Blängareländet

Det råder väl knappast någon tvekan om att blängarna utgör gatufotografins värsta gissel. Som gatufotograf vill man att människor skall uppträda naturligt. Meningen är ju att fånga gatulivet såsom det är i sig självt. Man vill då att människor skall handla på samma sätt som om fotografen inte fanns. En blängare bryter den naturliga scenen och kan ensam förstöra en bild som annars skulle kunna göra succé. Blängandet verkar också tillta för varje år. Det är idag svårt att som gatufotograf verka i det offentliga rummet utan att bli utsatt för blängarna.

Det fick jag själv erfara häromsistens. Jag hade just köpt ett Nikkor 24/2.8 objektiv som jag ville testa. Min tanke var att besöka saluhallarna och utprova linsen i dem. I saluhallarna är det naturligt trångt och en vidvinkel kan där komma till sin rätt.

I samband med det ämnade jag också utföra ett litet experiment. Min tes är den att överklassen är bättre på att uppträda naturligt i det offentliga rummet. Det vill säga att fotografer kan jobba mer ostört utan att bli störda av irriterande blängeri. Överklassen är mer van att uppträda i stora världen. Man har därför utvecklat en naturlig distans till andra människor och kanske även i vissa fall en nonchalans som emellertid för fotografen är guld värd.  

Jag började därför med att utprova gluggen i Östermalmshallen. Där hänger härliga välhängda köttbitar som ingenstans i stan. Man tror sig vara förflyttad till någon saluhall i Frankrike. Här är en bild på några härliga köttstycken och samtidigt ett exempel på ett trevligt blängande. Den förbipasserande tittar vänligt upp och kan på så sätt hjälpa till att lätta upp bilden som annars kunde ha blivit för ensidig i kött.  

Så kommer vi till själva huvudbevisningen för min tes. I hallen stod en säljare och demonstrerade en ny bratwurst. Jag stod där och plåtade men det visade sig att åskådarna var fullständigt likgiltiga inför min verksamhet! Jag är här ganska närgången - vi pratar här om 24 millimeters. Människorna tog dock ingen notis om mig och fortsatte oberört att inspektera korven. 

Stärkt i min tes tänkte jag att jag skulle gå till Hötorgshallen för att pröva tesen vidare. Om tesen stämde borde man där inte kunna jobba lika ostört som i Östermalmshallen. Emellertid var klockan sex och hallen var precis på väg att stänga. Jag gick därför vidare mot T-centralen. Föga anade jag vad som väntade mig. 

Jag tog rulltrappan ner mot Plattan. Tänkte då att jag skulle vilja fånga medmänniskorna som var på väg upp. Då står en dam längs ned i trappan och börjar blänga intensivt. 

Okej om man blänger till i början när man uppmärksammar kameran. Men damen framhärdar i sitt blängande genom hela åket! Det här hade kunnat bli en fin bild om damen bara hade slappnat av och intagit en naturlig hållning bland de medåkande medsystrarna. Nu förstördes istället hela rulltrappesekvensen.  

Till sist skulle jag vilja komma med en vädjan till medmänniskorna. Snälla, låt gatufotografen göra sitt jobb! Det är svårt nog som det är och med ert blängande kan det bli stört omöjligt. Uppträd naturligt som om fotografen inte fanns så kan ni bidra till viktig dokumentär konst till kulturens och samhällslivets fromma. 

På Strandpromenaden

Jag fortsätter att gå igenom min fatabur och rensa i bråten. Hittade några intressanta bilder från i somras tagna på Strandvägen. Den är inte mitt egentliga territorium - det är Skeppsbron. Men i somras var jag där några gånger. Strandpromenaden har blivit riktigt maffig. På sommaren ger den medelhavskänsla när människor spatserar där i eftermiddagssolen. 

Här är en kille med riktigt god kurvteknik. Se upp! Kan bli en farlig krock! Har glömt hur det slutade. 

Hur ska man tolka den här bilden? Blyghet? Avståndstagande? Eller är det sinne för stil och komposition? 

