Prix d'Amerique

Meddelar några bilder från Prix d'Amerique, som gick av stapeln på Vincennes utanför Paris förra helgen. Prix d'Amerique är världens största travlopp. Alltid en av höjdpunkterna på travåret. Men i år var det extra intressant. Två av de tre största favoriterna var svenska hästar. Normalt brukar de svenska hästarna få spela en mer undanskymd roll till de franska kanonerna. Så lusten blev oemotståndlig: jag måste åka ner. Ett brott i vintermörkret. Lämnade kyliga Stockholm och styrde kosan till Paris. 

Söndagen den 28 januari. Ett varmt Paris, 8 grader. Jag kommer ut till banan strax innan första loppet. Ett montélopp (ridtrav), som vinns av hästen DEXTER FROMENTRO med den franska ryttarinnan Camille Levesque. Obs! Spana in kolstybben! 

På läktarna var det fullt. Många svenskar där. Enligt arrangörerna var det knappt fyrtiotusen besökare, varav 5 000 svenskar. Det verkade stämma. Överallt på Vincennes hör man svenska (och finska) röster. Många landsmän hade tydligen tänkt som jag, att det var mödan värt att styra mot Paris den här helgen. 

De stora kanonerna börjar värma inför Prix d’Amerique. Se, där är han: BOLD EAGLE. Den störste av dem alla. Den franska stjärnhingsten har vunnit Prix d’Amerique två år i rad. För någon tid sedan ansågs han vara oslagbar. Han kom som den stora stjärnan till Elitloppet förra året. I försöket lekte han med motståndet och satte världsrekord. Men sedan hände något i finalen: hästen kom bara in som fyra. Inför uttagningsloppen till Prix d’Amerique har hästen fått se sig besegrad i tre lopp: två gånger av Bird Parker, en gång av Propulsion. Många fruktar att kejsaren är död. Men nu har hästen varit och laddat på beachen i Normandie, hästen sägs vara mer laddad än någonsin. Dramaturgin säger att kejsaren kommer att återta tronen, vinna Prix d’Amerique tre år i rad och bli odödlig. Det är vad många fransmän hoppas på idag..

Den främsta utmanaren: READLY EXPRESS. Den svenska stjärnan, körd av Björn Goop. I två år har han hållit hov i Sverige i alla de stora årgångsloppen. Innan jul kom han så till Paris och Vincennes, där han vann uttagningsloppet Ténor de Baune i överlägsen stil. Stumma fransmän frågade sig: är detta den nya travkejsaren? 

Den tredje hästen i trekejsarslaget: PROPULSION. Här med tränaren Daniel Redén i sulkyn. Sveriges och världens snabbaste häst. Kommer att köras av Örjan Kihlström i finalen. Vann uttagningsloppet Prix de Bourgogne i skön stil, där han slog Bold Eagle. Om han kommer in i hyfsat slagläge in på slutrakan kan han spurta ned allt..

Den franske hingsten BIRD PARKER. Fyra i rankingen innan loppet. Sverigebekant: under elitloppslördagen 2016 vann han Harper Hanovers lopp. I år har han varit bättre än någonsin. Har slagit Bold Eagle två gånger inför Prix d’Amerique. Kan han överträffa förväntningarna ännu en gång? 

Snyggingen i gänget: BELINA JOSSELYN. Jean-Michel Bazires stjärnsto var tvåa i förra årets upplaga, slagen av Bold Eagle på upploppet. I uttagningarna har hon inte varit på topp. Men alla vet att JMB, mästarnas mästare, har ställt i ordning inför det stora loppet. Skorna rycks, allting toppas. Kommer Belina först i år? 

Nu nalkas det. Det republikanska gardet drar en trudelutt inför publiken. Bara minuter kvar nu...

Starten blir en utdragen affär. Startsystemet är speciellt på Vincennes. Hästarna samlas i en fålla, sedan går man ut på led ut på en starträcka. Det finns inga särskilda spår: man kubbas om de bästa platserna. Det bli många omstarter. Bold Eagle tjuvstartar. Propulsion tjuvstartar. Efter varje omstart är det meningen att hästarna ska samlas upp i fållan för att sedan gå ut på banan igen. Men Björn Goop går aldrig ner i fållan. Han håller sig ute på banan och tjuvar in sig i ledet när de andra kommer. Det är som att han har bestämt sig: han tänker inte låta någonting komma i vägen för att Readly Express får en bra start. The gloves are off..

Efter varje omstart sprider sig en allt nervösare stämning bland publiken. Det är allvar nu. Stämningen går bokstavligen att ta på. Så, efter fem omstarter kommer de iväg..

