Äventyr i Rom: Ara Pacis. Santa Maria Maggiore. San Pietro in Vincoli. Esquelinen.

Fjärde dagen i Rom. Då jag befann mig i ett fredligt sinnestillstånd tänkte jag att jag skulle inleda dagen med ett besök på museet över kejsar Augustus fredsaltare, Ara Pacis. Augustus var som bekant en man som åstadkom en hel del under sin livstid. Ni som har sett Rome vet storyn. Efter Caesars död år 44 f. Kr. bildade Octavianius ett triumvirat tillsammans med Marcus Antonius och Lepidus för att bekämpa Caesarmördarna Cassius och Brutus. De lyckades också verkligen besegra dessa vid Filippi. Men därefter utbröt ett nytt inbördeskrig, denna gång mellan Octavianus och Markus Antonius, som under tiden hade slagit sig i slang med Caesars gamla flamma Kleopatra (läs: Asterix och Kleopatra). Vid Actium besegrades Markus Antonius och Kleopatra slutgiltigt år 31 f. Kr., vartefter de tog sitt liv och Octavianus stod som ensam slutsegrare. Fredsverket var därmed fullbordat. Tacksamma över att Octavianus efter 17 år av inbördeskrig hade bringat Pax Romana åt världen förlänade senaten Octavianus namnet Augustus, den vördnadsvärde. Man beslutade också att bygga ett fredsaltare till kejsarens ära, Ara Pacis: 

Museet över fredsaltaret är en riktig pärla. Det står på det som en gång var Marsfältet helt nära Augustus mausoleum. Museet är litet och byggdes först år 2005 och är specialbyggt just för altaret. Det bästa av allt: nästan inga turister! Det råder en lugn, fridsam atmosfär - precis som det skall vara vid ett fredsaltare! Altaret är också ett utmärkt fotoobjekt. En vakt går fram och tillbaka inne i altaret, vilken fler än jag tyckte var trevlig att fånga. 

Här ses en miniatyr på hur fredsaltaret kan ha sett ut under antiken. Augustus var känd för att i jordelivet ha levt relativt sparsamt. Han ville ge sken av att vara en romare av den gamla stammen, i Cincinnatus anda (okej, man ska inte överdriva. Han levde i ett palats. Men det var ingenting mot de palats som odågor som Nero senare byggde åt sig själva). Men när han väl dog kunde han inte hålla sig utan började brassa på med allt han hade för att bringa sig odödlig ära. Han hade beslutat att bygga sig ett mausoleum på Marsfältet invid fredsaltaret. På bilden ovan syns mausoleet längst bort. I förgrunden till höger syns altaret. I mitten en obelisk. Måtten var så finurligt uträknade att solen skulle skina på obelisken vars skugga exakt skulle falla på fredsaltaret klockan tolv - på Augustus födelsedag den 23 september! 

Det mäktiga skådespelet skulle emellertid bli kortvarigt. Redan efter några årtionden började verket att förfalla. De nya härskarna var inte så intresserade att underhålla Augustus äreminne. De var fullt upptagna att bringa ära åt sig själv. Idag är Augustus mausoleum en bedrövlig syn. Det är bland det skräpigaste eländen jag har sett. Tänk att här vilar askan åt en gång världens mäktigaste man. Jag får känslan att det är en dålig idé att  bygga mausoleer. Finns det något som inte slutligen har förfallit? Mausoleer byggs alltid av våldshärskare såsom äreminnen över sig själva. Och det är därför som de så småningom alltid förfaller:

"Väl formar den starke med svärdet sin värld. Väl flyga som örnar hans rykten. Men någon gång brytas det vandrande svärd och örnarna fällas i flykten. Vad våldet må skapa är vanskligt och kort. Det dör som en stormvind i öknen bort."

Rom är kejsare och kyrka. Augustus och Petrus. Petrus dog på arenan och hans ben gömdes undan i katakomberna. Och tre hundra år senare, då getterna redan hade börjat beta på Augustus mausoleum, byggdes en kyrka över Petrus ben. En kyrka genom vilken Rom åter skulle härska över världen, en kyrka som putsas var dag och som besökes av miljontals människor världen över. Så besegrade anden en gång svärdet. Vi må väl hoppas att den gör så än idag? 

