Årets första fototur (men förhoppningsvis inte den sista)

I torsdags kväll verkade det som om fredagen skulle innebära fint väder. Jag bestämde mig för att tro på det och förberedde en fototur på fredagen. När det visade sig bli lika fint väder som prognosen påstod, tog jag sikte på Hammarby sjöstad. Att valet föll just på den platsen beror främst på tre saker. Jag har nästan aldrig varit där, det ligger vid vattnet vilket borde kunna erbjuda den typen av motiv jag kände för att fotografera och jag ville besöka Magnus Johanssons bageri.

Väl framme vid Hammarby sjöstad visade det sig att gå längs vattnet inte var det lättaste. Det var minst sagt isigt, och definitivt inge gångbart längs vattnet. Men efter en stunds letande hittade jag bageriet. Där köpte jag bröd, drack en kopp kaffe och åt en saffransbulle.

Sedan begav jag mig över till andra sidan av Hammarby sjö. Jag vandrade runt kring Barnängens gård och mindes när jag en gång för länge sedan (så länge sedan att man arbetade på lördagarna) följde med min far, som vid den tiden hade sin arbetsplats just i huvudbyggnaden på Barnängen. Jag mindes också hur lunchen serverades en trappa upp i huset intill.

Sedan gick jag vidare upp till Sofia Kyrka och tittade bland de gamla husen. Därefter var det hög tid för ett besök på Chokladfabriken för att fylla på energiförådet och invänta blå timmen.

När chokladen var urdrucken var det fortfarande inte riktigt blått ute, så det blev en extra sväng tillbaka över Vita bergen. Men så kom äntligen det blåa ljuset. Då har man ungefär 30 minuter på sig att fotografera. Jag sprang som som en vettvilling fram och tillbaka och fotograferade allt som rörde sig och stod stilla. 

Och sedan åkte jag hem.

2013-01-09 04:17   EGW

Välbekanta trakter för mig! Hammarby Sjöstad har visserligen i stort sett byggts efter det att jag flyttade från Stockholm. Men jag minns så väl det gamla industriområdet som föregick Sjöstaden. Flera år hade mitt lilla företag kontor i Barnängens Herrgård, som då var nyrenoverad. Det är förstås ca 30 år sedan.

Magnus Johanssons bageri, är det speciellt känt? Jag blir verkligen avundsjuk på din saffransbulle! Om jag ska få en sådan får jag baka den själv, saffransbröd är inget som bagarna här har hört talas om. Det är något jag saknar från Sverige.

Svar från Hundblues 2013-01-09 08:19

Det låter märkligt med tanke på hur gammal jag är, men faktum är att jag var för ung för att ha förstånd att besöka Lugnets industriområde innan det revs. Det borde ha varit en underbar miljö att fotografera i.

Du måste ha jobbat i herrgården i slutet av 70-talet, för dåvarande Arbetsvården, nuvarande Samhall, som min far abetade åt, flyttade väl ut -76 eller ågot sådant.

Magnus Johanssons bageri är kanske inte så välkänt, men som du möjligen känner till sveper det en surdegs- och stenugnsbakat-våg över Sverige. På fikarasterna runt om på arbetsplatserna i Sverige talar inte männen längre bRa sport och bilar. Alla intelektuella män talar numer även surdegsbakning. Men i samma anda som det aldrig någonsin har renoverats så många kök som nu, samtidigt som det äts på restaurang flitigare än någonsin, så är surdegsbakandet mest snack och väldigt lite verkstad. Därför blomstrar marknaden för nya små ambitiösa bagerier runt om i Sverige. Den kanske namnkunnigaste bagaren ju, och som var en av upphovsmännen till denna våg, är jan Hedh. I sin senaste bok, som jag fick i julklapp nämner han några hngre ambitiösa bagare som han tror på, däribland Magnus Johansson. Därför var jag tvungen att besöka hans bageri.

EGW 2013-01-11 06:20

Barnängens Herrgård renoverades i början på 80-talet, och därefter flyttade vi in med vårt lilla företag. Gamla Södra Hammarbyhamnen (som det hette på den tiden) var verkligen en märkligt miljö på många sätt. Själva Lugnet bestod av små ruffiga verkstäder, bl a ett eller annat hembränneri. Men det utgjorde bara en liten del av området. Där fanns bl a ett antal större och mindre fabriksbyggnader, de flesta övergivna i början på 80-talet. Det var lite spöklikt att titta in i en sådan byggnad (om den råkade ha öppna portar) och se ett tomt skal, väldigt som en idrottsarena, men med ingenting alls där. Säkert fanns flera spännande fotomiljöer, men dåförtiden fotograferade jag nästan inte alls. Runt det intilliggande Sickla sluss var det också spännande, med gamla Sickla gård som sakta förföll och till slut brann ned. Det var på Fläktfabrikens tomt. Går man längre tillbaka i tiden (början på 60-talet) så sjöd det fortfarande av liv i Södra Hammarbyhamnen. Och det var gudomligt vackert runt Sicklasjön, där marken ännu inte var bebyggd. Jag bodde då i Enskededalen, och brukade promenera dit med min hund.