Stockholm Prajd

För ett tag sen gick Stockholm Prajd av stapeln. Till och Från var där och bevakade. 

Bloggen har alltmer gått över till att köra inbäddat vid större event. Tycker det är helt överlägset. I stället för att trängas bland publiken går man med och är en del av aktionen. Det ger en helt andra möjligheter att komma nära. Och en sån här dag är det inte många som inte vill plåtas: 

Afrikagrupperna gjorde ett bra jobb. Hängde en del med dem. 

//Slut

Jean-Paul Gaultier i stan

Den franske kreatören Jean-Paul Gaultier har haft en utställning på Arkitektur- och designmuséet. Undertecknad har varit lyckligt ovetande, men genom ett stalltips fick jag reda på att det var sista dan idag. I grevens tid! Naturligtvis var man tvungen att åka dit och bevaka. Jag är i grunden inte så intresserad av mode. Men två saker lockade. Dels fanns det utsikter till att plåta kreationer i sköna färger. Dels drar haute couture till sig snygga tjejer, och dem gillar jag att plåta. Jag skulle inte bli besviken. 

Jean-Paul Gaultier tillhör tillsammans med Plastic Bertrand och Johnny Halliday en typ av fransmän som inte riktigt är fransmän - men på ett franskt vis. Jean-Paul kan väl bäst beskrivas som en sorts blanding mellan fransman och punkare. Jag kom till muséet vid tvåtiden. Då ringlade köerna långa. Det tog en timme att komma in! Bäst för Jean-Paul att han levererar. När man kommer in är det dock inget snack. Upplevelsen är värd varje väntan: 

Direkt förförs man av Jean-Pauls fantastiska kreationer. C'est magnifique! 

Det här är haute couture! 

Spetsbrösten är jag dock lite tveksam till. Bröst ska vara stora, runda. 

Oh, la la! Jean-Paul utmanar. 

De skotska mohikanerna. Det var med dem som Jean-Paul slog igenom. Två vilda folkslag i skön blandning. 

Plötsligt är man förflyttad till trakterna kring Place Pigalle. Det är den franska dekadansen i sin mest välskurna form. Det är kabaréer, sjömän, alla sorts konstiga varelser...

Naturens orättvisa. 

Man förstår varför många drömmer att bli modefotografer. Stilen, skönheten, sexigheten, formerna, färgerna, glamouren. Modevärlden är helt enkelt oemotståndlig. Varför har man inte kommit på det innan? Till och Från måste sadla om till modeblogg. Milano nästa! 

Äventyr i Rom: Slutsummering

Så var det äntligen dags att summera min Romresa. Vad ska man säga? Rom är världens vidunderligaste stad. Alltsedan ungdomens Asterix har Rom utövat en lockelse. Jag har tidigare varit i staden en gång för tjugo år sedan. Rom är den bästa staden hittills som jag har besökt under min tid som korrespondent för Till och Från. Under nyår/påsk har bloggen hittills avverkat Florens, Prag, Venedig och nu Rom. Av städerna är Rom den klart bästa. 

Det som gör Rom unikt är den otroliga kontinuiteten. Ingen annan stad har något motsvarande. Rom har varit på G i tvåtusen femhundra år och är still going strong. Från antikens värld, republikens och senatorernas, kejsarnas värld, till renässansens härliga tidsålder, ända in i modern tid. Och kyrkan som avkastat djupa lager under tvåtusen år. Andra städer har haft en period av blomstring men sedan fallit tillbaka. Det som gör Rom attraktiv är att den samtidigt med det historiska är en fungerande modern stad. Det är en stad som går att leva i. Som jämförelse är Venedig ett museum, Florens lite för trång. Det här att vara på G under en längre tid gäller för övrigt inte bara Rom utan är symptomatiskt för hela Italien. Till skillnad från grekerna exempelvis, som var på G under en tid för tvåtusen år sedan, men som sedan har tappat. Spanjorerna var på G under några århundraden, men sjönk sedan tillbaka. Fransmännen går omkring och är bittra över att de inte längre är världens centrum. Kontinuiteten bidrar till en lättsam ton hos italienaren. Genom att man alltid har varit med känner man att man ingenting har att bevisa.  Genom att man är inbakad i historia och kultur men fortfarande är med i gamet kan man inta en avslappnad attityd. 

