Äventyr i Rom: På Petersplatsen

Meddelar några bilder från Petersplatsen. Det är ett ställe där det alltid finns folk. Väldigt tacksamt att plåta. 

Det beryktade Schweizergardet. De behöver inga vapen. Inga vill bråka med de här killarna. 

Under Långfredagen var det långa köer för att komma in till Peterskyrkan. Folk hade kommit från när och fjärran för att fira påsk med påven. Kön slingrade sig runt hela Petersplatsen. De som stod lång fram i kön rusade överlyckliga mot basilikan för att få bra platser. 

Emellertid uppstod visst tummult när folk trängde på mot avspärrningarna. Jag hörde en polis yttra:
- Mamma Mia! E una violenza totale! 

Berömd italiensk TV-man. 

Kollega från la stampa, pressen. 

//Fine

Äventyr i Rom: I Vatikanmuseet

Roms historia är antiken och kyrkan. Efter att gårdagen gått åt till att klara av antikens måsten var det dags att ta sig an kyrkans. Nämligen Vatikanmuseet. Vatikanmuseet räknas som ett av världens främsta. Michelangelo, Rafael, Botticelli, Perugino, Ghirlandaio - alla de stora finns representerade här. Det alla snackar om på förhand är Sixtinska kapellet. Det skall vara något alldeles i hästväg. Men även Rafaels stanzer har nämnts. 

Min plan var att ge mig iväg tidigt på morgonen. Jag hade nämligen fått ett stalltips. Det blir snabbt så knökfullt att är man inte ute i tid blir det korvstoppning. Det gäller speciellt Sixtinska kapellet. Tipset var alltså ge sig i väg så man är vid museet en timme innan de öppnar klockan 9. Det gäller att vara först på låset. Sedan rusar man direkt till Sixtinska kapellet innan allt buset anländer. Då kan man få sådär en tio minuter för sig själv. 

Jag kom emellertid inte iväg i den tid jag hade planerat. Klockan kvart över åtta lämnar jag hotellet. Klockan kvart i nio är jag vid Vatikanen...

Jag är för sent ute. Horderna ringlar sig redan längs muren upp mot biljettkassan. Planen hade gäckats! Jag såg framför mig två-tre timmars köande, vartefter man släpps in i museet. Sedan skall man trängas som en sardin med alla turisterna. Vad göra? Jag behöver en plan B! 

Det dröjer dock inte länge förrän en scalper dyker upp. Han har bevittnat mitt prekära läge och vill nu hjälpa mig. "Excuse me sir, do you have a ticket? I have a ticket for you for a guided tour that starts right now, very good price! Private tour, fifty euro!" 

Hm, privat tur, vad är det här? Och femtio euro! Vill han skinna mig? Men skalparen lägger ut texten: Utan guidad tur är det hopplöst att ta sig in. Om man köper biljetten själv kostar det 27 euro, plus Peterskyrkan blir det 41 euro. Samma pris tar han för en ordinarie guidad tur, som startar om en halvtimme. Den kostar också 41 euro. Samma pris! Det verkar dyrt, men vad ska man göra. Han står väl inte här och ljuger? Men vad f-n, tänker jag. Man lever bara en gång. "Okey", säger jag. " You want ordinary guided tour in half an hour?" "No. I want private tour. Now!"

Och det visar sig vara det bästa jag har gjort på resan. Skalparen tar mig till ett biljettkontor strax i närheten av museet. Jag betalar mina femtio euro. Jag ansluter mig till en grupp på tio-femton personer. De är just på väg att ge sig iväg till museet. Klockan nio står vi vid ingången. Vi åker gräddfil genom biljettkassan. Efter att ha passerat säkerhetskontrollen (tänk Kennedy airport efter 9/11!) åker vi upp i museet och ut i de Vatikanska trädgårdarna. Vi är inne! Jag känner mig stolt. Känner mig som en klippare. Ofta kan man i såna här lägen bli lite småsnål. Man kan få för sig att stå några timmar i kö bara för att spara några euro. Men inte. Den här gången lät jag minsann visheten bedra snålheten! 