Readly Express får en bra start, likaså Bold Eagle. In i den första kurvan har Björn Goop lyckats hitta andra par ytter med 8 READLY EXPRESS. Franck Nivard, som kör 18 BOLD EAGLE, har på magiskt sätt lyckats hitta rygg på Björn Goop. 10 PROPULSION hamnar i tredje ytter, kör fram till ledningen. BIRD PARKER trycker på och får överta ledningen. Positionerna är nu intagna. Alla vet vad som kommer att hända. En marsch i stenhårt tempo, uppför backen på bortre långsidan. Sedan kommer Björn Goop att kasta loss Readly Express i sista sväng, med Bold Eagle bakom..

Under veckan har Bold Eagles tränare Sebastien Guarato förklarat taktiken: Bold Eagle ska ta rygg på Readly Express, sedan spurta förbi in på upploppet. Och taktiken har hittills fungerat till fullo. 

Hästarna kommer in i sista sväng. Björn Goop tar sig ut i tredje spår, med Bold Eagle i rygg. Bold Eagle klättrar i ryggen på Goop, verkar ha ton av krafter kvar. Örjan Kihlström sitter instängd med Propulsion, försöker ta sig ut. In på upploppet kopplar Readly Express greppet på Bird Parker. Bold Eagle vrids nu ut och spurtar om Readly Express. Det är ett öronbedövande jubel från publiken. Fransmännen runt omkring mig blir lyriska: "Bold, il va gagner!". Men sedan händer det. Readly Express ger sig inte, han kontrar. Stenhård kamp mano a mano mellan världens två bästa hästar. Jag börjar skrika: "Kör Readly! Han vinner!" READLY EXPRESS sätter nosen först. BOLD EAGLE tvåa, PROPULSION trea. Det är otroligt mäktigt. Det börjar rycka i tårkanalerna. En äldre fransman i hatt tittar på mig, ler. Jag börjar rusa mot målområdet, korsar publikhavet, en euforisk känsla av triumf. Härlig upplevelse att vara svensk idag på Vincennes. 

Sedan börjar le sacre, kröningen. Och dagens man var Timo Nurmos. Den finske tränaren till Readly Express. Man har alltid uppfattat honom som en tystlåten, lite butter finne. Men efter segern visade han enorm segerglädje. Nurmos sprang ut på banan och skuttade runt på kolstybben som en förälskad skolpojke, till publikens stora förtjusning. Trav, liksom musik, ska byggas utav glädje. Timos smittande segerglädje hjälper till att hela franska själar i publiken som hade hoppats att Bold Eagle skulle ta sin tredje raka.  

Björn Goop tillsammans med Helen Johansson. Helen vann Prix d'Amerique år 1995 tillsammans med Ina Scot. Den enda kvinnan hittills som vunnit loppet. Fransmännen uppkallade ett lopp efter henne och varje år är hon nu på Vincennes under Prix d'Amerique för att dela ut pris i Helen Johanssons lopp. För mig har Ina Scots seger 1995 varit den hittills största travupplevelsen. Men frågan är om den inte slogs av Readly Express seger idag, upplevd på plats. Rätt av Björn och Helen att uppträda tillsammans på podiet. 

...Apropå Helen Johanssons lopp. Det skulle visa sig att dagens lyckofrukter ännu inte hade sinat. Det är ett lopp för ston, går som lopp sju, två lopp efter Prix d'Amerique. Jag hänger kvar på banan, njuter av stunden. Spanar in programmet. Får syn på häst nummer 7 SHADOW GAR. Pippo Gubellinis häst: en riktigt bra häst. Under elitloppslördagen hade den städat av allt motstånd. Jag tänker att den gör det igen. Hästen står i fem gånger pengarna. Jag bestämmer mig för att lägga ett lir: 100 kronor vinnare-plats. Jag tar upp mobilen, knappar in liret...

När spelkvittot dyker upp märker jag att jag har knappat fel. Jag har inte lirat 7 SHADOW GAR utan istället nr 6 SHARON GAR. Hästarna heter nästan likadant och ligger bredvid varandra i startlistan: det är lätt att göra fel. Jag kollar in oddsen: hästen står i tjugotre gånger pengarna. En riktig högoddsare. Nej! Jag har alltså kastat bort tvåhundra kronor. Ska jag ändå lägga ett lir på Shadow Gar? Nej, tärningen är kastad, det får bära eller brista.

Loppet börjar...hästarna varvar...nu kommer de in på målrakan...

...och va´e´re som händer? In som segrare spurtar nummer 6 SHARON GAR! Shadow Gar kommer in som tvåa. Helt otroligt! Misstaget visade sig inte vara ett misstag. Tjugotre gånger pengarna, det är tretusen kronor ner i plånboken. Parisresan betald! Det är sånt som händer när man befinner sig i flytet. Hjärnan styr omedvetet handen till seger. 

Sporten i all ära, men hjärtat i travet är ändå spelet. Readly Express? Visst, det var ju kul att han vann. För mig var ändå dagens vinnare Sharon Gar. 