Därmed kommer vi in på ämnet basilikor. I Rom finns fyra stora basilikor. Dessa byggdes på fyrahundratalet när Rom kristnades. Förutom Peterskyrkan är det Santa Maria Maggiore, Lateranbasilikan samt Sankt Paulus utanför murarna.  Basilikan blev urtypen för den kristna kyrkobyggnaden intill våra dagar. Innan Konstantins omvändelse var kristendomen förföljd och det fanns inga kristna erkända gudstjänstlokaler. Efter Konstantin blev frågan vilken typ av byggnader man skulle fira gudstjänst i. Skulle man efterlikna de tempel som hedningarna offrade åt gudarna i? Istället valde man basilikan. Basilikan var offentliga byggnader invid stadens torg. Här gjordes offentliga angelägenheter upp och här bedrevs handel och kommers. Man kan säga att basilikan var dåtidens köpcentrum. Bilden ovan visar interiören hos Santa Maria Maggiore. Den står helt centralt nära järnvägsstationen Termini. 

Basilikan har en speciell tillkomst. På platsen låg tidigare ett tempel helgat åt gudinnan Salus populi romani. Salus var hälsans gudinna som hade hjälpt romarna i över sjuhundra år. Hennes festdag var den 5 augusti. På trehundratalet härjade emellertid pesten så saknaden efter gudinnan var stor. Då uppenbarade sig jungfru Maria i en dröm för påven och sade att han skulle bygga en kyrka på den plats där det snöade och dedicera den till henne. Då skulle hon hjälpa honom med pesten. Det var mitt i sommaren så om det skulle snöa skulle det bara kunna bero på ett mirakel. Och mycket riktigt snöade det nästa dag på kullen Esquilinen - just på den plats där templet till Salus populi romani hade legat. Det fanns till och med fotspår i snön efter jungfru Maria! Kyrkan (vars festdag är 5 augusti) hyser för övrigt en mycket gammal ikon, Santa Maria salus populi romani. Denna ikon sägs vara sjuttonhundra år gammal och den har romarna bett till i långliga tider mot sjukdomar och för god hälsa. 

Historien ger för övrigt en god bild av hur kyrkan har jobbat genom historien. Kyrkan har av Gud getts i uppdrag att frälsa själar. När hon gör så jobbar hon pragmatiskt. När kyrkan kommer till en ny plats rekognoscerar hon först. Sedan säger man: "Vi ser att ni dyrkar den här lokale guden - vi har ett skyddshelgon som skulle kunna intressera er!" Ofta hjälper jungfru Maria kyrkan genom att uppenbara sig på lämplig plats. 

Dagen hade övergått i kyrkoskådning. Jag ville därför fortsätta på den inslagna vägen och besöka ännu en kyrka på Esquilinen, nämligen basilikan San Pietro in Vincoli. 

San Pietro in Vincoli betyder Sankt Petrus i kedjor. Basilikan är tillägnad Petri befrielse från fångenskapen en gång i tiden i Jerusalem. Historien berättas i Apostlagärningarna. Petrus satt fjättrad i ett fängelse  - då en ängel uppenbarade sig och lösgjorde kedjorna. Petrus kunde därmed smita ut. Kedjorna hittades sedan av kejsarinnan Eudoxa på 400-talet, som gav dem åt påven Leo i gåva. Detta är i sig en fantastisk historia. Men den blir bättre. Ni som följt bloggen kommer kanske ihåg Mamertinerfängelset, där Vercingetorix blev avrättad och där Petrus och Paulus också enligt legenden satt fängslade innan sina avrättningar? När påven Leo jämförde kedjorna från Mamertinerfängelset med de från Jerusalem visade det sig att de mirakulöst länkade samman! Indirekt är det bevis på att bägge kedjorna verkligen var äkta. På bilden ovan syns kedjorna som finns i en relikkista under altaret. 

