Äventyr i Venedig: I lagunen

Dagen efter nyårsafton. Staden var full av krossat glas och sura uppstötningar. Det var därför läge att fly staden och ge sig ut på lagunen. På morgonen travade jag till kajen Fondamente Nove. Jag köpte dagsbiljett för vaporettobåtarna och gav mig iväg. 

Min plan var att besöka tre öar ute i lagunen: kyrkogårdsön San Michele, glasblåsarnas ö Murano samt spetsknypplerskornas ö Burano. 

San Michele ligger strax utanför Venedig. Hela ön utgör en kyrkogård. Tidigare begravde veneterna sina döda på kyrkogårdar inne i Venedig. När Napoleon erövrade staden år 1797 fick han för sig att han skulle ge veneterna en ny kyrkogård att begrava sina döda på. Därmed frigjordes mark i själva Venedig som Napoleon använde till att bygga torg. Han var inte dum, Napoleon.

Den här kyrkogården är som ingen annan. Hela kyrkogården är som ett monument. I sarkofager ligger veneterna staplade på varandra. Gravarna utgör sexvåningshus: ett slags napoleonskt miljonprogram för de döda. Men denna struktur ger ändå ett monumentalt och vackert intryck. 

Det ger ett tätt och koncentrerat intryck när människorna ligger så tätt tillsammans. Det finns bilder och blommor på varje grav. Sammantaget känns kyrkogården som en levande plats. 

Kyrkogården är för övrigt också vilorum för många internationella berömdheter. Bland dem märks den amerikanske författaren Ezra Pound, den ryske poeten Josef Brodskij, samt Igor Stravinskij. Här ligger också Helenio Herrera - argentinaren som var legendarisk tränare för Inter på sextiotalet och catennacio-fotbollens fader. 

Efter San Michele tar man nästa inkommande båt som för en vidare till ön Murano. Detta är den legendariska glasblåsarön -  det var här som glas en gång i tiden på allvar började blåsas i större skala i Europa. Idag lever man på att tillverka konstglas. Ön är riktigt trevlig. Den är lugn och det råder en lokal, avslappnad atmosfär. 

Här är några locals som hälsar på varandra efter att på italienarens vis ha företagit helgdagens passegiata. Öborna verkar leva nära varandra. Blir lätt så när man bor på en ö. Murano verkar vara lite mer välbeställt än i Venedig. 

Precis som i Venedig finns det dock gott om förfallna hus. Venedig är tyvärr en åldrande skönhet. Husen faller sönder och underhållet lämnar en hel del övrigt att önska. Det är faktiskt lite tragiskt att se.  

Efter Murano går båten vidare ut till den lilla ön Burano som ligger en bra bit längre bort i lagunen. Här dyker förresten ett par kanotister upp i lagunen. Får man gissa att de är jänkare? 

Båtfärden tar en halvtimme ut till Burano. Ön är ett gammalt fiskeläge och detta ger husen och stället sin grundkaraktär. Husen är relativt enkla om man jämför med dem i Murano och Venedig. På femtonhundratalet växte det också fram en industri för spetsknyppling här. Precis som att Murano var först med att introducera glas i Europa var Burano först med att introducera spetsar. Ön är fortfarande kantad med butiker som säljer spets. Ett slående inslag hos ön är också dess kampanil, som lutar kraftigt. Precis som i Pisa. Sättningar i marken är orsaken.  

Det som gör Burano riktigt speciellt är emellertid att husen är målade i starka färger. Det gör ön riktigt trevlig att vandra i. Målarglädjen är helt enkelt fantastisk. Och det är inte bara att husen är målade. De är putsade och underhållna på ett helt annat sätt än i resten av Venedig. 

I Burano ser man något som jag aldrig har sett tidigare varken i Venedig eller någon annanstans. På fasadväggarna hänger det borstar, kvastar och andra rengöringsdon! I det här kvarteret hade varje hus en sop/skurborste utanför ytterdörren. Gatorna och husknutarna var också verkligen pedantiskt skötta. 