Min resa varade bara fem dagar så det gick inte att hinna med allt vad staden har att erbjuda. Det blev mest att klara av alla måsten. Det blev mycket ruin- och kyrkoskådning. Det som jag framför allt borde gjort men inte hann med var att ägna mer tid åt paparazzi-fotograferingen. Via Veneto, Fellinis, Mastroiannis, Lollobrigidas Rom. Vissa utforskningar gav också lite skral utdelning, jakten på Johannes Magnus reliker exempelvis. Men det är inte att begära att man kan se allt på fem dagar. Det går fler tåg till Rom! 

Som vanligt utdelar Till och Från destinationspriser: 

Bästa turistnation: Spanien. Det råder inget snack. Överallt hörde man människor tala på spanska. Inte ens kineserna kunde bjuda upp till match inför den spanska anstormningen. Ofta var det frågan om grupper med unga tjejer. Förklaring? Inte särskilt svår. En tjej frågar pappsen: "Papi, får jag åka utomlands med några kompisar till påsk?" "Aldrig i livet!" " Men vi tänkte åka på pilgrimsresa till Rom." "Hm, ja, jo, pues, låt gå." 

Bästa CV: Kejsar Augustus. Denne kejsare uträttade som bekant en hel del under sin levnad. Ni som sett Rome känner storyn. Från att ha varit en pojkvasker vid Caesars död lyckades han utmanövrera alla sina konkurrenter för att så småningom stå som härskare över hela den civiliserade världen. Man kan tycka att efter en sådan livsgärning borde Augustus ha anställt någon hovkrönikör att i ett vidlyftigt verk förtälja hans bragder. Så blev inte fallet. Istället plitade kejsaren ner ett cv som gått till historien som ett av de bästa som någonsin har skrivits. Kort och utan utsmyckningar listar Augustus sina gärningar: vilka ämbeten han har innehaft, vilka offentliga verk han har genomfört, vilka slag han har deltagit i. Genom mängden av gärningar framhäver den korthuggna stilen storheten i livsverket. Än idag räknas därför Augustus skrift som en förebild för hur man skriver ett cv. Rakt på sak och utan utsmyckningar. Less is more if you've got much. 

Årets chef: Marcus Agrippa.  Augustus fick en hel del uträttat. Men han hade inte kunnat göra det utan sin högra hand, Marcus Agrippa. Agrippa tillhör den där typen av ledare som varje ägare vill ha i sitt företag. Augustus frågar: Skulle du kunna åka och besegra gallerna? Agrippa verkställer. Augustus: Skulle du kunna göra något åt akvedukterna? Agrippa levererar. Sedan ber kejsaren Agrippa att bygga Pantheon. Agrippa utför uppdraget enligt specifikationer. Augustus: kan du besegra mina dödsfiender Marcus Antonius och Cleopatra? Agrippa vinner ett av världshistoriens mest berömda sjöslag. Agrippa är en verklig role model. Jag tänkte att jag skulle köpa på mig en byst av denne store man att ha i arbetsrummet och på så vis inspireras och bli mer effektiv på jobbet. Det lustiga är att det inte går att få tag på någon sådan eller ens någon målning av Agrippa i hela Rom! Skärpning. Agrippa är precis den role model som varje VD borde ha på sitt kontor. Den perfekta souveniren från Rom. Och kanske den role model som inte minst Italien behöver just nu? 

Bästa museum: Ara Pacis. Både Augustus och Agrippa finns att beskåda i muséet Ara Pacis. Muséet som inrymmer kejsar Augustus fredsaltare. Ett problem med Rom är att alla muséer är knökfulla med turister. Vatikanmuséet räknar ensamt in 5 miljoner besökare per år. Därför är Ara Pacis en ljuv vårfläkt. Har kan man ensam vandra och begrunda maktens skiftande villkor genom historien. I sval lugn miljö, samtidigt som man kan plåta de vakter som understundom sticker ut från fredsaltaret. Ett smultronställe mitt i Rom. 

