Vad är gatufotografi?

Gatufotografi verkar vara det ämne som just nu trendar bland bloggarkollegorna. Vad är egentligen gatufotografi? Finns det några regler? Eviga frågor. Till och Från vill gärna teoretisera kring detta spännande ämne. 

Gatufoto definieras ibland som "bilder av människor tagna i det offentliga rummet och som inte är arrangerade." Gatufotopoolen har en liknande definition. I och för sig inget fel på denna. Men är den inte för vid? Om en definition rymmer nästan allt blir den väl meningslös? Finns någon skillnad på gatufotografi och dokumentär fotografi? Och hur är det med turistbilder? 

Gatufoto? 

Låt oss pröva nånting snävare: "Gatufotografi är det som Henri Cartier-Bresson sysslade med." Alla vet att Cartier-Bresson är gatufotografins mästare. Så om man plåtar bilder som ligger nära det som Cartier-Bresson gjorde, då borde man plåta gatufoto. Men vad sysslade i så fall Cartier-Bresson med? Vad är det som utmärker hans bilder? Om jag fick svara skulle jag säga att bilderna har en knorr. Om man smälter samman de två definitionerna får man: 

Gatufoto är bilder av mänskor tagna i det offentliga rummet som inte är arrangerade, och som har en knorr. 

Men i vad består i så fall den bressonska knorren? 

Dokument. 

Låt oss fundera på skillnaden, om någon, mellan gatufotografi och dokumentär fotografi. Allt skapande strävar att föra samman form och innehåll. Normalt är innehållet viktigast. Tankarna ska vara djupa, handlingen spännande. Om innehållet sedan kan uttryckas i skönt språk kan verket bli bra. Likadant är det med fotografi. I dokumentär fotografi (d v s normal fotografi), strävar man främst att fånga motiv som är intressanta i sig. Och om man sedan kan få bakgrunden att samverka med motivet kan bilden bli bra. 

Men gäller det också i gatufotografi? Här tycker jag det finns en skillnad. Gatufotografi i egentlig mening, menar jag, sätter formen före innehållet. Motivet behöver inte vara intressant i sig. Vad som främst eftersträvas är i stället samspel mellan bildelement. Och det är en poäng att detta samspel inte är naturligt. Sambandet finns inte i sig mellan tingen. Det är snarare den fotografiska aktiviteten - inramningen och frysningen - som skapar sambandet. Häri ligger den bressonska knorren. 

Dokument? 

Bilden ovan skildrar en fågelmatare som just har utfodrat stadens fåglar. Motivet står i centrum. Bilden vill fånga en fågelmatare i vardagen. Bakgrunden samverkar också med motivet. Sambandet är dock naturligt. Fåglar hör till fågelmatare liksom handen hör till handsken. Fåglarna pekar mot fågelmatarens yrke, tjänar som attribut.

Bilden har en dokumentär karaktär. I vid mening är den också ett gatufoto. Men är den gatufoto i egentlig mening? Enligt mig är den inte det. Inte många drar väl här på smilbanden? Den bressonska knorren saknas. 

Gatufoto! 

Här en snarlik bild. Samma motiv: en fågelmatare efter utfodring. Bilden har dock en annan karaktär. Motivet står inte i centrum: i stället är det det bildliga samspelet som är centralt. Att mannen är fågelmatare är mindre viktigt. Det viktiga är snarare att en person klädd i orange råkar inta en hållning samma som svanen. Ett slumpsamband som kameran råkat fånga. Finns här inte lite knorr? 

Så vad är gatufotografi? Kanske kan man tala om gatufotografi i två betydelser. Dels gatufotografi i vid mening (där normal, motivstyrd fotografi ingår). Sedan också gatufotografi i egentlig mening. För den senare kan man tänka sig följande definition: 

Gatufotografi i egentlig mening är att skapa bildligt samspel i ett spontant skeende.  

Gatufotografi är lite grann som Finland. Liksom Finland består av Egentliga Finland (trakterna runt Åbo) och övriga Finland, består gatufoto av gatufoto i vid mening (ofta motivstyrd) - samt gatufoto i egentlig mening: formstyrd och vars idkare söker skapa bildligt samspel där sådant ej finnes - i jakten på den bressonska knorren. 