 I Vatikanens magnifika trädgård finns ställningar med planscher på Sixtinska kapellet och Michelangelos målning Yttersta domen. Det är meningen att guiderna här ska lägga ut texten. Det går inte att göra i kapellet. Guiden är en italienare, Giuseppe, doktor i arkeologi. Han kan museet på sina fem fingrar. Han är en sån där som öser på ur sin lärdom och som man aldrig tröttnar att lyssna på. Han är också en entertainer, en man med commedia del arte i sitt blod.Det är edutainment på hög nivå. 

Läsare som följt bloggen vet att jag brukar köra ett guide-special. Guider är så tacksamma att plåta. De är sittande ankor, de kan inte komma undan. De är samtidigt magnifika motiv: de gestikulerar och showar. Så  det här blogginlägget är ett kombinerat guidespecial och museiinlägg. 

Giuseppe förklarar ingående om skillnaden mellan klassiskt och modernt, om romerskt och grekiskt. Om att konstens uppgift är att förmedla skönhet, varför skådespelare inte kan vara bärare av denna, om romerska valv, om centralperspektiv, om Michelangelos förebilder, om renässanshumanismens ideal att brygga klassiskt och kristet, om påvarna della Roveres frikostighet. Allt detta samtidigt som han drar dåliga vitsar! 

Kollegial stämning råder bland guiderna. 

Så var det dags att ge sig in i själva museet. Och vad skådar ens norra öga? Turister! Hur har de hittat hit? 

Inne i museet finns många fina statyer. Och det är nu som det är bra att han en toppguide som Giuseppe vid sin sida. Kristus ansikte i Yttersta domen - var har Michelangelo fått sin inspirationskälla?  - Apollo från Belvedere! Och varifrån kommer inspirationen till alla vridande kroppar? Belvedere-torson! Dessutom magiska trick med gobelänger där Jesus ögon följer en när man går förbi dem, om skillnaden mellan grekisk och persisk Diana - och mycket mer! Det är roligt att gå på museum. På bilden grekisk diskuskastare a la Myron. Man vinner inga tävlingar med den tekniken, men snyggt är det. Smakfulla proportioner på musklerna, ej övertränad. Kastaren har dock tappat vital del. 

Men nu börjar det dra ihop sig! Giuseppe tar farväl: han kan inte guida i Sixtinska kapellet. Men han ger oss ändå stalltipset att först ta vägen förbi Rafaels stanzer (rum). Dessa rum innehåller några av världens mest berömda målningar: Skolan i Athen samt Dispyten om det heliga sakramentet. Det var påven Julius II som kommissionerade dessa verk. Julius II hette egentligen Giuliano della Rovere. Om ni har sett TV-serien Borgias är han påven Alexander VI:s svurne fiende. Men i TV-serien är han något av en looser. Han är Vatikanens Cliff Barnes i kontrast till Alexander VI Borgias JR. Må så vara. Men efter Borgias död blev Giuliano påve och sedan tog han ut sin hämnd. Julius II hyste ett sådant hat till sin företrädare han inte ens kunde förmå sig att använda de rum som Borgia hade använt som ämbetsrum. Han lät därför skapa nya ämbetsrum och kommissionerade Rafael att pryda dem. Det är således della Roveres hat till Borgia som är anledning till att de Rafaelska rummen finns till! Här ser vi hur även de mest negativa känslor kan komma till nytta och bära frukt i Guds hand. 

Det förnämsta rummet är La stanza della Segnatura. Det är här de världsberömda freskerna finns. Klassiskt och kristet, filosofi och teologi i harmoni. Skolan i Athen: Platon pekar uppåt: sök sanningen i de eviga idéernas värld! Nej, säger Aristoteles och pekar nedåt: sök sanningen på jorden: utforska tingen! 