Efter att ha varit i Venedig i snart en vecka blir man väldigt förvånad. I Venedig härskar förfallet. Murano var lite bättre men ger ändå ett slitet intryck. Varför är Burano så annorlunda? Jag kan tänka mig några förklaringar. Dels är Burano en liten ö. Det bor 3 000 människor där. Detta gör att grannsämjan blir stark - men också jantelagen. Om de flesta målar sina hus och sopar rent framför egen dörr kommer det att uppstå ett grupptryck att se till att alla gör det. Man kommer också vilja tävla med grannen om att ha det mest putsade huset. Detta speciellt som husens färger är en viktig del i öns dragningskraft på turister. Ett annan förklaring är att det finns lite att göra på sådana här småställen.  Man kan ta sig en kvällspromenad, man kan prata med grannen. Men när man har gjort det måste man hitta på något annat. Och då är det ett bra tidsfördriv att pyssla med sitt hus. 

Men dessa förklaringar räcker inte. Dessa förutsättningar gäller ju för varenda liten by och varenda litet fiskeläge i Italien. Men nästan alla ger ett slitet intryck. Så det behövs något extra som förklarar Buranos exklusivitet. 

Här tror jag att spetsknypplingen spelar en viktig roll. Knyppling är ett hantverk som kräver extrem noggrannhet. För att kunna ägna sig åt detta yrke måste man vara något av en pedant. Detta pedanteri kommer sedan att smitta av sig på livet utanför jobbet. Knypplerskan tål inte att se smuts och damm i hemmet. Ej heller tål hon något som inte ligger på sin plats. Det är lätt att se hur fiskargubben kommer hem efter jobbet. Knypplarhustrun vill helst dock inte ha honom i huset. Så hon kör ut honom:

-Kan du inte gå och laga dina nät? -Jamen det har jag gjort! -Huset behöver målas om. Det var en månad sedan sist.

Och på den vägen är det. 

Äventyr i Venedig: Nyårsspecial

Meddelar några bilder från Sankt Markusplatsen. Det speciella med Venedig är att man tar på sig masker på nyårsafton. Det är inte bara turister utan verkar vara ett genuint folkligt festattribut. 

Efteråt var det mycket folk som skulle trängas i Venedigs smala gränder och broar. Gott Nytt År! 

Köpmannen i Venedig

Dagen för nyårsafton tänkte jag tillbringa med fortsatta efterforskningar på temat Shakespeare. Närmare bestämt hade jag satt mig för att ta mig an Köpmannen i Venedig. De som följt bloggen vet att de två senaste dagarna har varit fruktsamma. I förrgår upptäcktes Shakespeares hus i Venedig. I går upptäcktes Julias fruktträdgård i Verona. Fanns det månne något att upptäcka även när det gäller Köpmannen? Med iver i håg och kameran i händerna gav jag mig ut på morgonkvisten. 

Pjäsens huvudperson är penninglånaren Shylock. När den venetiske ädlingen Bassanio vill låna 3 000 dukater av Shylock går han med på lånet - men kräver i gengäld en alldeles särskild pant. Behållningen i pjäsen är främst de två tal som Shylock håller i samband med rättegången i sista akten, samt den listiga upplösningen. Pjäsen filmatiserades för några år sedan i en sevärd version med Al Pacino i huvudrollen. 

Handlingen tar sin början i stadsdelen Rialto. Rialto är den äldsta delen av Venedig. Namnet härrör från ordet Riva alto, d v s hög strand. Det var här som man byggde först när Venedig grundades på 400-talet. Rialto var också i äldre tider centrum för handel och kommers. Då Venedig var den viktigaste handelsnationen i världen måste stadsdelen ha varit något av medeltidens Manhattan. På bilden syns några gamla kolonnader. Sotoportego del Banco Giro - var det månne här som Shylock en gång vandrade i skuggan och gjorde sina affärer? 

Rialto är fortfarande platsen för den lokala marknaden i Venedig. Riktigt spännande är fiskmarknaden. Här finns framför allt alla sorters kräftdjur. Räkor, kräftor, hummer, krabbor, musslor, sjösniglar, havskräftor och mera räkor. Humrarna lever och spretar med spröten. 

Här är mina favoriter. En slags jätteräka med ögon som stirrar på en. Ögonen är emellertid en synvilla. De sitter nämligen på stjärten! Tydligen använder sig räkorna av något slags ögonkamouflage för att skrämma bort potentiella rovdjur. Smart. 