Här är en bild som uttrycker vår tid. Det moderna samhällslivet är helt inriktat på att ge fördelar åt kvinnorna. Den svenske mannen lever sedan lång tid under toffeln. Tragiskt men sant. 

Det var allt för idag. 

/Per

Sol och skugga

Undertecknad håller just nu på och rensar lite i det digitala arkivet. Då framkommer en del småintressant från året. Häromdagen meddelade jag en bild på en äldre man som satt och åt glass och som var märkligt lik Pablo Picasso. Det slog då mig att det råder en del fördomar vad gäller kontrastrikt ljus. Många fotografer skyr det som pesten. Här gäller det emellertid att inte slänga ut barnet med barnvattnet. I ett ställe som Gamla Stan finns det gott om skugga och ljuset kan då ge fina kontrastrika bilder, speciellt på eftermiddagen då ljuset inte är som allra hårdast. Se här några bilder från i somras.  

Det var i början av augusti. På morgonen hade jag gått genom Gamla Stan och plåtat stilleben. Passade då också på att reka inför eftermiddagens fotopass. 

På Kilimanjaros...nej, fel...Riksplans sluttningar. På eftermiddagen hade jag stämt träff med en kompis vid Karl XII:s gamla hovstallar. Meningen var att vi skulle göra en photowalk genom Gamla Stan och plåta turister. 

Amigon dyker upp. Han drar, men jag drar snabbare. Det brukar sluta så när Nikon möter Canon...

Vi går in i Gamla Stan och börjar plåta. Måste säga att man har blivit ganska rutinerad på att bedöma turister. Här är exempelvis några solklara spanjorer. 

Så till själva sakfrågan. Jag har märkt att på sommaren blir det väldigt trevligt ljus i Gamla Stan. Där finns möjlighet till bilder i klärobskyr.  

Det här kan inte vara annat än engelsmän. 

Här är ytterligare ett exempel. Tyvärr måste jag erkänna att jag den här gången gick miste på nationaliteten. 

Dagen avslutades med en bild på några älskande på Pont Neuf...nej, fel...Riksgatan. 

Hattar

Undertecknad håller för tillfället på och går igenom mina bilder och rensar lite grann bland bråten. Jag har då stött på lite hattbilder. Men de är förvånansvärt få. På ett år har jag bara lyckats plåta sju hattar! Märkligt. Hattar är fina motiv. Inte lika bra som paraply, men nästan. Känner att jag måste bättra på detta. I fortsättningen skall hattbilder bli ett projekt.  

Lokal entertainer på Söder. Han kör med panamahatt. 

Habana, Cuba? Nej, Stockholm, Stortorget. Australiensisk entertainer underhåller till senoritornas förtjusning. 

Från i somras. Pablo Picasso satt och åt glass på Stortorget. 

Rosa hatt från i somras. Föräldrarna är såå stolta. 

Old timer och new timer. Det är bara inse att vi svenskar inte är ett hattbärande folk. Därför brukar hattarna öka i antal på sommaren när jänkarna kommer på besök. 

Den snyggaste hatten jag har plåtat. Panamahatt. Jänkare naturligtvis.  

Här är fyra kvinnliga moon walkers under Halloween. Stilrent!

Själv gillar jag att gå med hatt. Det är praktiskt och skyddar mot väder och vind. Den gör också att man ser ut som en jänketurist, vilket gör att man kan plåta mer obehindrat. Jag använder en mjuk hatt av Ian Wachtmeister-modell som man bara viker ner i fickan. Jättepraktiskt!

Fotografi - konst eller tursport?

Undertecknad har plåtat digitalt nu i omkring ett år. Så det har blivit så att jag har gått igenom mina bilder, sorterat och stämt av utvecklingen lite grann. På ett år har jag plåtat kanske 10 000 bilder. Av dessa är jag riktigt nöjd med något trettiotal. Under den här tiden känner jag att jag har utvecklats som fotograf. Den moderna tekniken ger också sådana möjligheter jämfört med det man brukade få tillbaka från inlämningen för tjugo år sedan. Samtidigt har jag slagits av en paradox. Mina genomsnittsbilder är bättre nu än när jag började. Lägstanivån har höjts - det är inte samma mängd skräp nu som för ett år sedan (eller är det bara att man är snabbare på att deleta?). Men samtidigt har jag känslan att de riktiga favoriterna knappast är fler idag än när jag började. Är inte det lite paradoxalt? Borde inte ökad skicklighet leda till att just de bästa bilderna blir fler? Av de riktiga favoriterna visar sig emellertid de flesta vara rena lyckträffar och många är tagna för ett tag sedan. 