Dispyten över det heliga sakramentet. Se där! Kristus blir närvarande i det heliga sakramentet. Brödet är inte längre bröd utan Kristi kropp. Trons mysterium! 

...divine...beauty!...

Jag stod länge, länge i detta rum. Helt otroligt att man får komma så nära. Och att man får plåta! Efter denna skönhetsupplevelse frågar man sig om det kan bli mycket bättre. Hur är det med Sixtinska kapellet? Är det lika bra som alla säger? Det var dags att kliva in i himmelriket. 

Och så var det. Himmelriket! Ett bedövande intryck. Väggarna smyckade med det bästa som människosläktet har att erbjuda i konstväg. Det börjar rycka i tårkanalerna. I bakgrunden hörs stilla polyfoni. Historisk mark. Här var det påveval bara för några veckor sedan. Var tänder man röken? Människor från hela världen stirrar förundrat på allt det sköna som finns på väggar och i tak. Ett tilltagande sorl som avbryts av vakternas förmaningar. - Silenzio per favore! Det råder fotoförbud. Till skillnad från andra rum är det inte tanter som övervakar. Det är stora starka solbrända italienare med breda käkar. Det måste vara Vatikanstatens säkerhetstrupper. Alla vill plåta men ingen vågar utmana ödet. Inte heller jag. 

...men vänta. vad är det här? När jag kom hem visade sig att det ändå fanns en bild på minneskortet. Jag måste ha kommit åt avtryckaren när jag satte mig ned och rättade till utrustningen. Så kan det gå!  Observera att detta strikt talat inte är ett fotografi. Det är mer ett didaktiskt exempel på hur det kan bli när man oförhappandes råkar komma åt avtryckaren. Ifall någon skulle få för sig att vilja meddela Schweizergardet. 

Sixtinska kapellet är förresten byggt av påven Sixtus IV som var en av påven Julius II:s släktingar på påvetronen. Della Rovere igen! När Julius hade satt Michelangelo att jobba på Yttersta domen i Sixtinska kapellet hade han samtidigt kommissionerat Rafael att arbeta i stanzerna i en annan del av palatset. Det är såhär man ska jobba. Kraftsamla, ta in de bästa, skapa odödliga verk. Och vilken långsiktig investering det har blivit för Vatikanen! Vatikanmuséerna räknar in, hör och häpna, fem miljoner besökare per år. De stora dragarna är Sixtinska kapellet och Rafaels stanzer. Om vi gör kalkylen trettio euro gånger fem miljoner ger det hundrafemtio miljoner euro, eller strax under en och en halv miljard kronor per år i biljettintäkter! Julius II måste vara en av kyrkans genom tiderna matnyttigaste påvar. 

Det här pekar också på någonting mer. Den nuvarande påven emeritus Benedikt XVI sade en gång att kyrkans yttersta försvar är konsten och helgonen. Allt annat, såsom makt och dogmer, saknar relevans för dagens människor. Men konsten är verkligen ett hemligt vapen för kyrkan. Katolska kyrkans öppna, världsomspännade inställning gör att den konst man förvaltar är alla katolikers gemensamma arvedel. "Bli katolik och denna skönhet blir också din arvedel." Förutom konsten är också musiken ett hemligt vapen. Mozarts requiem har säkert fått många själar att bli katoliker. 

Apropå Mozart finns det en koppling mellan honom och Sixtinska kapellet. Allegris Miserere räknas av många som ett av musikens vackraste stycken. Stycket skrevs för påven Urban VIII på 1630-talet och fick bara sjungas i Sixtinska kapellet under påsken. Så förhöll det sig i 140 år. Men sedan gjorde påven ett misstag. Han bjöd in den fjortonårige Mozart till kapellet. Som det geni han var memorerade Mozart stycket. När han kom hem nedtecknade han det och på så vis känner världen nu till detta mästerverk. Så håll till godo: 

...divine...music!...

https://youtu.be/nKj1iK2WKS8 

Romae, 
//Per

Äventyr i Rom: Vandring bland ruiner

Första dagen i Rom. Var ska man börja? Det kändes rätt att börja ifrån grunden, i antiken. Jag ville återvända till min ungdoms Asterix och därför satte jag mig före att utforska det Rom som rådde på Caesars tid. Rom byggdes som bekant på sju kullar och den förnämsta kullen av alla var Capitolium. Då det regnade på morgonkvisten passade det bra att besöka de capitolinska museerna som ligger här. 