Mest groteska byggnadsverk: Vittorio Emanuele-monumentet. Byggt i slutet av artonhundratalet dominerar detta monster Roms skyline. På bilden ovan syns torget Capitolium till höger. Detta otroligt smakfulla renässanstorg, byggt av Michelangelo, platsen för det gamla Jupitertemplet och platsen för Roms stadsförvaltning. In stormar barbarerna och bygger ett kitschmonster som fullständigt dominerar och skymmer. Viktor Emanuel var Sardiniens kung som blev det enade Italiens första kung. Läser man biografin verkar han inte ha utfört särskilt många bragder. Det var mest Garibaldi som skötte fajten. Motsvarigheten till att bygga ett jättemonument till Oskar II, säg, som helt dominerar Stockholms gatubild. Men det blir ännu värre i Rom. Här har vi Capitolium, kejsar Augustus, alla påvarna...och här är kruxet. Italien enades efter starkt motstånd från påven. Viktor Emanuels claim to fame bygger i stort på att hans trupper lyckades besegra Schweizergardet. Den italienska statsmakten dominerades under den här tiden förmodligen av frimurare, socialister och andra med starka antiklerikala böjelser och som hatade påven över allt annat. Avundsjuka på påvens auktoritet ville de på uppkomlingens vis jävlas med denne. De skulle bygga något som skulle överglänsa Peterskyrkan och som påven skulle behöva se från sitt palats i Vatikanen och så grämas. Att detta varit syftet blir tydligt när man står på Castel Sant'Angelo. Därmed bevisar byggnadsherrarna i själva verket bara sitt eget småsinne. Det är för övrigt inte bara jag som inte är överförtjust över Viktor Emanuel. I min reseguide går det att läsa följande: "Viktor Emanuel-monumentet byggdes i kall, vit marmor och kommer aldrig att smälta in bland de omgivande byggnadernas ockratoner. Det räknas som ett av den pompösa, okänsliga arkitekturens främsta landmärken." 

Sämsta sparåtgärd: Trafikpolisen på Piazza Venezia. Man har sett honom i otaliga filmer: från Prinsessa på vift till Woody Allen, på vykort och i broschyrer. Trafikpolisen på Piazza Venezia som konstfärdigt dirigerar trafiken med smakfulla gester som inbjuder till fotografering. Men någon sådan polis syntes inte till under hela min tid i Rom. Jag vet inte om det berodde på att det var påsk. Eller att det är krisen i Italien som gjort att man har velat spara in på de kommunala utgifterna. I så fall är det en dålig affär. Dels tar man ifrån oss turister och fotografer ett av stadens mest kärvänliga fotoobjekt. Dels orsakar man kaos i trafiken. Se bilden ovan. Nu sker det inga krockar ändå, italienarna är påfallande smidiga att inte krocka med varandra trots att det råder kaos. Det vittnar om hög civilisatorisk mognad. Men ändå. Ge oss tillbaka trafikpolisen! 

Bästa internationella organisation: Katolska kyrkan. Att vara i Rom under påsk innebär att man trängs med katoliker från hela världen som kommer till staden för att fira högtid. Och det är också då som man inser den katolska kyrkans storhet. Ordet katolsk betyder just allmännelig, universell. Och ingen kyrka eller organisation är så internationell som den katolska kyrkan. Vita, svarta, blåa, röda, gula, rika, fattiga, höga, låga. Alla samsas i denna organisation som funnits i tvåtusen år och som still är going strong. Här har många organisationer och rörelser något att lära. 

Bästa helgonförklarare: Johannes Paulus II. Den förre påven är fortfarande poppis i Rom. Johannes Paulus är också den påve som har helgonförklarat fler personer än någon annan påve i världshistorien. Under hans pontifikat helgonförklarades 500 personer och saligförklarades 1300 - fem gånger fler än vad alla företrädarna under nittonhundratalet tillsammans mäktade med. Förklaring? Anledningen är att JP avskaffade ämbetet djävulens advokat. Tidigare när någon skulle helgonförklaras utsåg påven en betrodd person att ikläda rollen som djävulens advokat. Uppgiften var att hitta brister i det föreslagna helgonets leverne. Var personen verkligen så helig? Var miraklen verkligen äkta? Genom djävulens advokat gallrades många kandidater ut. I och med att Johannes Paulus avskaffade ämbetet är denna spärr borta, vilket har lett till en veritabel helgoninflation. Tänk själva hur det skulle gå om man fick för sig att avskaffa åklagarämbetet. Inte många skulle bli fällda. 