Kyrkan innehåller för övrigt en del sevärt. Den innehåller en mycket berömd Mosesstaty av Michelangelo. I väggen intill denna staty ligger påven Julius II della Roveres gravvård. Ni vet, påven som sponsrade Michelangelo i Sixtinska kapellet och Rafael i sina Stanzer. Kyrkan bjuder också på gravvårdar av mer allvarligt slag. Den ovan tycker jag är kreativ samtidigt som den hugger tag i sinnet. Att bli påmind om döden och hur korta våra dagar är, och att vi snart bara är benknotor när maskarna har gjort sitt - det har alltid varit ett bra sätt att fixera sinnet och upphöra med alla glättiga frivoliteter som man i normaltillståndet ägnar sin tid åt.  

Men nu till huvudfrågan: varför ska svenskar besöka denna kyrka? Jag vill hävda att många svenskar bör besöka den när de är i Rom. Det råkar nämligen vara så att kyrkans festdag är den 1 augusti. Och det är också anledningen till att Per har namnsdag hos oss denna dag. Så grattis alla Per, i Sverige och i Norden. Här har vi vår alldeles egen vallfartskyrka! 

San Pietro ligger alldeles nära Colosseum. Jag gick dit för att beblanda mig med de övriga turisterna. Precis vid Esquelinens fot hade några bolivianska immigranter partaj i en park. De spelade fotboll och volleyboll. De åt och drack och gruffades och hade allmänt folkfest. Och då tänkte jag: det här är Rom. Alltid på G och still going strong efter 2 500 år. Kulturlager ligger på kulturlager. Man kan börja gräva var som helst och så gräva ned sig genom århundradena. För tvåtusen år sedan var det kanske syriska immigranter som roade sig här. Nu är det andra folkslag, men vibbarna är ungefär desamma. Leve Rom! 

Dagnys på Fotografiska

Var på Dagnys på Fotografiska i helgen. Man har ju sett bilderna på bloggarna från träffarna. Det är inte utan att man har velat vara med. Men Uppsala är ju inget ställa man tar sig till på en kafferast. Dagnys brukar emellertid gästspela på Fotografiska en gång per år och då brukar en annan passa på: 

När jag kom dit hade många redan samlats. En del verkade vilja leka spetsigafingerleken. Det går till så att man ska försöka ha så spetsiga fingrar som möjligt. 

Kurt gör en magisk gest...

- NO PHOTOS! 

Svårt att leva som man lär. 

Alla verkade ändå glada. Ett givande litet samkväm på lördagsförmiddagen. De stora frågorna förblev dock obesvarade. Vad är konsten? Vilken är den bästa kameran? Svaren får vänta till nästa gång. 

//Slut. 

Äventyr i Rom: Statyerotik

Skulle vilja ta upp ett ämne som många tänker på men få talar om. Nämligen det här med statyerotiken. Länge har statykonsten varit ett område där det varit accepterat med nakenhet i det offentliga rummet. Det kanske är naturligt. Skulptur handlar om att framställa människokroppar och det gör sig oftast bättre att skulptera människokroppen naken än med kläder. Samtidigt passar skulptur som offentlig konst så då har även en viss nakenhet i det offentliga rummet kommit att accepteras. Men det har ändå alltid funnits gränser för hur nakenheten framställts. Sällan ser man nakenheten korsa gränsen och gå över i erotik, åtminstone i det offentliga rummet. 

På Piazza della Repubblica står en statygrupp som emellertid korsar denna gräns. Statygruppen står i en fontän och föreställer fyra najader i kamp med olika sjöväsen. Ursprungligen stod här en fontän med fyra lejon. Fontänen hade kommissionerats av påven Pius den nionde. År 1901 flyttades emellertid lejonen för att ge plats för najaderna. Genast utbröt skandal. Och den som har sett najaderna förstår varför. Genom de hundra år som gått har statyerna blivit överväxta med alger och växter. Statyerna har flagnat och är i ganska risigt skick. Ingen har dock hittills vågat rengöra dem. Ingen vill nämligen vara föremål för synen där händer tvagar dessa kroppar: 

Även som svensk från Sverige och Ingmar Bergmans landsman blir man smått chockad över framställningens uttrycklighet. 