Det fanns dock inte så mycket att hämta i Shakespeare-väg på Rialto. Jag bestämde mig därför för att ge mig iväg till ghettot, stadsdelen där Shylock bodde. Ordet ghetto har sitt upphov i Venedig. En etymologisk förklaring är att det kommer sig av ordet borghetto, som betyder stadsdel. Centrum i ghettot är torget Campo Novo. De som läst tidigare inlägg vet att jag haft stor nytta av att följa Richard Paul Roes bok Shakespeare in Italy. Även för Köpmannen i Venedig har Roe tagit fram intressanta rön. Övertygande argumenterar han för att Shylocks bostad låg på torget Campo Novo. Varför? Därför att det var här som personerna av vikt i den mosaiska församlingen bodde. Dessutom finns det ledtrådar i pjäsen som pekar på ett speciellt hus: 

I akt II, scen 6 dyker några kumpaner till ynglingen Lorenzo upp för att röva bort Shylocks dotter Jessica. Den ene yttrar: 

"This is the penthouse under which Lorenzo 
Desired us make a stand."

Roe anför sedan att ordet penthouse ursprungligen betydde tillbyggnad. Ordets rot har betydelsen appendere, som betyder att tillägga (jmfr appendix). Och det visar sig verkligen finnas ett hus med en sådan tillbyggnad på Campo Novo! Nämligen byggnaden till höger i bilden ovan. Roe lyckades på så vis med bravaden att identifiera Shylocks bostad! Det är imponerande. 

Bostaden ligger för övrigt vägg i vägg med pantbanken Banco Rosso. Banken ligger under de fyra arkaderna i bilden ovan, till vänster om Shylocks bostad. Detta var pantbanker som var påbjudna av den venetiska senaten att tillhandahålla billiga lån till fattiga. Femhundra år senare existerar den fortfarande! Man känner historiens vingslag. 

Det var intressant att befinna sig på Campo Novo. Intressant att bekräfta Roes rön. Och få uppleva hur Shakespeares pjäser finner stöd i fakta på marken. Det gör dem också mer levande. För egen del kändes det dock som man inte hade något att hämta. Roe hade redan betat av alla rön som det var möjligt att finna. Trodde jag. Ty vad händer? Jag råkar vända mig om - och vad skådar mitt norra öga? 

Ett annat penthouse! Roe hävdar att hans eget angivna hus skulle vara det enda i sitt slag i hela ghettot. Men i själva verket finns det ännu ett penthouse på själva Campo Novo! Hur har han missat detta?

Och jag vill bestämt hävda att mycket talar för att det är det här penthouset som är den äkta varan. Ett argument är statusen. Jämför kolonnerna - de är betydligt mer prestigefulla än de som sitter på Roes hus. Shylock var en man som kunde låna ut 3 000 dukater till en venetisk ädling. Varför skulle han ha sin egen bostad vägg i vägg med pantbanken? Och lägg märke till hur mycket finare själva huvudbyggnaden är i jämförelse med den som Roe anför. 

Starka skäl talar således för att Roe skulle behöva korrigeras på denna punkt. Och i så fall skulle man själv fullborda en trippel. Det känns fantastiskt. Nu måste jag duscha och ge mig ut i nyårsnatten. 

Äventyr i Verona - Hos Romeo och Julia

Efter gårdagens händelser får man erkänna att det var ganska angenämt att vakna i morse. Att upptäcka Shakespeares hus var något man i förväg kanske hade hoppats på - men det var sannerligen inget man hade räknat med! Man kände sig lite grann som Schliemann vid Troja. Sporrad av framgången tänkte jag att det är bäst att smida medan järnet är varmt. Varför inte sticka till Verona? Romeos och Julias stad: kanske fanns det något ytterligare där att upptäcka, som den litteraturhistoriska forskningen hittills hade förbisett? Så på morgonen tog jag tåget till staden. 

Det fina med norra Italien är att allting ligger tätt, tätt. Verona ligger bara en timme bort. I staden bor en gammal vän till mig. Sergio är professor vid stadens universitet. Vi hade inte setts på femton år så förutom de litteraturhistoriska utforskningarna såg jag fram mot att spendera en dag med honom och hans familj. Här är Sergio med sina fyra barn och hunden Balou. 

Sergio är uppväxt i staden och kan den på sina fem fingrar. Han visade mig vägen till Julias hus. Det ligger på Via Capello (Capello = Capulet, Julias släkt). Från Via Capello förs man in till en medeltida innergård. Här flockas turister kring Julias staty. Kärlekspar spänner fast sina lås i räcket och  hoppas på evig kärlek. Människor gifter sig till och med här. Stället har en magisk atmosfär. 