Äventyr i Lissabon

Har tagit påsksemester och åkt till Lissabon. En trevlig liten stad. Meddelar några bilder. 

Första dagen har ägnats åt att turista på heltid. Lissabon är en gammal stad som innehåller en massa mysiga backar och smala gränder. Här får man knata. Och uppför dessa gränder letar sig stadens trademark-spårvagn. 

Se, där är den! Spårvagnen som alla vill plåta! 

Annars är det lite jobbig trafik uppe på kullarna. Hade inte gärna velat vara chaffis i den här stan. 

Allt dock inte gränder. Här Praca do comercio. Men var är kommersen? 

Stöter på några landsmän. Trevligt! 

Och se! Där är spårvagnen som alla vill åka! Linje 28! 

När man väl letat sig upp på kullarna har man milsvid utsikt. Helt klart värt besväret. Vi turister trivs som fiskar i vattnet. 

Ah! Levane citronträd! Som svensk har man oändlig respekt för sådana länder. Det är förresten 24 grader varmt idag. Hur är vädret i Sverige? 

Spårvagnen i all ära. Men det coolaste samfärdsmedlet är nog funikulan. En slags spårvagns-hiss-linbana. Lägg märke till att folk går på spårbanan. En del kör till och med bil där . Här i Lissabon råder en fri stämning. Man gör det som faller en in. What a country. 

Från Krim: Sevastopol

Ingen kan ha undgått de dramatiska rubrikerna från Krim under helgen. Ryssland har startat en militär aggression mot Ukraina! Bilder i media visar några mystiska soldater som patrullerar på gatorna i Krims huvudstad Simferopol. Vilka är de? Var kommer de ifrån? Är de månne ockupanter från ett främmande land? Eller är de lokala milismän från Krim? 

Bild här. 

Det som gör bilderna lite dråpliga är att aggressionen verkar väldigt fredlig. Människor ställer upp sig och vill bli fotograferade tillsammans med soldaterna. Livet verkar rulla på som vanligt. Om man exempelvis jämför med Natos anfallskrig mot Jugoslavien för femton år sedan, då Belgrad terrorbombades i två och en halv månad för att tvinga fram ett övertagande av Kosovo. 

Bild här. 

Just det här att stå och fotografera sig med stora starka män är något som Krimborna verkar gilla. Bilderna väcker minnen till liv för mig. År 2009 bodde jag på Krim under några sommarveckor. Jag tänkte att jag skulle bättra på min ryska. Och finns det någon bättre plats att göra det på än i Jalta? Den mytomspunna staden vid Svarta Havet. Jalta där Tjechov bodde, där Roosevelt, Stalin och Churchill gjorde upp...

Men det inte Jalta som det här reportaget handlar om, utan om Sevastopol, den mytomspunna staden. Staden har figurerat flitigt i media. Det är här som den ryska Svartahavsflottan ligger ankrad. Sevastopol har stolta rötter. Den motstod en årslång belägring under Krimkriget och en ny belägring under Det Stora Fosterländska Kriget. Staden bär därför den ärofyllda titeln Hjältestad. Ryssarna älskar sånt här. Redan vid busstationen möts man av ett monument över historiens stordåd. Smert' fasjizmu - Död åt fascismen!

Jag vandrar in i staden. Utanför en offentlig byggnad pågår ett demonstrationståg. Det är ett gäng tanter som är ute och demonstrerar. De bär på ryska flaggor med budskapet: Sevastopol - russkaja obsjtjina: Sevastopol är ett ryskt samhälle. Kampviljan är god. Det här är år 2009 när den västukrainske presidenten Jusjtjenko sitter vid makten och bedriver en aktiv nationalistisk politik för att ukrainifiera landet. 

Vid stadens huvudtorg är det fullt pådrag. Den ryska flottans musikkår är där och ger fullt blås. Man spelar Prosjtjanie slavjanka och andra beprövade hits. Det liknar en mottagningskommitté. Vem kommer på besök? 

Tanterna dyker upp.. Jag börjar förstå att något stort är på gång. Vilken tur jag har! Jag åker in till Sevastopol för en dag och hamnar mitt i smeten! Vad e're som händer? 

Och nu dyker de upp. Ett motorcykelgäng från Ryssland kommer på besök till staden (på ryska: bajkery). De år många: flera hundra. Och det visar sig att alla vill fotografera sig med knuttarna. Unga och gamla, kvinnor och barn. 

Det är det här som fick mig att småle och bli nostalgisk när jag såg bilderna från nyhetsbyråerna. Motorcykelknutten verkar ha fått en blomma av någon. Från tanterna? I bakgrunden ett monument över Sovjetunionens hjältestäder. Det är städerna som motstod fascismen under det stora fosterländska kriget. Eftersom Sevastopol utsattes för belägring även under Krimkriget räknas den som tvåfaldig hjältestad. Det är stort. 

