Hösten är vårens preludium

Det är synd att hösten, på grund av sin placering före den mörkaste och kallaste av årstider, har något ödsligt och olycksbådande över sig. Det gör hösten svår att njuta av. Det vore mycket bättre och hösten låg direkt efter våren. Eller varför inte helt enkelt avskaffa vintern så vi har årstiderna vår, sommar, höst, och så vår igen. Placeringen av hösten alldeles före vintern gör det lite svårt att njuta av allt det vackra som hösten ändå erbjuder. För egentligen är det rätt fint att gå upp tidigt på morgonen, gå ut i skogen och sätta sig och äta frukost när solen letar sig upp över trädtopparna, sjöröken böljar över sjön, en korp kraxar i fjärran och det frostiga gräset glitter i det första solljuset.

En promenad på kungliga Djurgården kan också vara fint. I alla fall i början, innan det hunnit ut så mycket folk, och innan solen kommit för högt upp på himlen. Då kan man sitta på en stubbe ovanför Isbladskärret och dricka en kopp morgonkaffe. En och annan hundägare och morgonlöpare möter man då, men i övrigt är det ganska lugnt och skönt.

När jag åkte hemifrån noterade jag att det nog är hög tid att ta in trädgårdsmöblerna. Till min stora glädje upptäckte jag att det är fler än jag som ännu inte gjort det ännu. Jag vet inte om dom som inte gjort det tänker på den estetiska upplevelsen vi som promenerar på Djurgården har av deras oförmåga att iordningställa trädgården för vintern, men det är liksom bara att tacka och ta emot.

Det är något speciellt med höstlöv i solsken. De har liksom en magisk dragningskraft som gör att det är väldigt svårt att låta bli att fotografera, även om man bara har en iPhone med sig. 

Efter en fika kan man ju alltid fotografera lite

"Livet är för kort för dåligt kaffe" sa en gång en arbetskamrat till mig.  Jag vet inte om han hade druckit kaffe på Johan & Nyströms konceptbutik på Swedenborgsgatan. Eller på DaMateo i Göteborg. Eller på Love Coffee Roasters i Lund. Troligen inte, för det sa han för en herrans massa år sedan, långt innan det  hade blivit trendigt att dricka gott kaffe. Emellertid hade jag vägarna förbi Johan & Nyström idag, så jag passade på att drick lite kaffe och äta en god smörgås. Därefter var jag redo att besöka Bondens Marknad på Katarina Bangata. Det visade sig vara ett alldeles utmärkt ställe att fotografera på, så det gjorde jag. 

Utveckling?

Har haft min kamera på reparation någon månad. Det resulterade såvitt jag kan bedöma i en ny kamera. Jag hittar nämligen inte mina repor och avskavda färg på kameran längre. Eftersom det var en garantireparation är det väl inte orimligt. Då jag nu varit utan kamera så pass länge var suget starkt efter att gå ut på gatan och fotografera igen. Resultatet kan skådas nedan.

Häromdagen när jag bläddrade bland gamla bilder från den analoga tiden hittade jag äntligen den filmrulle jag tog för cirka 25 år sedan under en promenad genom Stockholm. Det var första gången jag gatufotograferade, fadt jag på den tiden inte hade en aning om vad gatufoto var för något. Jag tyckte helt enkelt bara det var roligt att gå omkring i Stockholm och fotografera turister. Bortsett från den tekniska utvecklingen kan man ju fundera på hur man utvecklats som fotograf de senaste 20 åren. De två sista bilderna är skannade bilder från denna första gatufotopromenad (med en dålig skanner), men de är ungefär samma motiv som dagens fotopromenad gav.

Kamerans betydelse för den slutgiltiga bildens förmåga att uttrycka något - några funderingar

På semestern härförleden hamnade jag i Röstånga, som ligger vid Söderåsens nationalpark. (Och här skulle det nu kunna bli ett inlägg med både bilder från, och text om denna fantastiska nationalpark. Men det är alldeles för uppenbart, och som rubriken antyder kommer detta att handla om något helt annat.) På turistbyrån i Röstånga fanns en fotoutställning med bilder av Jasmine Cederqvist. Dessa bilder gjorde ett outplånligt intryck på mig. Inte för att bilderna var så fantastiska (även om flera av dem var imponerande), utan för att hon hade använt en iPhone för att ta bilderna. En sketen jä…a ajfån! 

För en tid sedan såg jag en intervju med Anders Petersen som finns tillgänglig för Moderskeppet Gulds medlemmar. Där berättar Anders att han använder en liten kompaktkamera för film, för sina bilder. Man kan då inte låta bli att fråga sig hur stor del av bilden som görs av tekniken och hur stor del av bilden som görs av fotografen.

 I helgen tittade jag lite i HCB:s bok The Decisive Moment. I eftertexten hade någon skrivit lite om teknik, och där kunde man läsa ungefär följande. Det finns två typer av fotografer. De som strävar efter det perfekta negativet och de som strävar efter den perfekta bilden. HCB tillhörd definitive de senare.

 Var och en för sig är ovanstående iakttagelser kanske inte så intressanta, men sammantaget väcker de onekligen frågan om kamerans tekniska prestandas betydelse för den slutgiltiga bildens förmåga att förmedla ett uttryck. Dessutom kan jag inte låta bli att fundera på den resa vi som blev intresserade av fotografi av rent tekniska skäl, måste göra för att lägga större fokus på bildens uttryck än på tekniken som ligger bakom bilden. Och om man är en medelålders, lite överviktig, vit, kristen, heterosexuell man som dessutom är ingenjör, är resan ens möjlig att göra?

 Jag kämpar som fan med att flytta fokus från teknik till uttryck, och i och med att jag lärt mg använda lightroom mobile där jag enkelt kan föra över bilder från min iPhone in i Lightroom har jag tagit ett betydelsefullt steg. Numer är det betydligt mer lockande att ta upp telefonen och fotografera något spännande än tidigare. Bilden nedan har jag som bakgrundsbild på datorn på jobbet. Det har jag för att ständigt påminna mig om att jag kan ta bilder som i alla fall jag själv är nöjd med, med enkla kameror. Bilden är tagen med min första digitala kamera, en Canon Powershot A70, från 2004.

Mycket talar alltså för att kamerans tekniska prestanda är underordnad fotografens skicklighet när det gäller att ta bra bilder, men jag törs inte chansa. Därför ersatte jag min gamla fickkamera Canon Powershot S95 från 2010 med en Sony RX-100 iii härförleden

Att det ska vara så svårt att låta bli, eller om favoritmotiv

För ett antal år sedan,  strax efter att jag köpt min första digitala systemkamera, hamnade jag i Österbybruk en helg sent i april. Av en händelse råkade jag gå ut på kvällen med kameran och brände av lite kvällsbilder. Och det blev på en gång mina favoritbilder alla kategorier. Sedan dessa har jag ett antal gånger hamnat i Österbybruk i slutet av april, och varje gång måste jag fotografera samma motiv igen. Det går liksom inte att låta bli. Vissa motiv har jag lyckats göra bättre men det är tveksamt om det förbannade hopptornet någonsin blir lika som som min första bild på det. Här kommer emellertid årets upplaga av kvällsbilder (med något undantag)  kring Simbadets camping i slutet av april.