ISO 25k klockan ett på dagen.

I dag hade jag planerat att fortsätta plåta inom dogmens ram. Som jag berättade i förra inlägget har jag avlagt dogmalöfte om att plåta på högsta iso-tal, vilket för tillfället innebär 25600 iso. Att plåta dogmatiskt blir intressant först när dogmerna biter. Om man till exempel skulle avlägga löfte om att andas varje dag är detta löfte knappast något värt. Om man i stället lovar att gå till jobbet baklänges varje dag börjar det likna något. Av samma anledning blir högisodogmatiken riktigt intressant först när den utövas på dagen. 

Emellertid hade jag en del att göra på jobbet så det blev inte mycket plåtande. Jag lyckades dock kila ut en sväng kring ettsnåret och lyckades också ta några bilder. Samtliga bilder nedan är tagna med Nikon D7000 och 85/1.8 vid iso 25600 om inget annat anges. 

1/350 ,  f/16. Kungsgatan. Ser väl ganska bra ut. Men lägg märke till bussfilen. Helt klart kan där spåras tendenser till kromatiskt brus. 

Gick sedan vidare upp till Johanneskyrkan. Där fick jag syn på ett motiv som visade sig bli intressant: 

1/750 , f/11. Drottningens änkehus. Den gulbleka putsen kommer verkligen till sin rätt med 25k. Isotalet skapar en torr yta som framhäver putsen. Det här är foto!

1/750 , f/11. Mer av samma mynt. Lägg märke till luckornas torra och tvättsvampartade look. Högt isotal hjälper till att ge luckorna nyansfattiga kromer som bidrar till ett stiliserat intryck. 

Väl tillbaka på jobbet var det avtackning av en kollega som slutade. Jag brukar vid de här tillfällena passa på och agera fotograf. Det är ett bra sätt att visa att man gör någon nytta. Beslöt emellertid att avbryta dogmatiken för denna händelse. Obs! De svartvita bilderna är således tagna med iso 4500! 

På väg hem beslöt jag sedan att ta upp dogmatiken igen. Det var nu mörkt så höga isotal kom till sin rätt. 

De här lyktorna har jag försökt plåta varje dag nu sedan nyår utan att ha fått till det. Men när jag plåtade dem i 25k gick det bra! Intressant med tendenserna till kromabrus i himlen. Lugnet och friden på jorden kontrasterar mot oron i rymden. Vad rör sig egentligen där uppe!?

När jag svängde upp på Hornsgatan for djävulen i mig. Jag tar och drar ned på exponeringen tänkte jag. På så vis kan det bli intressanta effekter med billyktorna. Om jag drar ned exponeringen med två steg kan jag alltid dra upp den sedan i råkonverteringen om det inte skulle funka. Sagt och gjort. Och se resultatet! Se hur bruset skapar sprejliknande kaskader från lyktorna. Inte dumt! 

Sammantaget visar dagens övning att 25k kan tillföra saker både i dagsljus som i mörker. Intressant hur brus verkar passa puts. Bruset ger putsen en torr karaktär som framhäver dess kvaliteter. Höga isotal bidrar också till att minska nyanserna i kromerna vilket ibland kan komma till pass. Allmänt vill jag dock inte rekommendera att plåta 25k i dagsljus. Det tillför inte mycket då bruset på dagen ändå blir negligerbart. Känns då lite fånigt att jobba med så extrema slutartider och bländarvärden. 

Förutom de bildmässiga bidragen har emellertid högisoplåtandet också en positiv pedagogisk effekt. När man plåtar med 25k och märker att bilderna ändå blir ganska bra tappar man respekten för höga isotal. Man vänjer sig också med korta slutartider och börjar prioritera dem. Detta är bra. Egentligen finns det bara en sak som inte är acceptabel i ett fotografi och det är skak- eller rörelseoskärpa. Sedan filmtiden har fotografer en tendens att se på isotal som en absolut begränsning för fotograferandet. Detta har gjort att man har tenderat att snåla med ison. Tidigare var det vanligt för mig att om jag plåtade människor i rörelse och valet stod mellan (iso 800 och 1/125) eller  (iso 1600 och 1/250) - att jag då valde att snåla på ison och välja den förra kombinationen. Jag brukade läsa Thom Hogans D7000-guide och följa den slaviskt på samma sätt som man en gång i tiden följde Napp och Nytts huggtabell. Enligt Thom spelar bruset ingen roll upp till iso 800 men sedan måste man börja oroa sig, vilket jag följde. Nu ler man åt sådana resonemang. Prio nummer ett måste vara slutartiden (vid kritiska tal) och prio nummer två bländarvärdet. Ison får bli vad den blir. Dogmafotograferandet har hjälpt mig att se detta.  

