Vi ska alla den vägen vandra....

.... någongång i alla fall.  De flesta som hållit på med fotografering i några år har säkert gjort det flera gånger. Men för mig har det liksom inte blivit av tidigare. Men nu har jag för första gången i mitt liv beställt utskrifter med lite högre kvalitet än vad den lokal fuji-fotobutiken kan fixa. Jag har valt ut några av bilderna i föregående inlägg och skickat iväg dem till Crimson för utskrift i 20x30. Kan bli spännande att se hur det blir.

Fan vad jag hatar hösten

Hösten är en hemsk årstid. Den känns varje år som om den förebådar kyla, mörker och ond bråd död. Det finns dom som säger att det är vackert på hösten. Kan så vara, men jag har ett svagt minne av att jag hört att de som haft en riktig nära-döden-upplevelse (alltså inte bara cyklat på Essingeleden i Stockholm i rusningstrafik) talar om att man upplever något väldigt vackert. Det är väl samma sak med hösten. Lite vackert ska man allt få uppleva innan.

Eftersom jag har lite rödlätt hy så passar jag bäst i kläder i varma färger (hur lätt är det att hitta kläder i affärer idag när alla kläder är svarta, gråa, rosa eller bebisblå?) Följdaktligen passar jag ganska bra ute på hösten. Det är kanske därför jag så gärna går ut och fotograferar såhär års.  Nu kommer en serie höstbilder. Bilder som inte är märkvärdiga på något sätt, och som Göran Segeholm kallar slutna bilder, som inte lämnar något över till betraktaren att räkna ut. Men jag ber om ursäkt Göran, jag gillar mina banala höstbilder (Fast det är ju inga "Vinnande bilder"), likaväl som jag gillar mina banala vårbilder med vita blommor i solnedgången. Vissa böjelser måste man väl få ha även som fotograf.

PS Även om jag trivs ute på hösten är det inte jag på näst sista bilden.

Den som har flest kameror när den dör, den vinner.......

......eller det blir inte alltid som man tänkt sig.

(Detta med dubblar rubriker, det är något som jag gillar. Det har jag gillat ända sedan jag på en teaterfestival i slutet av 70-talet såg den nu allför bortglömda dramatikern Sandro Key-Åbergs pjäs Ordet är fritt, eller om när Gustav skulle rädda världen.)

Jag har länge varit sugen på en ny kompaktkamera. Utöver min systemkamera har jag också haft en Olympus my 700. En kanonkamera i sikta-och-tryck-klassen. Det köpte jag före mitt fotointresse återuppstod. Sedan jag köpte min systemkamera för snart 3 år sedan har jag velat ha en liten byxfickskamera med bra inställningsmöjligheter. När Canon S90 kom för ett år sedan förstod jag att det var en sådan kamera jag ville ha. Men jag har gått och grunnat på den kameran så länge så det har till och med hunnit komma en uppföljare. En Canon s95. Och nu kunde jag inte hålla mig längre.  Jag köpte en i går.

Det var framför allt två saker jag saknade med den förra kameran, bortsett från att den kanske inte tog världens bästa bilder. Dels var det tids- eller bländarautomatik i stället för bara fjantiga programlägen, och dels var det möjligheten till RAW-format. Både S90 och S95 erbjuder ju dessa möjligheter. Perfekt helt enkelt. Ända tills jag kommer hem och inser att PSE 8 inte stöder RAW-formatet för Canon S95.  (Det gör väl inte ens PSE9.) Nu är jag tvungen att använda Canons RAW-konverterare. Det går säkert det också, men är inte alls lika smidigt. Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Nu och då

I helgen parkerade vi husvagnen på vintercampingen, och jag fotograferade lite. Nyss slog det mig att jag tog en bild med ungefär samma utsnitt vid ungefär samma tidpunkt förra året. (Kanske att det var några veckor senare. Det ser ut så när man tittar på lövträden.)  Det var bättre väder i år.

Nu....

...och då.

PS Ja, jag vet, Nu-bilden är lite överskärpt. Jag var väl för trött igår kväll när jag satt med Photoshop. Ska fixa till det vid tillfälle.

Gatufotografering i färg, är det OK?

Igår drog jag, som det heter, en repa på stan med kameran om halsen, eller snarare i handen.  (Stan för mig är Stockholm.) Jag parkerade bilen som vanligt i närheten av Tegnérlunden och började med en espresso på stans bästa espressobar, Primafila på Upplandsgatan, vägg i vägg med i fotosammanhang smått legendariska Schönherrs foto.  Styrkt av dagens första espresso satte jag sedan full fart mot Centralen, ett ställe jag inte fotograferat på tidigare, men jag var sugen att prova lite. När jag gick längs Vasagatan bestämde jag att temat för dagen skulle vara FÄRG.

Sedan vandrade jag Klarabergsgatan upp till Drottninggatan, och precis när jag svängde runt hörnet möttes jag av en syn min kamera inte kunde låta bli att föreviga.

Som vanligt fortsatte jag längs Drottninggatan bort mot Gamla Stan, och det fanns faktiskt en och annan färgklick längs Drottninggatan.

När jag nu sitter och går igenom mina bilder hittar jag en bild som jag inte har något som helst minne av att jag tagit. Men den fanns ju på mitt minneskort, så det måste jag väl ha gjort. Dessutom tycker jag den blev ganska bra.

I stället för att fortsätta över Helgeandsholmen till Gamla Stan, vek jag av till vänster mot Gustav Adolfs Torg, och fortsatte sedan ner mot Kungsträdgården. I Kungsträdgården borde det finnas massor att fotografera, men jag hittade inget. Via Norrmalmstorg hamnade jag så småningom på Biblioteksgatan. Just där den korsas av Mäster Samuelsgatan var det ett fantastiskt ljus, så där stannade jag för att fotografera. Men bilderna blev inge bra. Det enda jag hittade var ett rött örhänge.

Jag fortsatte då bort mot Stureplan och vidare in i Sturegallerian. Utanför Sturehof stod det massor med folk som ville käka lunch på uteserveringen i det fina höstvädret.

Genom Sturegallerian, upp till Östermalmstorg. Nybrogatan, Nybroplan, Berzeliipark, tillbaka till Kungsträdgården, Brunkebergs torg och åter på Drottninggatan, inte en enda bild! Men tillbaka på Sergels Torg blev det både bilder och en fika.

Sedan tillbaka till Tegnérlunden, ytterligare en espresso på Primafila och så hemfärd. Men för alla er som tycker att svaret på frågan i rubriken är NEJ, kommer här tre svartvita bilder, som trots mitt färgtema ändå fastnade på minneskortet.