Capitolium är idag ett smakfullt renässanstorg ritat av Michelangelo. En riktig pärla. På torget står en berömd staty över filosofkejsaren Marcus Aurelius som skymtar till vänster. Under antiken låg här templet till Jupiter, himlens härskare och romarnas förnämste Gud. Och det är därför som namnet Capitolium är förknippat med världsmakt. Länder som velat göra anspråk på en sådan makt, billiga uppkomlingar exempelvis, har ofta sett till att skaffa sig ett eget Capitolium. 

Rom grundades år 753 före Kristus. Stadens grundare var Romulus, som tillsammans med sin bror Remus som spädbarn hade diats av en varginna. Staden styrdes till en början av kungar. Men år 509 f. Kr. hade de frihetsälskande romarna fått nog. Ledda av hedersmannen Brutus gjorde de uppror mot den siste kungen Tarquinus. Brutus stack kniven i kungen varvid han utropade: "Sic semper tyrannis!". "Alltid så åt tyranner!". Därvid grundande man den romerska republiken, som sedan skulle vara i femhundra år. (Sic semper tyrannis är för övrigt den amerikanska delstaten Virginias måtto och även det rop varmed John Wilkes Booth tog livet av Lincoln). 

Under republikens tid styrdes Rom av två konsuler vilka valdes varje år. Konsulerna var viktiga för tideräkningen i gamla Rom (man sade att någonting inträffat under den och dens tid som konsul).  Museet ligger i ett palats och här finns väggar där man ristat in namnen på alla konsuler genom århundradenas gång. I flera rum täcks väggarna med dessa namn. En imponerande samling. Man känner historiens vibbar och inser att Rom är Rom.  

Rom styrdes sedan av kejsare. Julius Caesar hade gjort sig till diktator år 44 f Kr. Romaren Brutus tänkte då att han skulle upprepa sin förfaders bragd genom att befria Rom från tyrannen. Caesar stacks ned och dog (varvid Caesar yttrade: Et tu, Brute!, Även du min Brutus!). Försöket att återinföra republik misslyckades emellertid och istället blev Rom kejsardöme från och med Augustus. Efter Augustus var det lite stökigt med allehanda intriger och illdådare som Caligula och Nero på tronen. Men perioden 100 e.Kr och hundra år framåt räknas som "jämviktstiden", då Rom styrdes av dugliga soldatkejsare. De mest hedrade är Hadrianus och Marcus Aurelius. En stor del av museet upptas av statyer på dem. Ovan syns byster på Marcus Aurelius (får de aldrig nog av karln!). 

Marcus Aurelius figurerar för övrigt i filmen Gladiator. Russel Crowe är den romerske generalen Maximus och Marcus Aurelius är hans mentor. Crowe och Aurelius besegrar tillsammans de germanska barbarerna vid Vindobona (Wien). Men Marcus Aurelius blir sedan mördad av sonen Commodus, varvid Crowe blir fråntagen ära, familj och ställning. För att överleva måste han nu slå sig fram som gladiator... 

Museets huvudnummer är förutom ryttarstatyn över Marcus Aurelius (originalet) även delar av en jättelik bronsstaty av Konstantin den store. Konstantin var den siste kejsaren som bodde i Rom. Han införde kristendomen på 300-talet och flyttade staden till Konstantinopel (nuvarande Istanbul, vikingarnas Miklagård). Han är därför den som sätter punkt för staden Roms maktställning under antiken. För övrigt: känns inte det här ansiktet bekant? Den slöa blicken, var har man sett den? Någon italienare...vänta! Stallone! Det är ju Sly!