Verkets upphovsmän försvarade sig med att kritikerna hade låtit fantasin skena. Verket skulle tolkas symboliskt. En flicka som kramar en vattenorm skall ses som en bild av människans kamp mot elementen. Tro't om ni vill. 

Det är långt från den lilla sjöjungfun. Det här är najader som gör män galna. 

I bakgrunden kyrkan Santa Maria degli Angeli. Man kan lätt föreställa sig hur mässbesökare lämnar kyrkan, försonade med Gud i bikt och sakrament. Och genast skall ögat utsättas för frestande former. Skandal! Man undrar vad som egentligen låg bakom. Vid den här tiden rådde starka konflikter i Italien mellan kyrkan och de politiska krafter som kontrollerade staten. Var det hela en socialistisk/frimurarkonspiration för att j-las med påven? 

Något hundratal meter bort från piazzan ligger en kyrka med fyra vattensprutande lejon. Det måste vara påvens gamla lejon! När man ser dem kan man i viss mån förstå bytet. De ger onekligen ett lite tamt och tråkigt intryck. 

Här ser man det bättre. Jämför de menlösa lejonen med Moses fruktansvärda gestalt. Så påven kan faktiskt sägas ha fallit lite grann på eget grepp. Hade han kommissionerat lite mer blodfyllda lejon, uppresta och rytande - hade det här inte behövat hända.

//Fine

...vänta. En sista fundering. Ser inte de där lejonen lite bekanta ut? Jag har en bestämd känsla att jag har sett dem förr. - Är det inte lejonen som står vid Norrström!? 

Visst är det det. Det är samma lejon! Hieroglyferna avslöjar dem. Det handlar förmodligen om några egyptiska lejon som har varit populära bland påvar och kungligheter vid förra sekelskiftet. Mindre så bland moderna stadsplanerare. 

...förresten...det finns väl inga planerare från Staden bland läsarna? Nej, inga konstiga idéer nu...

Äventyr i Rom: I Toscas fotspår

De som följt bloggens resereportage vet att Till och Från brukar lägga in ett inslag med litterär turism. I Prag var temat Svejk. I Venedig var det Shakespeare. Den här gången tänkte jag göra ett inslag på temat operaturism. Italien är operans hemland och många fina operor utspelas här och då gäller det att passa på.  

En av mina absoluta operafavoriter är Tosca. Operan är skriven av Puccini och utspelar sig i Rom. Operan är ett så kallat veristiskt drama. Det innebär att operan skall vara så realistisk som möjlig. Dekoren skall vara realistisk, dramat skall utspela sig i nutid. Verismen blev på modet i slutet av artonhundratalet då man börjat tröttna på alla fantasterier som utspelar sig i operor. Främmande miljöer, gudar och gudinnor. Nu skulle operan i stället göras naturalistisk med riktiga människor i verkliga miljöer. 

Tosca utspelar sig i tre akter. Varje akt är förlagd till en speciell plats. Den första akten utspelar sig i kyrkan Sant' Andrea della Valle; andra akten utspelar sig i Palazzo Farnese; och tredje akten utspelar sig på Castel Sant' Angelo. Dessa tre ställen ligger på gångavstånd till varandra i centrala Rom. Det är med andra ord en perfekt opera att göra en vandring på! 

Kungliga Operan har en mycket bra iscensättning av Tosca. Det är den bästa operan som jag sett på deras repertoar. Anledningen är att de har gjort en extremt veristisk uppsättning. Man har minutiöst återskapat de riktiga miljöerna i dekoren. Detta gör operan mycket njutbar. Det är ett välkommet avbrott till alla löjliga iscensättningar där man förlägger handlingen till nutid. Det värsta exemplet är Operans egen uppsättning av Ringen. Man har gjort den till pekoral: Siegfried utspelar sig i ett bolmande industrilandskap och Gudaskymning utspelar sig i en biosalong (illdådaren stavas Staffan Valdemar Holm). Man vet inte om det är komiskt eller tragiskt. Operans Ringen är den enda opera där man är beredd att betala premium för platser med skymd sikt. Annat är det med Tosca! Må spelet börja! 