Så härligt osvenskt. Går det att tänka sig en svensk familj som när de ser en motorcykelknutte går fram och frågar om man får ta en bild med sonen? 

Många människor samlas på torget. Där hålls det tal. Stadens borgmästare välkomnar Rysslands motorcykelknuttar till Sevastopol och hoppas att de får en angenäm vistelse. Flottchefen håller också tal och hoppas att bajkery kommer att trivas. Knuttarnas ledare håller tal, tackar för gästfriheten och påpekar att de, ryssar och ukrainare, är alla bröder. 

Gästerna har med sig ett muskedunder till fordon med budskap till staden: "Bajkery rossii gerojam vojny" - från Rysslands motorcykelknuttar till krigets hjältar. 

Sevastopol är för övrigt en fin stad. Kanske den finaste på Krim. Lite sliten, men pampig. En stad att gifta sig i. Många vita klassiska byggnader längs strandpromenaden. En doft av fornstora dar, av Tsartiden. 

Längs stranden står en guide och lockar in mig i en gammal båt. Det är en guidad tur över hamnen. Guiden är en kvinna som mycket engagerat talar i megafon och beskriver stadens sevärdheter längs stranden. Den tvåfaldiga hjältestadens ärorika historia. Jag blir förtjust. En doft av femtiotal, en känsla av något från en sovjetisk eller fransk gammal film. 

Turen leder in i hamnen där den ryska Svartahavsflottan ligger för ankar. Mäktiga skepp. Men lite slitna? Duger de att kriga med? 

Sevastopol har många lummiga parker där det är skönt att svalka sig i sommarhettan. Där sitter gubbarna och spelar schack. Det här är Ryssland, det är så här man vill ha det! 

Det blir kväll. Jag lämnar hjältestaden och tar bussen hem till Jalta. Sevastopol var en angenäm bekantskap. En vacker stad med en skön atmosfär. Och vilken tur jag hade att jag var där under all denna action, med tanterna, när bajkery kom på besök! Hoppas att vi ses igen. 

PS. Dagen efter gör jag en utflykt till byn Foros utanför Jalta där jag vandrar i bergen. Högt uppe på berget ligger en pittoresk liten kyrka. 

Efter några timmars vandring i sommarhettan längs smala bergsstigar kommer jag upp. Det visar sig vara fullt med folk där. En dopcermoni. Många familjer som döper sina barn. 

Och sedan: vad händer? Bajkery dyker upp! De är så coola. Att åka omkring längs Svarta havet på båge under sommaren. Det känns som något man skulle vilja göra. Men varför besöker de en kyrka? De här knuttarna är emellertid inte som motorcykelgängen i väst. De är kristna ortodoxa och åker omkring med stora Jesusflaggor på sina bågar.  

För många ryssar är den ortodoxa tron en identitetsskapande markering och kanske är den det även för många knuttar. Men den visar sig vara mer än så för somliga. Jag går in i kyrkans ikonshop. Där står en bajker. Stor och skräckinjagande. Han ber att få se en speciell ikon av Gudsmodern. Kysser den världsvant. Säger: "Det är en så vacker ikon". 

Så man förstår varför de ukrainska nationalisterna anser att bajkery är ett farligt vapen i kulturkampen. De är coola. De är sköna. De får en att vilja känna sig som ryss. 

Läser nu också ett reportage från SvDs och Hbls korrespondent Anna-Lena Lauren från Sevastopol. Hon skriver att hon har blivit attackerad av patriotiska tanter. På annat håll skriver hon också att bajkery är på gång och skall åka ned från Ryssland. Ah, bajkery, tanter! Jag blir nostalgisk. It's deja vu all over again. 

På vift i Italien: Slutsummering

Italien slut för den här gången. En vecka i Italien under nyår till ända. Hur sammanfatta den? Bloggen Till och Från har nu genomfört en hel del fotoreportage under nyår/påsk. Tidigare resmål har varit Florens, Prag, Venedig och Rom. Den här gången blev resandet lite annorlunda. Jag hyrde en bil på Milano flygplats, och åkte sen runt i norra Italien. Städerna Mantua-Sabbioneta-Urbino-Ravenna-Venedig-Vicenza hann avverkas. 

Resandet blev därför lite annorlunda. Normalt gillar jag att hyra rum i en stad helt centralt - hellre lägre standard - för att på så vis vara fri att med bara några minuters gångväg vara mitt i händelsernas centrum. Nackdelen är då att man inte kommer ut och rör på sig och ser det som finns utanför staden. Och bilresan måste jag säga blev också väldigt bra. Inga incidenter. Italienarna kör trots allt hyfsat, även om de ibland gillar att sticka nosen i ändan på en. (En detalj: när man kör på autostradan och passerar staden Imola - så kör plötsligt alla som galningar!). 

