Äventyr i New York: Skateboard stravaganza

New York, en lördags förmiddag. Jag lämnar hotellet, går ut för att plåta. 

Hamnar på sjunde avenyn. Spanar efter intressanta motiv. 

Då plötsligt: larm från gatan!  

Ett gäng skejtare rullar fram. De rullar med glädje och rop. De har intagit stan, äger den. 

Skejtarna slåss med de gula taxibilarna om gatuutrymmet. 

De är många. Är det Big Meet? I våg efter våg rullar de fram. 

Jag kommer på en idé: jag går ned på knä och plåtar. Det blir ett lyckodrag. Skejtarna har videopoddar på sig. De vill filma sin framfart. När jag plåtar i knäställning blir jag själv ett motiv! 

Bro'! 

Så kommer dagens huvudnummer. En skejtare får syn på mig. Han bestämmer sig för att göra en show. Han springer fram, hoppar upp och...

...flyger genom luften! 

Tack bro'! 

Bromansen med skejtarna fortsätter ett tag till. Men sen tar det slut. Jag fortsätter uptown mot nya motiv. 

Förresten, varför har inte det här kommit till Sverige? Har inte sett något liknande här. Vi brukar ju vara snabba på att ta efter trenderna i USA. Om något dyker upp over there dröjer det inte länge förrän vi har det här. Har Stockholm stad lyckats pacificera skejtarna här hemma med alla ramper de har satt upp? Hoppas att någon skejtare ser det här inlägget. Så att street meet kan komma också till oss. Till skejtares och fotografers gemensamma fromma. 

På kändisjakt med New Yorks paparazzi

För ett tag sen var jag i New York. Jag var uppe tidigt i ottan, ty jag ville plåta. 

Jag befinner mig i Midtown. Skolbussarna hämtar sina elever. Går till FN-skrapan, men där finns inget liv. FN-byråkraterna sover ännu. Går längs fyrtioandra gatan. Passerar Grand Central Station, där newyorkborna väller ut, hastar till jobbet. Hamnar så småningom vid Times Square. 

Trots den tidiga timmen är det fullt pådrag. Souvenirförsäljarna är ute. Va' e're som händer? 

TV-bolaget ABC har sina lokaler vid Times Square. Morgonshowen Good Morning America sänder live, utomhus. Fullt med åskådare. Entusiastiska på amerikanens vis. George Stephanopolos, den gamle Bill Clinton-medarbetaren är där och agerar värd tillsammans med några kollegor. Som åskådare hamnar man mitt i the set. Festligt, folkligt, fullsatt. TV-personligheter, celebrities, såpastjärnor. Uppsminkning i det fria. Ändå får man känslan att det inte är the main event. Vem är morgonens stjärngäst? 

Då kommer hon: Katie Holmes! Skådespelerskan som gifte sig med Tom Cruise. 

Ännu en bild på Katie! 

Katie intervjuas. Efter ett tag går hon och sätter sig i en lite mer avskild del. Man har placerat några konstgjorda buskar vid kanten till studioområdet för att skapa en avskild yta. Jag smyger omkring, kliver in i buskarna. Se, där är Katie! Lyckas plåta en candid. Märker att en vakt närmar sig. Kliver ut ur buskarna. Då hör jag någon ropa: 

- Hey! You! 

Blir nervös. Vänder mig om: 

- You talkin' to me? 
-  Yes, you! Come over here! 

Det är dock ingen vakt. Det är den svarte killen i bilden. 

- You come over here. Yeah, that's right, you stand here with us and then you hold the camera like this (visar porträttläge), so you get a good shot. Like a paparazzi, hahaha!

Det är New Yorks paparazzi som bjuder in mig att plåta med dem! Det här är stort! Antagligen såg den svarte killen mig när jag smög omkring i buskarna med ett teleobjektiv. Han förstod att jag var en själsfrände.

New Yorks paparazzi på rad för att plåta Katie när hon ska gå tillbaka till ABC:s studiolokaler. Lägg märke till killen längst bort. Hur många celebrities har den killen under sitt bälte? 

Spana in paparazzo-riggen. Blixt naturligtvis, men inte i sko utan i skena. I yrket kan som bekant handgemäng uppstå och då måste grejerna sitta stadigt. 

Vad gör kollegan i svängdörren? Katie hade gått in och kollegan försöker få en bild. USA har som bekant hårda lagar för trespassing. Befinner man sig utanför på gatan kan man göra vad man vill. Men om man är innanför kan ägaren i stället göra vad han vill. Då kan de skjuta en. 

Här ser man mångfalden hos New Yorks paparazzi-kommunitet. En svart, en jude, en asiat, en hispanic. Och så en svensk. 

Jag och the boys står vid svängdörrarna, försöker få en bild på Katie. Mänskor passerar bakom: 

- Who are they?
- Oh, they're paparazzi.  