Akt 1

Handlingen utspelar sig i kyrkan Sant' Andrea della Valle i Rom år 1800. Cavaradossi är till yrket konstnär; han har i uppdrag att måla en madonna i kyrkan.  Medan han målar talar han med en sakristan som gör i ordning kyrkan för mässan. Revolutionären Angelotti är på flykt och tar sin tillflykt till Angelotti-kapellet i kyrkan. Cavaradossi delar Angelottis politiska sympatier och lovar att hjälpa honom. 

Jag ville söka spåra dessa element i kyrkan. Dels att hitta Angelotti-kapellet. Dels att hitta madonnan som Cavaradossi stod och målade. Sant' Andrea är en typisk romersk barockkyrka. Den är dedikerad till aposteln Andreas, Simon Petrus broder. Andreas kallas ibland den först kallade, då han var den lärjunge som Jesus kallade först. I fonden i koret ses Andreas uppspikad på ett kryssformat kors. Det är det speciella Andreas-korset. Det är därför som Skottlands flagga ser ut som den gör: deras skyddshelgon är nämligen Andreas (jämför Saint Andrew's). 

Jag lyckas dock inte spåra något Angelotti-kapell i kyrkan. Här verkar dramaförfattaren ha tagit sig en del friheter och i viss mån naggat verismen i kanten. Men hur är det med madonnan? Jag går runt i kyrkan och tittar på målningar i  olika kapell. Men det står snart klart vilket kapell som Cavaradossi har stått och målat i. 

Kapellet ligger till vänster om huvudkoret. Två saker talar för att detta är platsen där Cavaradossi stod och målade. Dels ligger kapellet alldeles intill sakristian (dörren till höger i bild). Så det är naturligt att Cavaradossi härifrån står och pratar med sakristanen. Sedan äger detta kapell den enda verkliga madonnan målad i stort format. Målningen är verkligen praktfull. Så det här var inte svårt att lista ut. 

Madonnan blir upphov till en förveckling när Tosca anländer till kyrkan. Tosca är operasångerska och Cavaradossis hjärtevän. Men när hon ser madonnan blir hon svartsjuk då hon inte tycker att bilden liknar henne. Hon misstänker därför att Cavaradossi har en hemlig älskarinna (operadiva, någon? Allt ljus på mig, liksom). Sedan dyker polischefen Scarpia upp. Han är där för att leta efter Angelotti. Han beslutar att även arrestera Cavaradossi. Formellt för att denne hyser omstörtande sympatier. Men i själva verket går han själv och lustar efter Tosca. Scarpia börjar smida planer på hur han skall få henne i sitt våld. Under tiden samlas folket i kyrkan för gudstjänst. De sjunger Te Deum medan Scarpia utbrister: "Tosca, du får mig att glömma Gud!". Det är en stor final. Magnifik, mäktig, och melodramatisk. Det är ilningar efter ryggraden  och opera blir inte mycket bättre än så här: 

https://youtu.be/s_Yq957gy8k 

Akt II

Andra akten utspelar sig i Palazzo Farnese. Ett av Roms mäktigaste renässanspalats. Det ligger bara någon minuts gångväg från kyrkan Sant' Andrea. På vägen passerar man det charmiga Campo de' Fiori, Blommornas torg. Här finns torgförsäljning och stället andas en pittoresk stämning av gamla Rom. Vilket betyder: turister! Nåväl, åter till Tosca.

Palazzo Farnese är polischefen Scarpias högkvarter. I en magnifik sal sitter han och gör planer för hur han skall få Tosca att ge sig till honom. Han har låtit arrestera Cavaradossi. I Kungliga Operans uppsättning sitter han fängslad i någon slags sousterrängkällare där Scarpia plågar honom. Var det möjligt att besöka palatset och se den magnifika salen, och dessutom besöka källaren? Med spänning begav jag mig mot palatset.   