En ovärderlig tillgång är mobilen. Det är fantastiskt vad google maps kan göra. Med en mobiltelefon har man numera en fullfjädrad gps, med röststyrning. Helt fantastiskt och ovärderlig när man är ute och kör i en främmande stad. 

Om det är något jag kanske skulle gjort annorlunda är det att se till att stanna två nätter på varje ställe. I Urbino och i Ravenna stannade jag bara en natt. Det blir för mycket flängande, man hinner inte stadga sig i hotellet förrän det är dags att dra vidare. Så två nätter på varje ställe, samt en timmes resa mellan dem är en bra regel för en bilsemester. I Italien ligger sevärdheterna så tätt som det är inga problem att hitta resmål som gör reglerna möjliga att uppfylla. 

Den stora behållningen på resan? Valet är enkelt: upptäckten av hertigens ek. Ni som följt bloggen vet att litteraturarkeologi har blivit något av en hobby för mig. Speciellt att turista i Shakespeares italienska fotspår. I en tidigare resa till Venedig vid nyår förra året lyckades undertecknad uppdaga tre inte oväsentliga platser från Shakespeares italienska pjäser. I år gjordes bara en upptäckt - men den hade hög kvalitet. Att åter få förmånen att bidra till det litteraturarkeologiska fältet var en angenäm överraskning. Visst hade man förhoppningar. Men att kunna upprepa känslan från fjolåret, den där speciella Schliemann vid Troja-känslan - det fanns helt enkelt inte på kartan. Det är speciellt trevligt att kunna få meddela upptäckterna på Fotosidan! 

I sedvanlig ordning utdelar bloggen några destinationspriser: 

Bästa julbudskap: Slut på bankernas Europa, slut på skattestaten. Helt rätt! I Mantua stod några demonstranter med ett slagkraftigt nyårsbudskap. Bankerna har inte precis rosat marknaden. Framför allt gäller det centralbankerna, som under 2000-talet öste på med billiga krediter åt bankerna, som sedan skickade dem vidare. Vilket sedan ledde till finanskrisen.

Men framför allt är det trevligt att man inser att man måste ta itu med de höga skatterna. I Italien har proggarna förstått att skatter är av ondo. Precis som hos oss suger staten ut hälften av arbetets frukter. Italien är ett land som behöver lägre skatter på arbete. Genom att det är så mycket historiska byggnader krävs det förhållandevis mycket handkraft för att saker skall fungera. Det är ingen slump att städer som Venedig, som helt bygger på handkraft,  har chanserat efter att högskattestaten infördes från sextiotalet och framåt. Speciellt gäller det verksamheter där det gäller att rusta och renovera gamla kulturskatter, d v s rusta och renovera hela den historiska innerstaden. Ett Rit-avdrag för Venedig? 

Okänsligaste kulturyttring: Risorgimento. Monumentet ovan av konstnären Rafael, Urbinos store son. Vad är det egentligen med de här kommunpamparna? Det var likadant i Mantua, där skalden Vergilius gjordes till överdimensionerad monumentalfigur. De här monumenten ser man överallt i Italiens städer. Konstnärer och författare uppblåsta i proportioner som vore de Julius Caesar och Alexander den store i ett. Monumenten byggdes kring förra sekelskiftet. Den värsta avarten är det groteska Vittorio Emanuele-monumentet i Rom. Och där har vi det. Risorgimento! Den italienska rörelsen att ena Italien under mitten av artonhundratalet. Risorgimento var en konspiration som genomfördes av frimurare som Garibaldi, Cavour, Vittorio Emanuele och Mazzini. Rörelsen hade begränsat folkligt stöd. Eftersom rörelsen inte hade mycket att erbjuda: den italienska nationalkänslan var svag och konspiratörerna var dessutom avundsjuka på Kyrkan - gjorde man kulturpersonligheter till avgudar i syfte att ena landet. Precis som i Tyskland som såg sig som "landet av tänkare och diktare" och som också enades kring mitten av artonhundratalet, slutade risorgimento med förskräckelse på 1930-talet. Italien likväl som Tyskland är länder som hade sin storhetstid under tider med politisk pluralism. Det var konkurrensen mellan stadsstaterna under renässansen som gör Italien till ett så otroligt spännande land att besöka. Samma sak med Tyskland, som på artonhundratalet bestod av trettiotalet självständiga stater. Mozart, Beethoven, Kant och Goethe verkade i denna miljö. Efter enandena åstadkom länderna inte mycket i kulturväg (men desto mer i krigsväg). Puccini var förmodligen den siste italienaren som hade något att komma med. 

Bästa samfärdsmedel: gondolen. För andra året i rad tar kanalens Cadillac priset som bästa samfärdsmedel. Gondolen är en elva meters smäcker skönhet i svart och ingen stad har något liknande. 

