Äventyr i Venedig - Varans väg

När man är ute och reser brukar det ofta vara en god idé att försöka förena nytta med nöje. Då undertecknad i det civila jobbar med att utreda frågor kring handel och tjänstenäringar ville jag passa på att under min Venedigresa göra några observationer kring stadens alldeles speciella distributionssystem. 

Venedig har ett distributionssystem som ingen annan stad. Bilar är förbjudna. Det gör att distributionen genomförs på två vägar: med båt och med handkraft. Stadens allfarled är Canal Grande, som i ett bakvänt  S slingrar sig genom staden. Här trängs båtar stora som små. Allt som är bilburet hemma är båtburet här: Brandkår, polis, kollektivtrafik, taxi. Första gången man kommer till Venedig tror man inte sina ögon. Det är som i en film. 

Det som lastbilen gör i andra städer gör lastbåten i Venedig. 

En bro förbinder Venedig med fastlandet. Lastbilar är emellertid förbjudna i staden. Motorfordon tar sig inte längre än till Piazzale Roma i början av staden. Sedan är det kanaler och slingrande gränder. Allt gods måste därför omlastas på båtar. Efter omlastning förs varorna genom Canal Grande för vidare avlastning på någon av kajerna längs kanalen. Inte minst på kajerna vid Rialtobron. Där packas varor på de speciella lastkärror som man ser överallt i Venedig. Med handkraft förs godset in i smala gränder och upp över smala broar fram till butiker där de packas upp. Om inte varorna måste bäras en sista bit upp på smala trappor. 

Ibland ser man små pråmar som för godset genom kanalerna. Ett givet fotoobjekt. I New York är allting big. I Venedig är allting small. 

Slutstation. Efter kanalfärd och kärra finner varorna sin slutdestination. Som här, en konsumbutik. Man tror inte att det skall gå. Men det gör det. 

Handkraft. Venedig rör sig genom handkraft. Det är inte bara varuflödet. Allting bygger på hantverk. En reflektion är att staden inte är gjord för den moderna ekonomin - som bygger på maskinkraft och där arbetet beskattas till döds. I Italien liksom i Sverige sugs hälften av arbetets frukter ut av staten, medan kapitalet hålles relativt skadeslöst. Under Venedigs storhetstid var staden mer eller mindre ett nyliberalt paradis. Venedig var en köpmannarepublik vars inkomster byggde på licensavgifter snarare än skatter. För att Venedig åter skall blomstra måste det till en rejäl skattereform. Staden skulle behöva ett ROT/RUT-avdrag i storleken alla ROT/RUT-avdrags moder. Ett VÅT-avdrag för Venedig! 

På skrattmåssafari

Meddelar bilder från ett skrattmåssafari inne i Stockholm.  Just nu är förmodligen bästa tiden att plåta skrattmås. Om vintern matas stadens fåglar av Staden. En fågelbrygga byggs vid Strömmen. Där hänger alla sorters fåglar: måsar, trutar, svanar, änder, viggar, knipor, sothönor. Just tiden när isen smälter men bryggan finns kvar är den bästa. Fåglarna är kvar i stan och har ännu inte dragit ut i skärgården. 

Safarigruppen var relativt liten. Det var jag och en kollega från jobbet. Jag stod för utrustningen och kollegan för fotograferingen. Och roligt att säga blev det en hel del riktigt bra bilder: 

En härlig dag! 

Kollegan Camilla. En naturbegåvning! 

Härlig action! 

Bra närvaro i den här bilden. 

Skrattmåsfotografering är i grunden inte svårt. Det viktigaste är att ha rätt grejer. Finns någon hugad? Hör av er så ses vi vid Strömmen! 

Äventyr i Venedig - Gondoljären

Gondoljären: den legendariska yrkesmannen som personifierar Venedig. London har sina cabbies. New York sina poliser. Men ingen stad har någon som gondoljären. 

Gondoljären måste kunna allt. Främst är han en skicklig båtförare. I smala kanaler måste han i hård trafik och med en arm rodda gondolen. Gondoljären är dessutom en skicklig turistguide som kan Venedig på sina fem fingrar. Det sägs att det tar fem år att bli gondoljär. Från far till son förs hantverket vidare i hägnet av urgamla skrån. 

Gondolen är kanalens Cadillac. Tänk er själva: att sakta glida runt i en Cadillac och få betalt! Och inte lite betalt. Det officiella priset är 80 euro för 40 minuter, men detta sägs vara minimitaxan. Inte undra på att gondoljären trivs med livet. 

