Samtal och boksignering på Magnum
Den berömda bildbyrån Magnum har kontor i New York, Paris och London. Det sistnämnda passade på att lansera en egen lite bokmässa samma helg som Photo London ägde rum (se mitt tidigare blogginlägg om det eventet). Man sålde nya böcker men även begagnade. Det som främst attraherade mig emellertid var att man både på lördagen och söndagen anordnade samtal med en fotograf och dennes bokförläggare följt av boksignering. Innan lördagens samtal så fanns även Martin Parr där för att signera böcker. Det var glädjande att se att herr Parr var sig hyfsat lik då han förra året 2021 fick en cancerdiagnos. Han verkar inte vara lika mobil som innan sjukdomen och har en speciell stol som han sitter i. Men han lät precis som vanligt och visste jag inte nåt om hans diagnos så hade jag förmodligen bara tänkt att det var åldern som tog ut sin rätt. Jag lyckades utan problem få hans kråka på två av mina Parr-böcker som jag ännu inte hade fått signerade.
Lördagens huvudfotograf var Christopher Anderson, en amerikan från Texas, som bland annat har jobbat som krigsfotograf. Självlärd inom fotografi. När han skaffade familj så upphörde han med de farliga uppdragen och började samtidigt, som jag antar många fäder gör, att fotografera sin familj. Mycket av samtalet med förläggaren handlade om denna typ av personliga fotografi även samtalet började med boken "Approximate Joy" som kanske kan karaktäriseras som experimentell gatufotografi där fotografen har tagit bilder av folks ansikten i Shanghai med lång brännvidd. Det finns minimalt med miljö i de flesta bilder men människorna i bilderna var som regel ovetandes om att de blev fotograferade. Nu påstår inte Christopher Anderson att han är en gatufotograf eller att boken är gatufotografi så han bryr sig inte om sådana saker för det mesta förmodar jag.
Det är ofta intressant att lyssna på hur en firad fotograf resonerar och vars fotografi man tycker om. Jag har några böcker av Christopher men inte de av hans son och dotter. Även om det är bra fotografi intresserar hans familjefotografi mig inte tillräckligt för ett bokinköp. Det uppskattas förstås av min plånbok som av erfarenhet vet hur lätt jag har det att lägga pengar på fotoböcker. Nästa bok i serien blir icke oväntat en bok om hans bättre hälft. Hon är fransyska och familjen bor numera i Paris. Jag noterar att Christopher har lagt av med att bära en cowboy-hatt för det gjorde han under flera år – jag tyckte det var lite roligt men det går väl inte hem i Frankrike?
Christophers dotter Pia och sonen Atlas fanns på plats i publiken och jag tror att jag skymtade hans hustru också. Magnums lokal är ganska liten och saknar luftkonditionering vilket gjorde att det snabbt blev varmt i lokalen och trots att fotosnacket var intressant så kände man att det under omständigheterna inte vore fel att runda av det hela efter en timme. Pia verkade också ha tröttnat lite och ville nog ha tillbaka pappa från publiken så hon gick sonika och satte sig i pappas knä under den sista halvtimmen. En bra kompromiss! Hon fick dessutom en fråga riktad till sig om hur hon känner det att pappa har gjort en bok med bilder på henne. Publiken skrattade när hon helt enkelt svarade att "jag bryr mig faktiskt inte". Huruvida det är sant är kanske lite tveksamt då man berättade att hon för några år sedan efter att ha sett brorsans bok utbrast "pappa, när ska du göra en bok om mig?".
När kvällen var slut så hade jag fått både böcker av Parr och Anderson signerade. Påföljande dag var det dags för ännu ett fotograf/förläggare–samtal – denna gång med Mark Power och en representant från förlaget GOST. Om det kommer jag att skriva i ett senare blogginlägg.
Nedan följer lite bilder tagna med iPhone för att komplettera texten.
Martin Parr på plats för att signera böcker.
Chilli Power, Utgivningskoordinator på Magnum introducerar kvällens samtal.
Gregory Barker från förläggaren Stanley/Barker och kvällens huvudfotograf, Christopher Anderson
Mark Power – Magnumfotograf och tillika pappa till Chilli – ställer frågor till sin fotografkollega Christopher.
Dottern Pia hade mot slutet funnit sig tillrätta i pappas knä.
Det skäggige ägget till höger är en nöjd undertecknad som precis fått sina två böcker signerade. Foto: Adam Maizey.
På vilken annan toalett än Magnums kan man förvänta sig en inramad Trent Parke som prydnad?
Det är trevligt att ha ett Magnum-kontor så pass nära och de verkar dessutom fortsätta med sina fotograf/förläggar–samtal och dylikt. Tyckte mig höra att det ingick i nån typ av 75-årsfirandet av organisationen. Jag kommer att försöka att närvara i så stor utsträckning som möjligt. Vet att Bruce Gilden den 16 juni är näste fotograf för rakning. Har lyssnat på honom flera gånger och det är ofta klart intressant. Att jag dessutom har några osignerade böcker gör förstås hans London-besök extra intressant den här gången!
Ha det så bra!
Skriver om
Innehållskategorier
- Intresse - Gatufoto
/F
/Gunnar S