Bästa tidsfördriv: la passeggiata. Det man alltid har beundrat med medelhavskulturerna är folklivet på kvällarna. När man varit på semester på sommaren har det alltid varit en njutning att gå ut på kvällarna i bara skjortan och ta del av alla människor som är ute och promenerar. Man har alltid haft för sig att det har att göra med klimatet. Säkert en viktig faktor. Men även på vintern är man ute och promenerar. För mig visar det här att gammal är äldst. En passeggiata efter kvällsmaten är något som vi svenskar också borde börja köra med. Se på italienarna: klimatet är inget hinder.  

Populäraste vinterplagg: Täckjackan. Man blir lite förvånad över att italienarna inte klär sig bättre. Här hemma har man för sig att italienarna klär sig i snygga rockar. Giorgio Armani och Dolce Gabbana, typ. Men i Italien är det täckjackan som gäller. Det är svårt att förstå det här.  I Sverige går vi ju omkring med snygga italienska och tyska rockar. Alternativt moderna vindtäta fjäll- eller seglarjackor i moderna amerikanska material. Täckjackor var sån't som man gick omkring med på sjuttiotalet. Det här är nåt som speglar en allmän företeelse hos italienarna. Vill faktiskt inte säga det, men jag tycker faktiskt att italienarna är lite efterblivna. De ligger helt klart trettio-fyrtio år efter i utvecklingen. 

Ni kanske tycker att det inte går att dra alltför stora växlar bara på täckjackorna. Men det handlar inte bara om dem. Det finns mer. Ta till exempel i Urbino, där jag i universitetskvarteren råkade hamna i ett samkväm med studenter. De spelade gitarr och sjöng sånger som "Take me home country road". Men kom igen! Eller ta det här med de italienska gubbarna, som sitter på il bar - och spelar kort! Luktar det inte sjuttiotal, kära vänner? Täckjackor, spela gitarr, spela kort. Vem sysslar med sån't nuförtiden? Moderna människor sitter hemma och surfar. 

Bästa världsarvsstad: Urbino. Mantua-Sabbioneta-Urbino-Ravenna-Venedig-Vicenza. Det visade sig att alla städer på road tripen var med på FN:s världsarvslista. Det är inte så konstigt. I stort sett varje italienska stad har en stadskärna som är värd att stå på listan. Bland städerna på den här resan går priset till Urbino. (Venedig utom tävlan). Staden tillhör de där städerna som är ett konstverk i sig (precis som Venedig). Just att den är så helgjuten. Läget uppe i berget och att staden ligger innanför medeltida stadsmurar har bidragit till det. Det är väl värt att tillbringa två dagar i denna stad och bara gå runt och njuta och drömma sig bort till svunna renässanstider då staden räknades som en av Italiens mest lysande. (Ett stalltips: när ni är där, passa då på att besöka hertigens ek som står i staden). 

Italien är det land i världen som har flest världsarv. Helt välförtjänt. Som sagt, gammal är äldst. För övrigt har Sverige också ovanligt många världsarv, i förhållande till sin befolkning. Hm, här är det väl dock inte lika välförtjänt? Drottningholms slott, någon? Nej, här är det nog snarare fråga om mutor. Våra politiker är som bekant väldigt generösa med våra skattepengar, som de gillar att gödsla omkring som om det vore smågodis - inte minst till FN. Vår utrikesminister Carl Bildt förkunnade för ett tag sen med stolthet att när det gäller bistånd är Sverige en stormakt! Så det är inte konstigt att FN-byråkraterna har varit villiga att sätta upp en och annan inte alltför sensationell svensk plats på listan. Just att det finns så många svenska ställen på världsarvslistan är något som jag tror att italienarna har utnyttjat. Det har spelat ut de svenska monumenten mot sina egna. Man ser framför sig situationen i FN-skrapan. En italiensk kommunledning åker till New York och lägger ut texten om varför deras stad bör hamna på världsarvslistan. Pekar på de magnifika historiska monumenten. - Visst är det fint, men det finns ju redan så många italienska städer, vi känner inte att det behövs en till, säger FN. - Va bene, men ni har ju gjort Sandöbron till världsarv... - Hm, well, det är klart, låt se...

Bäste renässansfurste: Federico Montefeltro. Federico hade allt. Kondottiär som aldrig förlorade ett slag. Byggare av en ointaglig stad. Mecenat och välgörare av de sköna konsterna. Federico styrde Urbino i fyrtio år! Han verkar ha lyckats med allt han företog sig. Man förstår varför. Spana in profilen. Federico hade en lapp över högra ögat, som han miste i en tornering. Så han framställs alltid i vänsterprofil. Med den örnnäsan och de kindknotorna, vem vill inte lyda order? Krigen gav fina pengar och genom dem kunde han fila och putsa på sin stad. Gjorde den ointaglig. Han byggde upp sitt palats. Han skaffade sig Italiens största bibliotek. Han höll hov och bjöd in samtidens mest lysande humanister. Befolkningen verkar också ha trivts i staden. Det sägs att under Federicos tid rådde likhet inför lagen: ädlingen hade inget företräde i lagen utan straffades lika om han skulle ha begått något illdåd.