Gondolieri. De äger stan.  

Äventyr i Venedig - Sankt Markusplatsen

Idag var första riktiga dagen i Venedig. Som den goda turist man är bar det av till Sankt Markusplatsen.  En bra taktik när man är ute och turistar är att göra av alla "måsten" redan första dagen. Då är man fri att under fortsättningen av semestern ägna sig åt det man vill. I Venedig heter måstena Sankt Markuskatedralen, Dogepalatset, Kampanilen. 

Jag stack dit tidigt på morgonen. Gondoler skvalpar längs kajkanten. De är vackra och smäckra. Påminner nästan lite grann om vikingabåtar. Därute breder lagunen ut sig.

På Sankt Markusplatsen är det redan mycket folk. Kineserna är i överlägsen majoritet. Sedan ryssarna. Som i Gamla Stan med andra ord. Fast lite värre. 

Och guider, naturligtvis. Här är en engelska som engagerat berättar om Venedigs hemligheter för en entusiastisk skara. 

Efter att ha strosat runt på kajen gick jag så in i Sankt Markuskatedralen. Katedralen är förvånansvärt liten för att vara en katedral i en så mäktig stad. Det kan i och för sig bero på att det inte går att bygga hur stora katedraler som helst i Venedig, med tanke på grunden. Men också att den är byggd i Bysantinsk stil. De bysantinska (östromerska) kyrkorna bygger på en lite annan filosofi än i väst. I väst byggde man gärna spetsiga katedraler som sträcker sig upp i himlen. Meningen var att visa på Guds upphöjdhet och majestät. De östromerska kyrkorna är rundade och mer hemtrevliga. De är mer inriktade på att vara funktionella gudstjänstlokaler snarare än att vara yttre manifestationer. 

Det som gör Markuskatedralen speciell är guldmosaikerna som täcker hela kyrkan. Mig veterligen existerar inte några sådana någon annanstans. Svårt att inte gripas av förundran. 

Här är uppe på katedralens tak. Dogepalatset till vänster. I fonden syns två kolonner med Venedigs skyddshelgon, Till vänster evangelisten Markus i form av sitt attribut det bevingade lejonet - Venedigs symbol framför andra. Evangelisten Markus reliker stals av venetiska sjömän på 800-talet från Alexandria, mitt framför näsan på de muhammedanska härskarna. I över tusen år har helgonet välsignat staden och fått den att blomstra. 

Dogepalatset var för övrigt väldigt sevärt. Tyvärr har jag inga bilder därifrån. Det rådde fotoförbud därinne. I varje sal satt en italiensk dam och vaktade. Så fort någon visade tillstymmelse till att plocka upp en mobil för att fota ryckte hon in: - No foto! Jag ville inte dra på mig deras vrede. Hur som helst är Dogepalatset väldigt speciellt. Det är ett fantastiskt konstmuseum. Men palatset är också ett museum över den venetiska republikens politiska institutioner under tusen år. Jag hoppas kunna återvända till palatset i ett senare inlägg. 

Vägg i vägg med Dogepalatset ligger fängelset. Här fanns det inga vakter så här gick det bra att plåta. Standarden är enkel - men läget kan man inte klaga på! Casanova skall ha spenderat en del tid i dessa lokaler. 

Så blev det kväll. En jobbig dag. Skönt att ha klarat av det värsta turistandet. Så nu kan man ta semester.  

Äventyr i Venedig - La Serenissima!

Jag befinner mig för tillfället i Venedig. Kommer att stanna här i en vecka. Landade sent och hann bara gå en promenad på kvällen. Det var nog för att tjusas av staden. Meddelar några första intryck. 

Första intrycket när man kommer till staden är: det är inte sant! Man vill skratta: är det möjligt? Staden är som ingen annan. 

Lägg märke till restaurangingången! 

Karneval! Hörde många brassar i gränderna. Är det karnevalen som lockar? 

Till och Från kommer att utförligt rapportera från Venedig och även andra städer i grannskapet. Reportaget ingår i bloggens kartläggning av Europas kulturstäder. Så stay tuned..

PS. Tidigare har bloggen genomfört reportage från Florens och från Prag. Dessa reportage hittar ni här: 

http://www.fotosidan.se/blogs/hortlund/index.htm?tag=florens 

och här: 

http://www.fotosidan.se/blogs/hortlund/index.htm?tag=Prag 

DS.