Här visade det sig emellertid vara totalstopp. Palatset utgör numera Frankrikes ambassad. Militärpolis stod och bevakade. Så det var kört. Försökte inte ens fråga om man fick komma in och ta sig en titt. Jag har lagt märke till att fransmännen gillar att lägga beslag på de bästa byggnaderna i Rom. Förutom Farnese har de även lagt beslag på Villa Medici som de gjort om till en fransk akademi. Resten av världen göre sig icke besvär. Även om Frankrike har varit republik i några hundra år så gillar ambassadörerna att bo ståndsmässigt. Eller så handlar det om att bo värdigt med tanke på la gloire de France. 

Palatset är för övrigt intressant därför att drottning Christina bodde där under några år. Vackert Christina! Till höger på piazzan ligger också en kyrka dedikerad till den heliga Birgitta. I anslutning finns ett hus där Birgitta bodde i Rom. Enligt guiden ska norra längan av Stockholms slott också vara inspirerat av Palazzo Farnese, genom arkitekten Tessin som studerade i Rom. Så stället är litegrann av ett Little Sweden. 

Som sagt, vad gäller den operarelaterade utforskningen trodde jag att jag här skulle kamma noll. Men när jag går runt byggnaden finner jag något intressant. En sousterrängkällare! Det måste ha varit här som Scarpia plågade Cavaradossi! Ett aber är dock att Scarpia i operan verkar ha direktkontakt med Cavaradossi. Svårt att se hur detta skall ske om Scarpia sitter i stora salen medan Cavaradossi sitter i källaren. Men okej, det är opera. Man kan helt enkelt inte begära att operan skall vara realistisk in i minsta detalj.

I andra akten har Scarpia kallat till sig Tosca. Han förklarar att Cavaradossi har gjort sig skyldig till medhjälp till flykt och landsförräderi. Han kommer att skjutas i gryningen. Scarpia är emellertid beredd att frige Cavaradossi om Tosca ger sig åt Scarpia. Tosca går ned på knä. Gråtande sjunger hon arian Vissi d'arte: Jag har levat för konsten, jag har levat för kärleken, aldrig har jag gjort en levande själ något ont...

https://youtu.be/gnqa94oeGfw 

I det här läget brukar många passa på att rensa tårkanalerna. Tosca går med på Scarpias förslag. Han skriver ett fribrev som han ger till Tosca och tror att han nu äntligen skall få famna henne. Men då sticker Tosca kniven i honom varvid hon utropar: - Il bacio di Tosca! Toscas kyss! Hon lägger ett krucifix på Scarpias döda kropp varpå hon lämnar palatset. Ridå. Det är magnifikt, melodramatiskt, och opera blir inte mycket bättre.  

Paus

I pausen vill jag passa på att berätta en liten anekdot från Operan. Jag var och såg Tosca i en föreställning där Tosca sjöngs av en rumänsk sångerska. Hon var lysande, men ni vet hur det är med operadivor: de är känsliga varelser. När tredje akten skall börja kommer inspicienten ut på scenen. Han meddelar att man har ett problem. Tosca har fått problem med rösten. Så han ber om överseende medan de funderar på hur de ska lösa situationen. Sorl bland publiken. Spridda ljud från orkesterdiket. Efter ytterligare någon kvart kommer inspicienten ut igen. Han förklarar att det nog ska lösa sig; "Det är så att vi har två Tosca. En ordinarie Tosca och en i reserv. Den andra Toscan är på väg hit i ilfart. Så vi kommer att få en Tosca, men vi vet inte vem det blir". Sorl bland publiken. Ljud från orkesterdiket. Efter ytterligare en kvart kommer inspicienten ut igen. Han säger att de nu är redo för tredje akten. Föreställningen kan börja! Publiken sitter helspänd. Vilken Tosca blir det? Tosca kommer ut och...det är rumänskan! Hon har hastigt tillfrisknat! Tredje akten sjöng hon enastående och några problem med halsen märktes inte av. 

AKT 3

Tredje akten utspelar sig på Castel Sant'Angelos Terass: 

Kastellet var ursrprungligen ett maosoleum åt kejsaren Hadrianus. Sedan medeltiden användes den som försvarsborg. Idag används borgen för att utöka stadens inkomster i form av turister. Kastellet har fått sitt namn ifrån en händelse på 600-talet när det rådde pest i Rom. Påven Gregorius den store bad då till ärkeängeln Mikael om hjälp. Ärkeängeln sågs då uppe på kastellet sticka svärdet i sidan, varvid pesten var över. 