Det här var helt klart höjdpunkten på min resa till New York. Ett äventyr att berätta om för barnbarnen. Och jag är säker på att av oss paparazzi var det ingen som fick en så bra bild som min candid på Katie. 

Fotomässan 2018 - Director's Cut

Meddelar några director's cut från fotomässan.

Therese Asplund visar prov på pugilistisk teknik. 

Nikons boys. Herrar på täppan när värsta konkurrenten lämnar walk over. 

Se, där är den! Sjuttiotusenkronorskikaren! Angenämt att få klämma. 

Engagerad publik tar del av spännande föredrag. 

Sigmas monter. Allltid värd att plåta. 

Mercury visar upp 240 råa hästkrafter. Men smakar det så kostar det...

Ögongodis. 

Oldtimern Owe: Europas störste kamerasamlare. 

//Slut. 

Vad är gatufotografi?

Gatufotografi verkar vara det ämne som just nu trendar bland bloggarkollegorna. Vad är egentligen gatufotografi? Finns det några regler? Eviga frågor. Till och Från vill gärna teoretisera kring detta spännande ämne. 

Gatufoto definieras ibland som "bilder av människor tagna i det offentliga rummet och som inte är arrangerade." Gatufotopoolen har en liknande definition. I och för sig inget fel på denna. Men är den inte för vid? Om en definition rymmer nästan allt blir den väl meningslös? Finns någon skillnad på gatufotografi och dokumentär fotografi? Och hur är det med turistbilder? 

Gatufoto? 

Låt oss pröva nånting snävare: "Gatufotografi är det som Henri Cartier-Bresson sysslade med." Alla vet att Cartier-Bresson är gatufotografins mästare. Så om man plåtar bilder som ligger nära det som Cartier-Bresson gjorde, då borde man plåta gatufoto. Men vad sysslade i så fall Cartier-Bresson med? Vad är det som utmärker hans bilder? Om jag fick svara skulle jag säga att bilderna har en knorr. Om man smälter samman de två definitionerna får man: 

Gatufoto är bilder av mänskor tagna i det offentliga rummet som inte är arrangerade, och som har en knorr. 

Men i vad består i så fall den bressonska knorren? 

Dokument. 

Låt oss fundera på skillnaden, om någon, mellan gatufotografi och dokumentär fotografi. Allt skapande strävar att föra samman form och innehåll. Normalt är innehållet viktigast. Tankarna ska vara djupa, handlingen spännande. Om innehållet sedan kan uttryckas i skönt språk kan verket bli bra. Likadant är det med fotografi. I dokumentär fotografi (d v s normal fotografi), strävar man främst att fånga motiv som är intressanta i sig. Och om man sedan kan få bakgrunden att samverka med motivet kan bilden bli bra. 

Men gäller det också i gatufotografi? Här tycker jag det finns en skillnad. Gatufotografi i egentlig mening, menar jag, sätter formen före innehållet. Motivet behöver inte vara intressant i sig. Vad som främst eftersträvas är i stället samspel mellan bildelement. Och det är en poäng att detta samspel inte är naturligt. Sambandet finns inte i sig mellan tingen. Det är snarare den fotografiska aktiviteten - inramningen och frysningen - som skapar sambandet. Häri ligger den bressonska knorren. 

Dokument? 

Bilden ovan skildrar en fågelmatare som just har utfodrat stadens fåglar. Motivet står i centrum. Bilden vill fånga en fågelmatare i vardagen. Bakgrunden samverkar också med motivet. Sambandet är dock naturligt. Fåglar hör till fågelmatare liksom handen hör till handsken. Fåglarna pekar mot fågelmatarens yrke, tjänar som attribut.

Bilden har en dokumentär karaktär. I vid mening är den också ett gatufoto. Men är den gatufoto i egentlig mening? Enligt mig är den inte det. Inte många drar väl här på smilbanden? Den bressonska knorren saknas. 

Gatufoto! 

Här en snarlik bild. Samma motiv: en fågelmatare efter utfodring. Bilden har dock en annan karaktär. Motivet står inte i centrum: i stället är det det bildliga samspelet som är centralt. Att mannen är fågelmatare är mindre viktigt. Det viktiga är snarare att en person klädd i orange råkar inta en hållning samma som svanen. Ett slumpsamband som kameran råkat fånga. Finns här inte lite knorr? 

Så vad är gatufotografi? Kanske kan man tala om gatufotografi i två betydelser. Dels gatufotografi i vid mening (där normal, motivstyrd fotografi ingår). Sedan också gatufotografi i egentlig mening. För den senare kan man tänka sig följande definition: 

Gatufotografi i egentlig mening är att skapa bildligt samspel i ett spontant skeende.  

Gatufotografi är lite grann som Finland. Liksom Finland består av Egentliga Finland (trakterna runt Åbo) och övriga Finland, består gatufoto av gatufoto i vid mening (ofta motivstyrd) - samt gatufoto i egentlig mening: formstyrd och vars idkare söker skapa bildligt samspel där sådant ej finnes - i jakten på den bressonska knorren. 