Ställets största dragare är Julias balkong. På denna vill alla som besöker huset låta sig fotograferas. Och nu börjar kontroverserna. Kritikerna menar att balkongen inte är äkta. Den skall ha satts dit på 1930-talet av lokala näringsidkare, som ett sätt att locka turister. Med tanke på tillströmningen får man säga att de har lyckats. Även Richard Paul Roe ger kritikerna rätt på denna punkt (se förra inlägget om hans bok). Roe påpekar att det i pjäsen inte står något om en balkong. Enligt pjäsen klättrade Romeo över muren till Julias "orchard", d v s hennes fruktträdgård. Från fruktträdgården klättrade sedan Romeo upp till Julias fönster. Någon balkong nämns inte i pjäsen. Det var förmodligen inte sed under medeltiden att rikemansfäder gav sina tonårsdöttrar balkonger, så att ynglingar skulle kunna flirta med dem. 

Går man in i huset finner man att balkongen utgår från en stor sal. Det bekräftar ytterligare att detta inte är Julias balkong. Roe för emellertid fram tesen att det skulle kunna vara det mottagningsrum för gäster där Romeo fick se Julia första gången. Salen skall enligt experterna vara en typisk gästsal för högreståndsfamiljer under medeltiden - men något sovrum är det definitivt inte. 

Nu började emellertid den litteraturhistoriska lyckan att åter le mot mig! Går man ut på balkongen finner man att omedelbart till höger om den finns en stor terass. Den första tanken som slår en är att denna terass skulle vara utmärkt för - fruktodling! Till skillnad från den mörka innergården flödar solljuset på terassen:

Här ses terassen uppifrån. Längst ned till höger syns balkongen över den mörka innergården. I fonden en mur. Var det denna som Romeo klättrade över för att ta sig till Julia? Platsen känns logisk: en mäktig familj som Capulet bör väl ha haft en trädgård i anslutning till sitt hus? Man kan riktigt se framför sig hur Julia gick här och plockade citroner en varm sommardag. 

Vy från innergården. Se hur mörk den är jämfört med solljuset på terassen. Jag plåtar här med en D800. Det är kameran vars sensor har störst dynamiskt omfång av alla. Men den är inte tillräcklig för att fånga kontrasten! Så det kan inte finnas någon tvekan om var Julias fruktträdgård låg. Längst upp till vänster på huset finns några fönster som vetter mot terassen. Rimligtvis var det genom något av dessa som Romeo klättrade in till Julia. För tillfället går det inte att identifiera vilket av fönstren som var Julias. Vi tvingas nöja oss med att konstatera var hennes fruktträdgård låg. Men det är inte illa det! 

Man kan för övrigt inte låta bli att le lite grann åt ironin. Till huset strömmar tiotusentals turister varje år och låter sig fotograferas på Julias balkong. Genom åren räknas de säkert i miljoner. Föga anar de att "the real thing" ligger bara tiotalet meter bort! 

Romeos och Julias kärleksbädd. 

Oavsett de historiska ofullständigheterna har man i huset inrett ett trevligt museum. Här kan man få en inblick i hur högreståndsfamiljer levde under medeltiden. Väl värt ett besök! 

Som ni förstår var jag väldigt glad när jag gick ut från Julias hus. Att mitt framför näsan på alla lyckas hitta Julias fruktträdgård var något som jag inte trodde fanns på kartan. Jag tillbringade sedan en trevlig dag med Sergio och hans familj. 

Verona är en fin stad. Den har omkring 200 000 invånare. Staden är rik på historia och kultur (men vilken italiensk stad är inte det?) Man har en riktigt trevlig öppen piazza där man på italienarens vis kan göra en passegiatta (en promenad) en solig dag. I anslutning ligger ruinerna från en romersk arena. Här spelas Aida varje år på sommaren. 

Verona är också den stad som har Italiens vackraste kommunvapen! 

Slut från Verona. I morgon är bloggen åter i Venedig. Då väntar nya äventyr. 

Äventyr i Venedig - Var bodde Shakespeare?