Det får en att undra: vad slags verksamhet är egentligen fotografi? Är det konst? Eller är det snarare någon slags tursport? Hur mycket spelar skickligheten in, och hur mycket spelar turen?

Låt mig illustrera med några bilder. Här är tre bilder där jag har ansträngt mig och fått känslan att ha varit skicklig vid fototillfället. 

Vid den första bilden stod jag vid körsbärsträden i Kungsan. Jag planerade i förväg och inväntade lämpliga motiv och höll ett fast grepp om kompositionen i kameran när motiven närmade sig. 

Vid den andra bilden låg jag och krälade på marken i Gamla Stans gränder. Min tanke var att fånga en duva ur fågelperspektiv. Efteråt kände man att man hade tagit på sig blåställen och jobbat. 

I den tredje bilden smög jag upp på några män som stod och spanade vid en utkiksplats. Det är ett ganska märkligt spektakel. Vid Globenområdet håller man just nu på att bygga nya Söderstadion. Vid middagstid varje dag utspelar sig samma spektakel med män som går dit för att skåda bygget med längtande ögon. 

Jag är väl själv hyfsat nöjd med de här bilderna. Tycker att de är ganska bra. Men de tillhör inte mina absoluta favoriter. När jag går igenom favoriterna upptäcker jag att de har varit rena turskott. Exempel är de tre sista bilderna i mitt förra blogginlägg. En av dem återges här. 

Varför gillar jag den här bilden? Jag tror det beror på att den är omöjlig att planera. I mitt förra inlägg diskuterade jag huruvida konst skall ses som spontanitet i komposition. Konst är ande och liv i ett vältempererat sammanhang. Problemet är att det här inte går att planera fram. I ovanstående bild kan man mycket väl ta sikte på folklivet på bron. Där kommer det att formas välkomponerade strömmar av människor. Man kan stå där och komponera i kameran och vänta in det avgörande ögonblicket. Sedan gäller det bara att ha turen att en mås skall behaga flyga förbi...

Sannolikheten för att detta skall inträffa är otroligt låg. En sådan bild skulle med all sannolikhet stanna vid en bild med flanerande människor på en bro. Ovanstående bild kom inte heller till stånd på det viset. I stället stod jag och plåtade måsar vid Strömsbron. Fokus var helt inställt på att plåta mås och få dem i skärpa, med förhoppningen att något intressant samtidigt skulle hända i bakgrunden. 

Att ta en riktigt bra bild handlar enligt detta resonemang primärt om att fånga ande och liv, det oväntade, i flykten. Och här har skickliga och erfarna fotografer inget särskilt övertag gentemot nybörjaren. Kanske kan man göra en liknelse med att spela på hästar. En rutinerad spelare kommer konsistent att ha fler småvinster än vad nybörjaren har. Nästan varje vecka har han en femma eller sexa på kupongen. Den skicklige spelaren kommer däremot knappast ha fler högvinster än amatören. Osäkerheten för en sådan är nämligen så stor att expertkunskapen drunknar i allt som måste stämma in samtidigt för att detta skall ske. Chansen att pricka in en miljonvinst är snarare en relativt linjär funktion av hur mycket man spelar. 

Så därför är det inte särskilt förvånande att stora mästare lyckas ta många kanonbilder. Det beror inte på att de skulle vara särskilt mycket bättre - det beror snarare på att de plåtar så mycket mer. Om man likt en Maisel eller Bresson i femtio år dagligen går omkring med kameran i New York eller Paris kommer man så småningom att ha plåtat en hel del bra bilder. Fotografi är en tursport snarare än konst och den som plåtar ofta och mycket kommer så småningom att lyckas.