Fotomässan 2018

Bevistade Fotomässan idag. Det var första gången på ett tag, så det var spännande att åka ut till Älvsjö. Meddelar några intryck. 

När man kommer in i hallen är det sig likt: the guns of Navarone. Att stå och smattra med en D5:a och Nikons teleobjektiv brukar vara värt biljetten. Men var är Canon? Saknaden av Canon är stor. 

Det blir gärna att man hänger bland de sina, bland Nikons montrar. Det är en fråga om identitet. Look! För övrigt märker man hur de övriga fabrikanterna har tuffat till sig när Canon är borta. Det är ett tomrum som måste fyllas. Sony är stöddiga, men även Fujifilm verkar mer kaxiga än tidigare. Man har mellanformataren, man har den nya H-1:an. Man känner att man spelar med the big boys. 

Krämarna var naturligtvis där. Kameradoktorn slöt upp med fullt manskap. 

Annars får man erkänna att man själv är ganska förutsägbar i sitt besökande. Det blir gärna att man hänger runt catwalken, för chans att tjuvplåta modeller. 

Nytt för i år är att man även hade manliga modeller. Man märker hur samhällsutvecklingen tränger sig på även i fotografins värld. Matriarkatet tar över mer och mer. Fotograferna är kvinnor medan vi män alltmer förvandlas till kuttersmycken. 

Fotomässan samarrangerade i år med Vildmarksmässan och Båtmässan. Hur såg det ut bland dessa? Jo vars. På båtmässan dominerade de stora utombordsmotorerna. Det är verkligen imponerande pjäser. 240 hästkrafter på en gummibåt. Behövs verkligen all denna kraft? Båtarna kostar dessutom runt en miljon. Lika mycket som en Tesla. Vem köper en utombordare hellre än en Tesla? Alla som köper dessa vidunder måste redan äga ett exemplar av den kaliforniska elbilen. 

Vildmarksmässan var för mig en besvikelse. Hade väntat mig mer. Trevligt dock att Hemvärnet var där. Och det är helt rätt. Om man ändå ska ut och campa och leva vildmarksliv, varför då inte samtidigt göra lite nytta för landet? Dessutom får man betalt. Tänk bara på maten, de frystorkade påsarna kostar skjortan. I Hemvärnet får man de senaste Nato-påsarna alldeles gratis. 

Fotomaran var där. Man ville naturligtvis värva folk till årets mara. Hade på förhand bestämt mig för att inte göra av med några stålar på mässan. Men Emil och hans kumpaner lyckades lugga mig på en slant. Man frågar mig om jag vill vara med, men jag svarar att jag var med för två år sen. Försöker komma undan, säger att det var för jobbigt med tjugofyra timmar - men om det hade varit en halvmara hade jag gärna varit med. Man kontrar och säger att i år finns möjlighet till en halvmara - man slutar efter halva om man vill. Sedan kommer klinchen: dessutom får du lågt startnummer: numret ligger just nu på trettio. Det avgör saken. På maror gäller att ju lägre startnummer desto högre status. Så det blev att jag anmälde mig till årets mara. 

Som vanligt delar bloggen ut några destinationspriser: 

Bästa produktinnovation: Gitzos fyrametersstativ. 
Stativtillverkarna är pressade. Moderna sensorer och bildstabilisering gör stativen alltmer överflödiga. Drönarna blir alltmer populära även bland vanliga fotografer. Vad gör då Gitzo? Kastar man in handduken? Nej, man dubblar insatserna, lanserar ett fyrametersstativ! Tänk att gå omkring med detta stativ på stan, montera upp fyra meter. Det här är fotografi!  

Flitigaste föreläsare: Therese Asplund. 
Therese fanns överallt. Man går förbi Moderskeppet. Therese är där och håller en föreläsning. Man strosar vidare. Hamnar hos Nikon. Jaha, då är Therese där och föreläser. Man vandrar vidare. Passerar Aifo. Therese har dock hunnit före, är där och föreläser. Therese är något av fotografins Lucky Luke: drar snabbare än sin egen skugga. 

Best-in-show: Fotosafari med Bingo Rimér. 
Bingo höll fotosafari för en entusiastisk skara. Det finns ingen konkurrens. Bingo är världsklass.   

Bingos filosofi är att göra det enkelt. Det gäller att ställa in tekniken så att man kan få bort den och i stället ägna sig åt att skapa. Och skapandet kan ske med små medel. Byt en bakgrund här, gör en enkel gimmick där. Bingo är magisk, det verkar så enkelt. 

Bingo förklarar: Look! Så här ska man göra. Under föreläsningen sker en viss produktplacering. 

Efter safarit tittade vi på bilderna tillsammans. Som en stor familj. Och crescendot blev det stora familjeporträttet. Här är vi, Bingo Rimérs Fotosafari, Class of '18: 

Så detta är den tillställning som bloggen rekommenderar för de som besöker mässan under helgen. Väl mött!