Beskärning och skärpedjup

Jag undrar om jag inte har gjort en viktig fotografisk upptäckt. I somras gick jag förbi Kungsan på morgonkvisten. En säkerhetssnubbe satt vid den för dagen torrlagda fontänen. Det såg ut som att han hade en kort stund för sig själv innan han gick på passet. Jag tänkte att det kunde bli en fin bild. Samtidigt hade jag just införskaffat en 85/1.8:a och ville gärna laborera med lite olika skärpedjup. Det är nu när jag testat lite olika beskärningar som jag tror mig ha gjort en viktig fotografisk upptäckt. Vid ett kort skärpedjup vinner bilden på att ha en bredare bild, d v s att man tar med mer av omgivningen. Vid ett långt skärpedjup vinner bilden istället på att snävas av. Vid en snäv bild är faktiskt det långa skärpedjupet att föredra. Men i den vida bilden är det korta skärpedjupet att föredra. Vidare vinner kort skärpedjup på färg medan långt skärpedjup vinner på svartvitt. Se här:  

f/16. 

f/2. 

Enligt mig är den nedre bilden bättre. Bakgrunden blir för rörig med långt skärpedjup. Vidare vinner den vida bilden av färg då dessa smetas ut och bildar en trevlig bakgrundspalett. Med långt skärpedjup bidrar färg i stället till röran. 

För den snäva bilden är det emellertid tvärtom: 

f/16.  

f/2. 

f/5.6. Den gyllene medelvägen? 

Här anser jag att det långa skärpedjupet vinner. Blir ganska snyggt med de skarpa linjerna i bakgrunden, som bidrar med karaktär utan att skapa röra. Det korta skärpedjupet känns här lite avslaget. 

Någon annan som tänkt på detta? 

Fotografi - konst eller tursport?

Undertecknad har plåtat digitalt nu i omkring ett år. Så det har blivit så att jag har gått igenom mina bilder, sorterat och stämt av utvecklingen lite grann. På ett år har jag plåtat kanske 10 000 bilder. Av dessa är jag riktigt nöjd med något trettiotal. Under den här tiden känner jag att jag har utvecklats som fotograf. Den moderna tekniken ger också sådana möjligheter jämfört med det man brukade få tillbaka från inlämningen för tjugo år sedan. Samtidigt har jag slagits av en paradox. Mina genomsnittsbilder är bättre nu än när jag började. Lägstanivån har höjts - det är inte samma mängd skräp nu som för ett år sedan (eller är det bara att man är snabbare på att deleta?). Men samtidigt har jag känslan att de riktiga favoriterna knappast är fler idag än när jag började. Är inte det lite paradoxalt? Borde inte ökad skicklighet leda till att just de bästa bilderna blir fler? Av de riktiga favoriterna visar sig emellertid de flesta vara rena lyckträffar och många är tagna för ett tag sedan. 

Det får en att undra: vad slags verksamhet är egentligen fotografi? Är det konst? Eller är det snarare någon slags tursport? Hur mycket spelar skickligheten in, och hur mycket spelar turen?

Låt mig illustrera med några bilder. Här är tre bilder där jag har ansträngt mig och fått känslan att ha varit skicklig vid fototillfället. 

Vid den första bilden stod jag vid körsbärsträden i Kungsan. Jag planerade i förväg och inväntade lämpliga motiv och höll ett fast grepp om kompositionen i kameran när motiven närmade sig. 

Vid den andra bilden låg jag och krälade på marken i Gamla Stans gränder. Min tanke var att fånga en duva ur fågelperspektiv. Efteråt kände man att man hade tagit på sig blåställen och jobbat. 

I den tredje bilden smög jag upp på några män som stod och spanade vid en utkiksplats. Det är ett ganska märkligt spektakel. Vid Globenområdet håller man just nu på att bygga nya Söderstadion. Vid middagstid varje dag utspelar sig samma spektakel med män som går dit för att skåda bygget med längtande ögon. 