Det jag funderar på är om det inte är såhär man skall leva. Tänk er in i situationen: att ha någon framgångsrik krigsherre/entreprenör som drar sig tillbaks upp i bergen och skapar en ointaglig stad och så bor man där med honom, femtusen personer, i en bergsstad och skapar ett lyckosamhälle. Allt är redan betalt. Man håller hov och för spännande konversationer om hur man bäst skall uppträda i livets olika situationer, man jagar falk och lyssnar på lutspel. Och eftersom man är modern visar man bilder för varann och samtalar om vad som utmärker en bra fotograf. Hovmannen 2.0. 

Cheasigaste kyrkoinredningsdetalj: De automatiska votivljusen. Man stoppar i en peng och så tänds ett ljus automatiskt. Ett elektroniskt plastljus i cheasigaste julgransbelysningsstil. Italienarna älskar de här grönalund-prylarna. Snälla Italien! Votivljus är till för att hjälpa människohjärtat att bedja. Det är meningen att det skall råda en andaktsfull stämning, en sublim känsla av upphöjdhet. Katolska kyrkan kan gärna lära sig av den ortodoxa kyrkan. I den är endast ljus av äkta bivax godkända, som helst har gjorts för hand av munkar. Ger en helt annan seriositet. 

Det var allt från Italien den här gången. Ciao, arrividerci! 

På vift i Italien: I Palladios fotspår

Annandag nyår och det var dags att dra vidare. Målet var Vicenza, den frejdade världsarvsstaden, känd för sin fina arkitektur. Vicenza är den vittberömde arkitekten Andrea Palladios hemstad. Min tanka var den att överge Shakespeareturismen till förmån för lite Palladioturism. Och läget var ypperligt för en snygg övergång! Jag bor i Marghera, på fastlandet utanför Venedig. Bara några kilometer därifrån ligger en berömd villa, som figurerar i pjäsen Köpmannen i Venedig. Längs kanalen Brenta i samhället Malcontenta ligger villan Foscari. Och den räknas som en av Palladios mästerverk. Jag sätter mig i Alfan och glider iväg.  

Några kilometers fantastisk passage längs kanalen. Och där ligger hon, La Malcontenta, Villa Foscari! En skönhet på kanalen, som ofelbart drar till sig passerandes blickar. I Köpmannen i Venedig är den stora hjältinnan den sköna damen Portia. Portia bor i villan Belmont en bit utanför Venedig och Shakespeare-expertisen har genom några specifika detaljer i pjäsen räknat ut att denna villa måste ha varit villa Foscari. I pjäsen uppvaktas Portia av ädlingen Bassanio. För sin uppvaktning behöver Bassanio 3 000 dukater (omkring 10 kg guld = 2,5 miljoner kronor!!). Bassanios vän Antonio lånar då dukaterna av penninglånaren Shylock, i utbyte mot en pant i form av ett skålpund av Antonios eget kött. Då Antonio inte kan betala lånet kräver Shylock sin pant inför Dogen. Nu börjar ett rafflande domstolsdrama. Shylock lägger fram sin sak i några välformade tal  - men då dyker Portia upp utklädd till man och löser på ett genialt vis tvisten (inga spoilers - gå och se pjäsen!). Berömt är hennes lovtal till barmhärtigheten: 

Se, villan har egen vatteninfart! Det måste ha varit uppför den som Bassanio körde när han kom för att uppvakta sköna Portia. Världsklass! 

Efter denna sevärdhet slänger jag mig i Alfan och drar ut på autostradan. En timmes bilfärd till Vicenza. Det är det fina med Italien. Det är tätt, tätt mellan städerna. Vicenza är en välmående stad på omkring hundratusen själar. Staden känns modern i sinnelaget, lite mer "nordisk" än övriga Italien. Välståndet bygger på teknisk industri. Staden härjades svårt under andra världskriget i de allierades bombräder. Men av det märker man inget. Den historiska kärnan är en typisk italiensk medeltida stad men med en lite tysk känsla. Ordnung. En detalj är att man har röda gatlyktor i staden:

På kvällarna ger det ett särskilt ljus. En red light-känsla, som kontrasterar mot stadens allmänna prydlighet. Men åter till Palladio: 

Där är han! The man! Vicenza är en stad vars claim to världsarv fame har vunnits genom sin arkitektur. Och arkitekturen i staden stavas Andrea Palladio. Mannen levde under större delen av 1500-talet. Han anses vara den nyklassicistiska arkitekturens främste upphovsman, och han har fått en egen stil uppkallad efter sig, den s k palladianismen. Stilen var på modet i Europa på 1600-1800-talen. I Vicenza finns färdiga promenader som man kan gå om man vill beskåda Palladios byggnader. Så jag följer en av dessa. 