Snabbast på hanen: Påvebevakarna. Det hade bara gått två veckor sedan den nya påven hade blivit vald. Förståsigpåarna och påvebevakarna hade ändå analysen klar: Så blir Fransiscus pontifikat. Detta behöver Fransciscus ta itu med. Böckerna radade upp sig i boklådorna. Lika snabba var krimskramsförsäljarna som redan hade bytt ut Benedikt mot Fransiscus för souvenirer och religiös parafernalia. Det är Tintin i Amerika-känsla. Extra, extra, read all about it! 

Bäst alla kategorier: Sixtinska kapellet. Man vill ju alltid vara lite speciell när man gästar en stad. Hitta något som få tidigare har hittat. Men i Rom går det inte. Sixtinska kapellet är helt enkelt bara bäst. Inget annat att göra än att ställa in sig i ledet. Divine...beauty! 

Det var allt från Rom för den här gången. Ciao, arrividerci! 

Äventyr i Rom: Gatubilder II

Ytterligare några gatubilder från Rom: 

På Campo de' Fiori. 

Mannen som gör vad som faller honom in. 

Spansk guide som engagerat föreläste om hur det gick till på Colosseum. 

Läktarvåld. Ultras på Colosseums curva syd går till attack. 

//Fine. 

Prinsessbröllop

Igår var det bröllop i stan, om någon missade det. Prinsessan Madeleine gifte sig med sin Chris. Till och Från fanns på plats och bevakade. Det var dock inte givet att jag skulle ut och plåta. Anledningen är att jag har haft mina tvivel om Chris. Tycker inte att han har levererat. Det blir lätt så när man jämför med Daniel. Med Daniel fick vi för första gången på tusen år tillbaks frejblodet i det svenska kungahuset. Daniel är den som har hållit det bästa tal som någonsin har hållits på svensk jord. Med Chris har det varit oklart på vilket sätt han skulle kunna bidra till nationens välstånd. Han har haft sina hedgefonder men det verkar inte som han har velat slanta. Dessutom har jag varit lite sur på att inte ha blivit inbjuden till bröllopet. Tycker att jag har gjort en hel del för fosterlandet. Det kändes därför inte riktigt rätt att behöva stå och plåta bredvid, samtidigt som mindre meriterade har blivit bjudna.

Kring tvåtiden gick jag ändå ut på stan. Knökfullt med folk i Gamla Stan. Då tänkte jag: ska man stå här och stångas? Är det inte nog med kungafjäsk? Ska man stå här i flera timmar och trängas och vänta bara för att få se en skymt av överklassen? Jag kände för att gå hem. Men då tog paparazzon i mig över. Du kommer att ångra dig, tänkte jag. Vad kommer du annars att göra idag? Det handlar om ett tillfälle som inte kommer att upprepa sig. Svälj stoltheten, gå ut och stångas och se till att komma hem med bilder! 

Jag bestämde mig för att söka min lycka på Riddarholmen. Från terassen mot Riddarfjärden skulle båtar avgå med gäster för färd mot Drottningholm. Här borde det finnas bra chans till bilder.  Speciellt som de allra flesta människor stod och trängdes vid Slottet. Det visade sig dock att nästan allt utrymme var avspärrat. Vid kiosken fanns en liten plats för folk, men den var redan fylld. Här kommer man att stå som en sardin, tänkte jag. Nej, det går inte. Måste hitta något annat. 

Jag gick över till andra sidan, vid Evert Taube-statyn. Mer plats här. Längs kajen låg tre båtar. Mellan dem den gröna mattan. Här kommer högdjuren att vandra. Vilka bilder! Allt hängde emellertid på vilken av båtarna som de kungliga skulle gå ombord på. Det var trots allt dem man främst ville plåta. Längst bort den största båten, Stockholm. Närmare låg två mindre ångbåtar. Hade en stark känsla att Stockholm var huvudbåten. Det innebär att det kommer att vara avstånd till det verkliga högviltet, även om man kommer nära det mindre viltet. Detta kommer emellertid främst bestå av Chris hedgefondspolare, och hur roligt är det? Att dessutom stå här i flera timmar och vänta. Kände att jag behövde hitta någonting bättre. I fjärran ser jag Söders höjder, Ivar Lo:s park. Då slår det mig: tänk militärt! Sök kommandohöjderna! 

