Jag fick den i alla fall. ;)

Måndagen var tidvis mkt solig och det var jobbigt att titta uppåt mot ljusa himlen. Plötsligt kom ett par fåglar och flög mycket snabbt. Jag hann få dem i siktet och jag trodde jag fotade Tornfalkarna som finns där. Men ju mer jag försökte titta på skärmen efteråt så stämde det inte riktigt...

Inte förrän jag kom hem och kunde fråga på Facebooks Artbestämning så vågade jag tro det jag anat. Jag hade fotat en eller möjligen två Pilgrimsfalkar. Bara en fågelnörd kan förstå känslan av detta. Så lycklig man kan bli av en pippi på minneskortet även om kvalitén inte är den bästa.

Ganska snabbt försvann falkarna och kanske är det enda gången jag får uppleva dem. Men glad är jag.

Jag minns inte om det var före eller efter att jag gått till vindskyddet för att äta min macka men jag upplevde det som att ganska snart dök Fjällvråken upp... den vackra. Den har jag haft lyckan att se och fota flera gånger. Men vid denna platsen kom den närmare och flög runt varv efter varv...

Den var nära att sätta sig i ett träd flera gånger men såg ju mig och den var nog inte riktigt säker. Det kändes nästan som den hade uppvisning för mig. Så många bilder jag fick.

Till slut flög den bort och satte sig bland ungbjörkarna en bit bort.

Som sällskap nästan hela tiden hade jag denna söta Sävsparv. Denna hane satt och spelade för mig och nog allra mest till sin fru som satt i buskarna intill.

En sån härlig eftermiddag. Som jag önskar att många kunde få ha motsvarigheten till sådana här dagar och slippa allt elände som finns. Det är ett privilegium att få ha det så bra.

I morgon om allt går enligt planerna så blir det ett besök vid min sjö igen och då ska min fotokompis vara med... och jag hoppas att hon får falken och även kanske örnen som brukar flyga där. Men då får hon träna upp sitt tålamod lite grann.

Klicka gärna upp bilderna.

Tack för att du tittade in och ha en bra kväll och morgondag.
/Lena