Från Capitoliummuseet har man utsikt över Forum Romanum. Det sker från en byggnad som jag tidigare inte hade hört talas om. Detta är utsikten från museet. Byggnaden är mycket hög - högre än Curian och lika hög som de högsta templen. Den ligger i fonden av Via Sacra där den stöter vid Capitolium. Vad är det för byggnad? En guide förklarar: det är Tabelariet. Roms gamla stadsarkiv, byggd några århundraden före Kristus! Men ska stadsarkivet verkligen ha största byggnaden, dessutom på bästa platsen? Saken är emellertid inte så konstig. För en världsmakt värd namnet måste alla viktiga handlingar nedtecknas och arkiveras. Och ni som har läst Asterix minns att på romartiden skrev man ner saker på stentavlor. Så det är inte så underligt att arkivbyggnaden blev stor. 

Bredvid Capitolium på vänster sida ligger Curian, som var den byggnad där den romerska senaten sammanträdde. Den mytomspunna senaten. På dessa trappor mördades en gång Julius Caesar. Men byggnaden ger faktiskt ett ganska måttligt intryck. Den är inte så stor. Det är möjligt att den varit klädd i marmor tidigare. Eller kanske var det meningen att senatorerna inte ville pråla så mycket med sin makt? De ville verka och inte synas. 

Bredvid Curian ligger det gamla fängelset Mamertinum. Under antiken var det känt som Tullianum. Det var ett temporärt fängelse för fångar som skulle bli dömda. Enligt traditionen ska både apostlarna Petrus och Paulus ha suttit här innan de blev dömda till döden. Numera sägs dock detta vara osäkert. Den mest berömde fången under antiken var den store gallerhövdingen Vercingetorix. Vi som läst Asterix vet hur det ligger till. Vercingetorix besegrade romarna i slaget vid Gergovia (i detta slag deltog Majestix). År 52 f Kr. besegrades emellertid Vercingetorix av Caesar i slaget vid Alesia. Vercingetorix hölls sedan fången i sex år i Tullianum. Han satt där för att kunna ingå i Caesars galliska triumftåg. Då emellertid ett inbördeskrig kom emellan dröjde det sex år innan Caesar fick fira triumf. Vi som sett TV-serien Rome vet hur det gick till. Caesar rider triumf med Vercingetorix på en vagn. Efter triumfen stryps gallerhövdingen. I TV-serien stryps under triumftåget - men experterna hävdar att det i själva verket skedde i fängelset enligt traditionen. Tullianum är nämligen en rå och fuktig håla i anknytning till Roms gamla avloppssystem Cloaca Maxima. Efter att en fånge hade strypts slängdes han sedan helt sonika ned i kloaken för att spolas bort i Tibern. 

Någon har satt upp ett plakat för att hedra Vercingetorix. Det måste vara på samma språk som Asterix och Obelix talade! Någon av läsarna som kan galliska? 

Den här bilden visar två saker som är symptomatiska för Forum. Dels det bristande säkerhetstänkandet. Jättelika stenkolosser vilar på pelare som ser ut allt annat än stabila. Livsfarligt! Vad händer om en stenbumling ramlar ned i skallen på en? Stämmer man då SPQR, senatus populusque romanus, Roms senat och folk? 

För det andra ses måsar cirkulera i skyn. Detta är något av det mest påtagliga: måsarna har tagit över stället. I formationer kretsar de i skyn runt Forum. Det är nästan lite olycksbådande. Men det är inte farligt: de bor här. På Forum finns hur mycket skrymslen som helst att bygga bo i. Favoritstället verkar vara uppe på Palatinen, i kejsarnas gamla palats! 