Turen börjar med den antika teatern, Teatro Olimpico. Starka Asterix och Obelix-vibbar här. Jag tänker på äventyret "Asterix och skatten", där Asterix och Obelix har fått anställning på en teater hos ett avantgardistiskt romerskt teatersällskap. Skådespeleriet består av avantgardistiskt utagerande (citat: "Orgier, orgier. Vi vill ha orgier!") - men vid ett särskilt ögonblick i pjäsen pekar teaterns kreative ledare på Obelix, som då ska gå fram och säga något spontant till publiken. Varvid han, röd i ansiktet, yttrar de inspirerade orden: "Romarna är inte kloka!" Vilket får publiken att storma scenen. Bra teater har i alla tider utmanat.  

Guiden anger att denna byggnad är paradigmatisk för Palladios konst. Palazzo della Ragione, vid Piazza dei Signori, gamla stadens huvudtorg. En gammal medeltida gotisk byggnad i tegel, stadens gamla stadshus, vars tak syns skymta fram. Byggnaden var på fallrepet - men Palladio räddade byggnaden genom att stadga upp den med tvåvånings arkader i klassisk stil. På bilden syns också stadens gamla klocktorn - berömd för sin smala form 82 skönsmala meter. Enligt guiden världens smalaste på sin tid. 

Palladio är delvis känd för villor ock palats byggda från grunden i klassisk stil. Men kärnan i palladianismen tycker jag mer är en form av  "opportunistisk klassicism". Palladio var en Kajsa Warg-typ: man tager vad man haver. Han utgick från lokala förhållanden, och försökte sedan göra det bästa av situationen, enligt den klassiska arkitekturens principer. Palladianismen går ofta ut på att ta en befintlig byggnad, en enkel tegelbyggnad exempelvis, men att sedan smycka den med några väl avvägda klassiska detaljer.

Palladianismen är därför antitesen till funktionalismen såväl som den autistiska monstruismen, den moderna arkitekturens två huvudspår. Funktionalismen är fulheten upphöjd till princip. Arkitektur har i alla tider strävat efter att vara funktionell. Men när funktionen uppnåtts har man dessutom velat göra byggnaden skön. Skönheten fyller nämligen också en funktion. Funktionalismen nöjde sig inte med att byggnaden skulle vara funktionell. Den skulle dessutom se funktionell ut. Hur ser man att en byggnad är funktionell? I praktiken blev svaret att en byggnad ser funktionell ut om den inte är skön. Så därför strävade man medvetet efter att göra byggnader fula. Och på den vägen är det. Det här är huvudanledningen till att moderna byggnader ser ut som de gör. Den autistiska monstruismen strävar å andra sidan inte efter funktionalitet. Målet är istället att göra en grotesk byggnad, överdimensionerad och som sticker ut, och som inte smälter in i omgivningen. Målet är att förhärliga arkitekten och den kommunpamp som gav honom uppdraget. 

De som bäst har tagit till sig den palladianska pragmatismen är amerikanarna. Palladianismen anses ha spridits till USA genom Thomas Jefferson, vars plantage Monticello i Virginia anses som en direkt kopia av Palladios rundformade villor. Annars ser man i USA otaliga exempel på just den pragmatiska palladianismen. Ni som har varit där vet hur det brukar se ut. Ofta handlar det om en fyrkantig tegelbyggnad. I sig själv är byggnaden ganska ful. Men med några palladianska stilknep - några vita pelare med en triangelformad portik - och byggnaden blir genast snygg. Man ser det på otaliga offentliga byggnader, eller på universitetsbyggnader på campus. 

Men palladianismen har inte bara satt avtryck over there. Även här hemma har den funnit mark. Och det på landet långt upp i norr. Ovan gården Daln, Hortlax sn. Byggnad från början av 1700-talet. En klassisk norrbottensgård och ett stilrent exempel på den s k botniensiska palladianismen. Principerna här i full verkan: utgå från lokala förhållanden, försköna i en lätt klassicism. Den antikiserande touchen är lätt, subtil. Träbyggnaden en i grunden enkel och vanlig timmerkonstruktion. Lägg på några lätta antydningar till kolonner längs knutstråken. Blicken fångas av den mäktiga porten. Glaset i porten dekorerat med fina bågar i venetisk stil. Förutom porten bidrar fönstren till det klassiska intrycket. Gården vittnar inte bara om de självägande böndernas relativa välstånd utan även om deras höga stilkänsla. 

Men låt oss från norr återvända till söder och Vicenza. Se, där ligger hon: La Rotonda, Villa Capra! Palladios mest berömda verk. Villornas villa. Majestätiskt ensam uppe på kullen blickar hon ut över fälten. Vi som passerar landsvägen stannar och häpnar. Det är så här man skall bo. Den botniensiska palladianismen är bra - men den venetiska duger den med.