Jag är väl själv hyfsat nöjd med de här bilderna. Tycker att de är ganska bra. Men de tillhör inte mina absoluta favoriter. När jag går igenom favoriterna upptäcker jag att de har varit rena turskott. Exempel är de tre sista bilderna i mitt förra blogginlägg. En av dem återges här. 

Varför gillar jag den här bilden? Jag tror det beror på att den är omöjlig att planera. I mitt förra inlägg diskuterade jag huruvida konst skall ses som spontanitet i komposition. Konst är ande och liv i ett vältempererat sammanhang. Problemet är att det här inte går att planera fram. I ovanstående bild kan man mycket väl ta sikte på folklivet på bron. Där kommer det att formas välkomponerade strömmar av människor. Man kan stå där och komponera i kameran och vänta in det avgörande ögonblicket. Sedan gäller det bara att ha turen att en mås skall behaga flyga förbi...

Sannolikheten för att detta skall inträffa är otroligt låg. En sådan bild skulle med all sannolikhet stanna vid en bild med flanerande människor på en bro. Ovanstående bild kom inte heller till stånd på det viset. I stället stod jag och plåtade måsar vid Strömsbron. Fokus var helt inställt på att plåta mås och få dem i skärpa, med förhoppningen att något intressant samtidigt skulle hända i bakgrunden. 

Att ta en riktigt bra bild handlar enligt detta resonemang primärt om att fånga ande och liv, det oväntade, i flykten. Och här har skickliga och erfarna fotografer inget särskilt övertag gentemot nybörjaren. Kanske kan man göra en liknelse med att spela på hästar. En rutinerad spelare kommer konsistent att ha fler småvinster än vad nybörjaren har. Nästan varje vecka har han en femma eller sexa på kupongen. Den skicklige spelaren kommer däremot knappast ha fler högvinster än amatören. Osäkerheten för en sådan är nämligen så stor att expertkunskapen drunknar i allt som måste stämma in samtidigt för att detta skall ske. Chansen att pricka in en miljonvinst är snarare en relativt linjär funktion av hur mycket man spelar. 

Så därför är det inte särskilt förvånande att stora mästare lyckas ta många kanonbilder. Det beror inte på att de skulle vara särskilt mycket bättre - det beror snarare på att de plåtar så mycket mer. Om man likt en Maisel eller Bresson i femtio år dagligen går omkring med kameran i New York eller Paris kommer man så småningom att ha plåtat en hel del bra bilder. Fotografi är en tursport snarare än konst och den som plåtar ofta och mycket kommer så småningom att lyckas.  

Spontan komposition

Undertecknad har på senare tid funderat över Konsten. Är det inte så att konst nästan alltid bär på två delvis motstridiga element? Å ena sidan finns konst i den spontana gesten, det oväntade infallet, improvisationen. Å andra sidan finns konsten också i kompositionen, balansen, det vältempererade sammanhanget. Wagners musikdrama Mästersångarna i Nürnberg är en allegori över hur ande och liv, hur ungdomlig spontanitet kan förenas med regler och komposition. I dramat såväl som i ouvertyren tävlar dessa element för att i finalen gå upp i varandra i förunderlig harmoni. Spontanitet i komposition är väl också det som Tegnér åsyftar i sitt omdöme om Bellman som en sång som växer vild och likväl ansad. Bär konstens regel men försmår dess tvång. 

Att uppnå detta ideal i fotografin verkar emellertid skilja sig från andra konstarter. Inom måleriet har exempelvis konstnären full kontroll över kompositionen men spontanitet är i strikt mening svårligen möjlig. Snarare "spelas" spontantiteten genom att konstnären med sin fantasi ingjuter den i sina motiv. Målningar är därför ofta välkomponerade men livlösa. Inom fotografin är istället spontanitet inget problem. Det är bara att ta kameran och gå ut och plåta första bästa människa. Istället är problemet komposition som egentligen är omöjlig. Fotografen har inte kontroll över sina motivs inbördes förhållanden vilket gör att i fotografin måste själva kompositionen uppstå spontant. Häri ligger svårigheten - fotografier är därför ofta livfulla men röriga. När å andra sidan komposition uppstår kan bilden bli riktigt bra. 