Ruinerna och måsarna gör att man blir påmind över hur förgängligt allting är. Sic transit gloria mundi, så förgås världens härlighet. För tvåtusen år sedan, då Rom stod i sin prakt - vem hade då kunnat föreställa sig att templen och palatsen en dag skulle förfalla och bli till ruiner? Om en vandringsman i en avlägsen framtid skulle ge sig uppåt norr, finner han då på samma sätt att Slottet ligger i ruiner, att Sagerska palatset finns ej mer, och att måsarna gjort ställena till sin boning? Förgänglighet är människans lott! 

Forums kanske viktigaste byggnad var vestaljungfrurnas hus. Vestaljungfrurna fyllde en viktig uppgift i gamla Rom: De bevakade den heliga elden som brann i Vestaltemplet, de helgade föremål som skulle offras åt gudarna. Den som gav sig på eller så mycket som yttrade ett farligt ord till en vestaljungfru var en dödens man. Roms makt hängde mycket på vestaljungfrurna, vilket bevisas av att när kejsaren Theodosius på 390-talet släckte elden och körde iväg jungfrurna så intogs staden av barbarer bara några årtionden senare. 

Vestaljungfrurna bodde i en klosterliknande byggnad på Forum. I trädgården står fortfarande statyer på berömda jungfrur. Många av dem verkar ha hetat Flavia. Av någon anledning saknar många statyer huvud. Tidens tand eller vandalism? 

Mätt på Forum begav jag mig så iväg till Colosseum. Det ligger väg i vägg. Och även Colosseum levererar. Mycket Gladiator-vibbar här! (Förutom turisterna förstås). 

"My name is Maximus Decimus Meridius. Commander of the Armies of the North. General of the Felix Legions. Loyal servant to the true Emperor, Marcus Aurelius. Father to a murdered son, husband to a murdered wife – and I will have my vengeance, in this life or the next." (Tänk bort turisterna). 

En dag mättad med intryck. Hur ska den sammanfattas? Det som slår en i Rom är hur man vårdar sina fornminnen. Visst: de ger staden inkomster. Men det verkar också finnas en inställning som gör att man uppskattar att ha några gamla pelare stående i ett gathörn. Vilka värden ger oss ruinerna? Ruinerna tycker jag ger space i tillvaron. De skapar närvaro av det förgångna. De gör oss mindre instängda i vår egen tid och gör att vi kan hålla viss distans till tidens nycker. De gör oss därför friare. Ruinerna ger fantasi åt sinnet. De skapar samhörighet med de människor som levat och slitit i förgångna tider, människor som levde under helt andra förutsättningar men som ofta verkar vara oss påfallande lika. Ruinerna gör att vi kan yvas över förfädernas bragder; vi beundrar deras skönhetskänsla och hur de lyckas skapa märkliga ting trots tekniska förutsättningar helt andra än idag. Ruinerna gör helt enkelt livet lite rikare. 

Romae, 
//Per

Äventyr i Rom: Peterskyrkan

Peterskyrkan är ett måste för varje Romresenär. Jag hade turen att komma in i kyrkan strax innan den stängdes för långfredagens liturgi: 

Michelangelos Pietà. 

Berninis baldakin. 

Påvliga huvudaltaret görs klart för liturgin. 

"Tu es Petrus et super hanc petram"..Du är Petrus och på denna klippa skall jag bygga min kyrka...

"Erit ligatum et in coelis"...Allt vad du binder på jorden skall ock vara bundet i himlen...

//Finis. 

Äventyr i Rom: Pelarhelgon

Till och Från ber bloggens läsare om ursäkt för att jag inte har hunnit uppdatera bloggen om vad som försiggår i Rom. Det finns så mycket att se och att plåta att bloggandet ohjälpligt hamnar på efterkälken. De längre reportagen dr öjer ett tag till. Under tiden meddelas några bilder på ett antal pelarhelgon. Nej, kanske inte helgon: vanliga lekmän. Men fina bilder i alla fall: 

- Det sista är nog ett pelarhelgon. 

Romae, 

//Till och Från