Till operan. Cavaradossi sitter fängslad. Man har sagt honom att han har en timme att leva. Han ber då att få penna och papper. Han sitter och skriver ett avskedsbrev till Tosca. När han minns stunderna med henne grips han av starka känslor och brister ut i arian E lucevan le stelle, och stjärnorna lyste. Det här är arian som alla tenorer vill sjunga. Pavarotti, Domingo..

https://youtu.be/0gS98ARvQM4 

"...E non ho amato  mai tanto la vita. Och aldrig har jag älskat livet mer än då." Näsduk, någon? 

Tredje akten bygger på en förveckling med tragisk utgång. I akt två hade Tosca gjort upp med Scarpia att Cavaradossi skulle utsättas för en skenavrättning. Cavaradossi och Tosca skulle sedan kunna fly landet. Detta i utbyte mot att Tosca gav sig åt Scarpia för en natt. Scarpia har emellertid spelat dubbelt. Han har instruerat sina underhuggare att verkligen ladda gevären med skarp ammunition. Tosca tar farväl av Cavaradossi. Samtidigt viskar hon den hemliga planen till honom. Cavaradossi ställs mot muren och skjuts. Han faller ned som död varvid Tosca utropar: ”Ecco un’ artista! Se där en artist!” (vän av ordning: är inte detta lite farligt? Kan inte misstänksamheten väckas?) Men när vakterna försvunnit och hon går för att uppväcka Cavaradossi märker hon att han verkligen är död. Ve och förtvivlan! Tosca har inte längre någon anledning att leva. Hon kastar sig över stupet. Så slutar operan på det sätt som alla riktiga operor slutar: alla dör. Ridå. 

Terassen är en verklig höjdare. Den bjuder på stadens kanske bästa utsikt. Många turister har upptäckt detta. I bilden syns den mur som Cavaradossi ställdes mot. Inte mycket att välja på. Därovan ärkeängeln Mikael som sticker svärdet åt sidan. Det enda som återstår att bestämma är vilken sida om muren som Tosca slängde sig ned ifrån. Det finns två alternativ: åt höger eller åt vänster. Problemet här är att man inte har någonting att gå på. Måste vi kasta krona och klave? Eller kan vi göra bättre? Min erfarenhet som analytiker och utredare är att man alltid måste kunna komma med en informerad gissning. På samma sätt som att domaren alltid måste döma eller läkaren alltid ställa diagnos. I sista hand får man lita till intuitionen. En hjälp kan vara att Tosca är operasångerska. Som operadiva är det troligt att Tosca vill utföra den sista sortin i stor stil. En dramatisk sorti med det mest spektakulära och ödesmättade sceneriet som fond.  Det handlar därför om att bestämma vilken sida som erbjudet det bästa sceneriet. Valet här blir ganska lätt. Till höger breder staden ut sig i fjärran. Det är vackert men inte särskilt dramatiskt. Till vänster syns Peterskyrkans kupol. Och när man är där uppe på terassen förstår man genast intuitivt att det här är sidan: 

Det är ingen slump att Operan i sin uppsättning har med Peterskupolen som fond. Alla konstnärsjälar tänker likadant. Med största sannolikhet är det därför här som Tosca gjorde sorti från konsten och ifrån livet. 

Sammanfattningsvis en givande dag. Verismen lämpar sig verkligen för litterär turism. Dagens upptäckter? Cavaradossis madonna, Scarpias sousterrängkällare och platsen för Toscas grande sortie. Ett nätt litet dagsverke.

Äventyr i Rom: Katoliker

Rom är vallfartsort för världens alla katoliker. Det som är den katolska kyrkans främsta merit tycker jag är är dess genuina internationalism. Ordet katolsk betyder just allmännelig, öppen för alla. Denna anda genomsyrar den katolska kyrkan som ingen annan kyrka eller för den delen någon annan organisation. Det finns en miljard katoliker världen över och till påsk finns många av dem i Rom. Se här några av dem. 

//Fine