Jag går tillbaka mot Birger Jarls torg och sedan upp mellan domstolspalatsen som ligger där. Plötsligt öppnar sig en liten öppen plats med utsikt över kajen. Kommandohöjderna! Jag har funnit dem! Med fri sikt åt alla håll: här kan man plåta högvilt, småvilt, allt som rör sig! Ett tiotal personer har varit smarta och hittat hit före mig. De sitter och picknickar i solen. Det är två timmar kvar. Men det är en härlig sommardag i strålande solsken och milsvida utsikt över fjärden. Jag sätter på mig solglasögonen, slår mig ned bland landsmännen, vi samtalar och bidar vår tid. 

Kollega på radio: - Klart? De är på väg? Om en minut! 

Och nu kommer de! Högvilt av alla de slag marscherar upp på den gröna mattan i rad efter rad. En fantastisk syn. Man står där med kameran och smattrar loss. Det är nästan lite komiskt. Som att befinna sig på Gröna Lund. 

Fördelen med att behärska kommandohöjderna är att man har fri sikt - rätt ner i dekolletaget. 

Plötsligt: en hägring. I den här stunden ångrar jag inte en sekund att jag stannade och väntade. 

Påfallande många av gästerna var gravida. Fertiliteten bland överklassen är god. Den här klänningen är praktisk: den kan användas i alla tillstånd. 

I fören på båten Stockholm trängdes Maddes kompisar med gamla stötar som skänkt pengar till Silvias välgörenhetsfond. Stämningen på topp! 

Men nu börjar det dra ihop sig. Helikoptrar cirkulerar. Det är som en trumvirvel i skyn. Avklarade är nu barndomsvänner, uppkomlingar, stötar och avsatta furstar. Dags nu att ge plats för the real thing. Dags att ge plats för the royalty! 

Först the Nordics: Håkan och Mette-Marit, Ari Behn. Han har skaffat sig ring i örat och lagt på hullet lite. Prinsessan Mary skrider fram med värdiga steg. Lite Silvia över henne: mer royal än the royals. 

Här är prins Joakim med en stilig donna vid sin sida. Min absoluta favorit. Vilken stil, vilken grace! Joakim var tidigare gift med prinsessan Alexandra, som emellertid lämnade honom för en fotograf. Men nu verkar han ha skaffat sig en ny kvinna. Jag googlar för att se vem det kan vara. Marie Cavallier, en fransyska. Det förklarar elegansen. Man måste ge det till Joakim: den mannen kan fixa tjejer. 

Sedan kommer de: Viktoria och Daniel! Vilken klass! Inget land har något liknande. Alla de som kommit före känns som uppvärmning. Så värdigt och ändå så folkligt. Med Daniel och Viktoria sitter Kärleken på tronen! 

Kajen var fylld av statstjänstemän. En del var klädda i vitt: de spelade trumpet. En del var klädda i svart: de lyssnade på Spotify. 

Men nu börjar det bli riktigt allvar. Jag märker rörelse bland kollegorna. De ställer in siktena: nu smäller det...

...och här kommer de! Brudparet! 

- Tihi! 

- Tihi!!

En kyss!!!

En svalkande vind och en dröm i spets som seglar förbi i sommarkvällen. Säpoman svävar, drömmer..

På båten råder strikt hierarki. Högst upp på överdäck the royalty. Och här ser man vem det är som har klass. De som står och vinkar till publiken vem är det? Jo, prinsessorna Viktoria och Marie. Viktoria mer rekorderligt, Marie mer elegant. Vilken stil, vilken grace! (suck). 

Reinfeldt får också vara med. Han verkar lite bortkommen. Daniel försöker prata lite med honom. Det är mycket just nu: Husby, Filippa. Fredrik verkar faktiskt lite nere. Han  borde försöka stöta på någon av donnorna under kvällen: han är trots allt den ende med makt i sällskapet och makt är väldigt sexig. 

Det är över. Båten fjärmar sig alltmer. Ut över Riddarfjärden och mot Drottningholm. Bakefter svärmar sjösäpo och intresserad båtburen allmoge. 

Och på Riddarholmens kommandohöjder tar vi i Stockholms allmoge farväl. Nöjda med en strålande dag i solen med kunglig glans och fest, och med fina bilder att ta med och berätta för barnbarnen. Blott Sverige svenska bröllop har!