Gårdagen spenderades med att se sig omkring och allmänt slå dank tillsammans med de andra turisterna. Visst, det är trevligt att göra det ibland. Men det är lite tomma kalorier. Efter en dag får man nog och man vill hellre använda tiden på ett bättre sätt. Jag tänkte därför att jag idag skulle göra lite nytta. Tänkte försöka bidra till litteraturhistorien genom att ta reda på var Shakespeare bodde när han bodde i Venedig. 

Vän av ordning frågar: men Shakespeare bodde väl aldrig i Venedig? Han lämnade väl aldrig England? Innan jag redogör för rönen kan det vara läge att kort behandla frågan om vem som skrev Shakespeares verk. 

Sedan lång tid har många haft problem att förena Shakespeares pjäser med det man vet om mannen som sägs ha skrivit dem. William Shakespeare från Stratford verkar ha varit en spannmålshandlare som kom upp sig, men som utanför pjäserna inte har lämnat några litterära spår efter sig. Från det fåtal anteckningar som finns om honom verkar han ha varit en framgångsrik men provinsiell uppkomling, i avsaknad av den bakgrund i form av bildning och högreståndskultur som lyser fram i Shakespeares dramer. Detta är problematiskt eftersom stora författare nästan alltid utgår från sina egna livsupplevelser när de skriver. Litteraturvetenskaplig forskning går ofta ut på att jämföra författarens liv med hans verk och finna paralleller mellan dem. Med Shakespeare har detta dock varit i stort sett omöjligt. Sedan artonhundratalet har därför namn från Shakespeares samtid förts fram som den som egentligen skrev de odödliga pjäserna, Christopher Marlowe och Francis Bacon exempelvis. Men ingen har riktigt känts sådär helgjuten. 

År 1920 fick emellertid gåtan sin lösning. Det var då som den engelske skolläraren Thomas Looney lyckades identifiera Shakespeare i form av den sjuttonde earlen av Oxford, Edward De Vere. De Vere var en av Englands mest högadliga män, som dock förslösade hela sitt arv på resor, teater och utsvävande leverne i Londons litterära kretsar. Hans liv stämmer bra överens med teman och detaljer i Shakespeares dramer. Om Oxford kan man läsa här: 

http://en.wikipedia.org/wiki/Edward_de_Vere,_17th_Earl_of_Oxford

Av särskilt intresse är att De Vere älskade Italien: När han var tjugofem år vistades han ett år i Italien, varav sex månader i Venedig. Detta är betydelsefullt då nästan hälften av Shakespeares dramer utspelar sig i Italien. Trots att indicierna som pekar mot De Vere är slående har det litteraturvetenskapliga etablissemanget inte velat acceptera honom som kandidat. En sak som man pekat på är att det finns sakfel om Italien i Shakespeares dramer som visar att författaren inte kände till landets geografi och knappast kan ha vistats där - författaren bör istället vara en provinsiell engelsman som aldrig lämnat sitt land och som fått all sin kunskap om Italien genom böcker. 

Enter Richard Paul Roe. Roe är en amerikansk advokat, Shakespeare- och Italienentusiast som just utkommit med en bok där han visar på detaljer i Shakespeares pjäser som pekar på att författaren har haft personlig kännedom om de ingående platserna, och att "felen" i själva verket visar sig stämma. Denna bok är en utmärkt reseguide: med dess hjälp kan man göra egna intressanta utforskningar när man besöker citronlandet. 

Så åter till frågan: var bodde Shakespeare i Venedig? Roe ger inga svar i sin bok. Men han ger några viktiga ledtrådar. Utan dessa vore det förvisso som att leta efter en nål i en höstack. Shakespeare skrev två pjäser där handlingen utspelar sig i Venedig, nämligen Othello och Köpmannen i Venedig. För vår fråga är den första pjäsen av värde. Othello är en morisk härförare i venetiansk tjänst. Han gifter sig med den högvälborna venetianskan Desdemona, men blir sedan galen av svartsjuka med tragiska följder. I pjäsens inledning ropar Othellos fiender Iago och Roderigo till senatorn Brabantio att Othello har rövat bort dennes dotter. Galen av ilska kräver senatorn att få veta var hon finns. Fienderna meddelar att hon förts till "the Sagittery". I pjäsen framkommer också att Desdemona kommit med gondol och att Othello fört henne till sin bostad. 