Jag har roat mig med att gå igenom mina bilder för att se om man där kan finna spår av spontan komposition. Man ska väl helst inte kommentera sina egna bilder, men här gör jag det ändå och hoppas på läsarens överseende: 

Två statiska motiv i bildlig samverkan. Det enklaste exemplet på spontan komposition? 
 

Två människor i rörelse. Fortfarande enkelt, men rörelsen gör den svårare att fånga. 
 

Detta är en kvinna som brukar mata stadens måsar - till glädje inte bara för fåglarna utan även för stadens måsfotografer. Det som jag tycker ger denna bild en extra dimension är måsen som råkar flyga upp bakom. Ett lämpligt attribut åt Lady Bird, måsars vän.  
 

Att gå från två till tre inbördes samverkande motiv verkar öka svårighetsgraden dramatiskt. Kanske kan man dra paralleller till fysikens s k trekroppsproblematik? Inom fysiken är det välkänt att det exakt gör att förutsäga rörelserna hos ett system med två växelverkande kroppar. Men ökas antalet kroppar till tre blir rörelserna plötsligt omöjliga att bestämma! För att lyckas fånga tre kroppar i samverkande rörelse gäller det att ha tur. Men turen kan bättras på genom att plåta mycket. Denna bild visar tre måsar som råkar flyga på så vis att det ser ut som om de flyger i medvetna formationer. Bakom bilden finns hundratals knäpp. Denna bild hade därför inte varit möjlig utan Lady Bird. Hennes matande skapade ett hav av flaxande fåglar. Här gällde det att plåta på allt vad tygen höll och hoppas på det bästa. 

Här kommer vi in på metoden för att nå fram till spontan komposition. I min erfarenhet kan den sammanfattas i två ord: TUR och BESKÄRNING. Eftersom det inte går att komponera i egentlig mening måste man helt enkelt ha tur. Man kan dock bättra på turen genom att PLÅTA MYCKET. Men sedan gäller det att få till bilden och det gör man med det som jag tycker är det verkligt kreativa hantverket inom fotografin nämligen beskärningen. Beskärningen är det som gör bilden. Det är förunderligt hur en bild kan lyfta genom lämplig beskärning.

Här är fyra personer som råkar gå i takt på ett samordnat vis. Det som möjligtvis gör bilden en smula intressant är dels mannen som blänger, dels kvinnan i förgrunden. Här är en företeelse som jag stöter på ofta när jag gatufotograferar. Män tenderar att bli misstänksamma när man står och siktar på dem. Kvinnor blir däremot ofta glada över uppmärksamheten. 
 

Här är återigen fyra personer men denna bild tycker jag är intressantare. Tycker att rörelsen är spännande: männen står stilla medan kvinnorna rör sig framåt. Ändå verkar personerna utgöra en sammanhållen grupp. Åter syns den skilda inställningen hos kvinnor och män till kameran (kanske upplever kvinnliga fotografer det omvända förhållandet?)
 

En bild från en marknad. Fem personer som kuggar i varandra. Finns det inte en seg slow motion-känsla i denna bild? Den blundande kvinnan är nog den som bidrar främst. 
 

Sjömän på Skeppsbrokajen. De har legat för kaj hela helgen och visat upp sig och är just på väg att lägga ut. Solen skiner och sjömännen tar avsked av kära och vänner. Stämningen på topp: båtarna, kamraterna, glädjen att försvara sitt land. Lite känsla av tavla över denna bild? 
 

Den här bilden ser jag som en av mina mest lyckosamma. Uppskattar hur måsen samverkar med cyklisten och vinklar upp sig för att kugga in. Måsens och fotografens samspel bidrar också till en trevlig anekdot. 
 

Segervittring. Ett exempel på radkomposition. 
 

Italian wedding. Den här bilden ser jag som min mest lyckosamma. Uppskattar särskilt hur stolpen samverkar med stupröret för att kasta uppmärksamhet på skorna. Tack stolpe, tack stuprör! 

För att summera är min erfarenhet att spontan komposition främst åstadkommes med hjälp av tur och beskärning. Turen kan dock hjälpas på traven genom att plåta mycket. Är detta också andras erfarenhet?