Fotografi - konst eller tursport?

Undertecknad har plåtat digitalt nu i omkring ett år. Så det har blivit så att jag har gått igenom mina bilder, sorterat och stämt av utvecklingen lite grann. På ett år har jag plåtat kanske 10 000 bilder. Av dessa är jag riktigt nöjd med något trettiotal. Under den här tiden känner jag att jag har utvecklats som fotograf. Den moderna tekniken ger också sådana möjligheter jämfört med det man brukade få tillbaka från inlämningen för tjugo år sedan. Samtidigt har jag slagits av en paradox. Mina genomsnittsbilder är bättre nu än när jag började. Lägstanivån har höjts - det är inte samma mängd skräp nu som för ett år sedan (eller är det bara att man är snabbare på att deleta?). Men samtidigt har jag känslan att de riktiga favoriterna knappast är fler idag än när jag började. Är inte det lite paradoxalt? Borde inte ökad skicklighet leda till att just de bästa bilderna blir fler? Av de riktiga favoriterna visar sig emellertid de flesta vara rena lyckträffar och många är tagna för ett tag sedan. 

Det får en att undra: vad slags verksamhet är egentligen fotografi? Är det konst? Eller är det snarare någon slags tursport? Hur mycket spelar skickligheten in, och hur mycket spelar turen?

Låt mig illustrera med några bilder. Här är tre bilder där jag har ansträngt mig och fått känslan att ha varit skicklig vid fototillfället. 

Vid den första bilden stod jag vid körsbärsträden i Kungsan. Jag planerade i förväg och inväntade lämpliga motiv och höll ett fast grepp om kompositionen i kameran när motiven närmade sig. 

Vid den andra bilden låg jag och krälade på marken i Gamla Stans gränder. Min tanke var att fånga en duva ur fågelperspektiv. Efteråt kände man att man hade tagit på sig blåställen och jobbat. 

I den tredje bilden smög jag upp på några män som stod och spanade vid en utkiksplats. Det är ett ganska märkligt spektakel. Vid Globenområdet håller man just nu på att bygga nya Söderstadion. Vid middagstid varje dag utspelar sig samma spektakel med män som går dit för att skåda bygget med längtande ögon. 

Jag är väl själv hyfsat nöjd med de här bilderna. Tycker att de är ganska bra. Men de tillhör inte mina absoluta favoriter. När jag går igenom favoriterna upptäcker jag att de har varit rena turskott. Exempel är de tre sista bilderna i mitt förra blogginlägg. En av dem återges här. 

Varför gillar jag den här bilden? Jag tror det beror på att den är omöjlig att planera. I mitt förra inlägg diskuterade jag huruvida konst skall ses som spontanitet i komposition. Konst är ande och liv i ett vältempererat sammanhang. Problemet är att det här inte går att planera fram. I ovanstående bild kan man mycket väl ta sikte på folklivet på bron. Där kommer det att formas välkomponerade strömmar av människor. Man kan stå där och komponera i kameran och vänta in det avgörande ögonblicket. Sedan gäller det bara att ha turen att en mås skall behaga flyga förbi...

Sannolikheten för att detta skall inträffa är otroligt låg. En sådan bild skulle med all sannolikhet stanna vid en bild med flanerande människor på en bro. Ovanstående bild kom inte heller till stånd på det viset. I stället stod jag och plåtade måsar vid Strömsbron. Fokus var helt inställt på att plåta mås och få dem i skärpa, med förhoppningen att något intressant samtidigt skulle hända i bakgrunden. 

Att ta en riktigt bra bild handlar enligt detta resonemang primärt om att fånga ande och liv, det oväntade, i flykten. Och här har skickliga och erfarna fotografer inget särskilt övertag gentemot nybörjaren. Kanske kan man göra en liknelse med att spela på hästar. En rutinerad spelare kommer konsistent att ha fler småvinster än vad nybörjaren har. Nästan varje vecka har han en femma eller sexa på kupongen. Den skicklige spelaren kommer däremot knappast ha fler högvinster än amatören. Osäkerheten för en sådan är nämligen så stor att expertkunskapen drunknar i allt som måste stämma in samtidigt för att detta skall ske. Chansen att pricka in en miljonvinst är snarare en relativt linjär funktion av hur mycket man spelar. 

Så därför är det inte särskilt förvånande att stora mästare lyckas ta många kanonbilder. Det beror inte på att de skulle vara särskilt mycket bättre - det beror snarare på att de plåtar så mycket mer. Om man likt en Maisel eller Bresson i femtio år dagligen går omkring med kameran i New York eller Paris kommer man så småningom att ha plåtat en hel del bra bilder. Fotografi är en tursport snarare än konst och den som plåtar ofta och mycket kommer så småningom att lyckas.  

2011-11-12 10:28   fdmm

Nu skiter du lite i det blå skåpet ;) oj vad skäll du kan få för det här inlägget. Jag är benägen att hålla med om det du skriver, ju mer man fotar ju större är chansen att få till en bra bild. Men jag tror även man övar upp bildseendet till att se var man eventuellt kan "pricka rätt" med kameran. Att sen få till ett bra ljus och dessutom ha kameran med sig är en stor fördel.

Besvara

Svar från Iwa 2011-11-12 12:50

Hej Catharina tror du det? Eftersom amatörerna är fler än konstnärerna på Fotosidan hoppas jag ändå att jag kommer att ha folkets stöd :-). Allvarligt, som jag skrev i svaret till Nils tror jag att steget mellan proffs och amatör är mindre inom fotografin än inom andra konstarter. Och det är det som gör den så bra!
/Per

Svara

2011-11-12 10:52   Björn Stridh

Jag tror inte det har ett dugg med tur att göra. En amerikansk psykolog Robert Wiseman har gjort en inressant undersökning på begreppet tur (och otur). Kan vara intressant att läsa om man intresserad av begreppen.

Besvara

Svar från Iwa 2011-11-12 12:51

Hej Björn, tack för tipset! Skall kolla upp det.
/Per

Svara

Björn Stridh 2011-11-12 13:00

Läste just om mitt inlägg såg att jag skrivit fel förnamn. Kolla då upp Richard Wiseman istället för Robert. ;)

Svara

2011-11-12 20:49   ylva_h

Var det inte Gunde som sa nåt i stil med "Det räcker inte med att vara bra, man måste ha tur också . Det konstiga är att ju mer jag tränar desto mer tur har jag." ;-)

Besvara

Svar från Iwa 2011-11-12 22:11

Hear, hear! :)
/Per

Svara