Roe utreder nu vad "the Sagittery" kan vara. Det finns inget sådant ställe eller någon sådan gata i Venedig. Emellertid finns en känd gata som heter La Frezzaria. På italienska finns det två ord för "pil", nämligen sagitta och frezza. La Frezzaria var gatan där pilmakarna hade sina verkstäder. The Sagittery skulle således kunna vara det engelska namnet på denna gata. Det går inga båtar till denna gata. Däremot löper en kanal parallellt med gatan, rio Orseolo, från vilken tvärgator löper till la Frezzaria. Roe drar slutsatsen att Othello bodde på Sagittery-Frezzaria (Pilmakargatan), och att Desdemona färdades med båt längs rio Orseolo och landade längs någon av kajerna. Där togs hon emot av Othello som förde henne till sitt hem. 

Så långt Roe. Två saker. Roe anger att Othello bodde på Pilmakargatan, men han lämnar det öppet exakt var. För det andra: vad har detta med Shakespeares bostad att göra? 

För att kunna komma till Shakespeares bostad behöver man göra två kopplingar. Dels behöver man identifiera Shakespeare med De Vere, den sjuttonde earlen av Oxford. Sedan behöver man identifiera Othellos bostad med Shakespeares bostad. Är det möjligt? Låt oss tänka oss in i Oxfords situation. År 1575 är han tjugofem år, han har just lämnat bakvattnet i norr och befinner sig i världens vidunderligaste stad. Han är beredd att spendera fädernesarvet för att göra ett gott intryck på Venedigs högre kretsar. Tjugo år senare när han skriver sina pjäser nämner han Pilmakargatan vid namn. Varför är det viktigt? Är det därför att han själv bodde där en gång i tiden? 

Därmed börjar vår utforskning. Det gäller att hitta ett hus på Pilmakargatan som ansluter till en kaj. Huset bör vara ett högreståndshus från renässansen. Det är dock knappast ett palats, då Oxford-Shakespeare trots allt befinner sig på resande fot. 

Pilmakargatan är en smal gata helt nära Sankt Markusplatsen som idag kantas av boutiquer. Gatan är som sagt väldigt smal. På den tiden var det en hantverkargata vilket gör att inte alltför många hus kan komma ifråga. Uppgiften verkar således trots allt inte helt omöjlig att lösa. Det gäller att beta av kajerna till rio Orseolo och se vad som finns i anslutning till dem. 

Första kajen är den som ligger längst ned och som kallas Bacino Orseolo. Det är här som gondoljärerna ställer sina båtar. På förhand känns detta som förstavalet. Var det månne vid denna kaj som Desdemona landade? 

Emellertid visar sig vägen upp till Pilmakargatan vara allt annat än ståndsmässig. Smal och allmänt rufflig. Tänk er själva. Är det så här som Oxford ville ta emot celebra gäster? Vad ger det för intryck? Knappast. Bacino faller bort. 

Likaså är det med nästa kaj. Alltför trång gränd upp till the Sagittery. Det här är inget för en earl. 

Här börjar det likna något. Det här är helt klart en kandidat. Huset till höger längst bort är ett äkta renässanspalats. Två ting talar dock emot. Dels är det lite väl övermaga. Är det här ett ställe man hyr om man befinner sig på resande fot? Är inte det här snarare ett fast residens? Vidare ligger inte ingången på Pilmakargatan utan istället på Calle Tron. 

Huset i fonden däremot har en ingång som vetter mot Pilmakargatan. Huset har dock karaktären av hyreskasern, och dessutom kanske av lite nyare slag. Har svårt att se att earlen av Oxford bodde här. 

Här är också en intressant kandidat. Pilmakargatan börjar precis till höger om det första huset. Stället är ståndsmässigt och det är inte svårt att se De Vere göra sig hemmastadd här. Stället är dock behäftat med samma problem som det ovan. Huset verkar vara mer av residenskaraktär. Ingången vetter dessutom mot kanalen snarare än mot gatan. 

Så, äntligen tror jag mig ha hittat guld! Från kajen leder en bred tvärgata upp mot Pilmakargatan. I fonden ett renässanshus som tickar av alla boxar. 

Det känns så rätt. Perfekt ställe för en ung adelsman att hyra in sig på i ett halvår. Det är med enorm stolthet som Till och Från kan presentera det som förut aldrig någon känt till. Mina damer och herrar, jag ger er Shakespeares hus i Venedig!