Tankar om en tulpanvas

Ibland är det kul att plåta stilleben. Att i lugn och ro få komponera bilden som man vill ha den. Ta några provskott, kolla i bildbehandlingen, justera, ta några bilder till - tills man är nöjd. Den här gången fick påsktulpanerna göra tjänst som modeller.

Idén till bilden har jag haft länge, men det var först nu som blomsteraffären hade långa, slanka tulpaner i sortimentet.  Tanken var att göra en svartvit bild med enkel, dynamisk komposition, böljande linjer, mycket svärta och ett mjukt ljus. I sig inget unikt, men en kul övning en regnig eftermiddag. 

Uppställningen blev en svart bakgrund, två softboxar och D800:an med 24-120 mm objektivet. Använde endast inställningsljuset från blixtarna och lång slutartid, eftersom det ena blixtaggregatet har säckat ihop. Med 80 mm och bländare 16 blir skärpedjupet ca 13 cm på en meters avstånd. För att vara säker på att få skärpa på alla delar tog jag två bilder, en med fokus på den främre tulpanen och en på den längst bort och stackade bilderna i programmet Helicon Focus. 

Omvandlingen till svartvitt är gjord i Silver Efex Pro 2 plus ett lager med gaussisk oskärpa (40 pixlar, 10% opacitet) för att ytterligare mjuka upp bilden.

Ursprungsbilden i 2x3-format blev rätt tråkig. Målen för bildidén kanske uppfylls, men det känns konventionellt och sövande! Något måste göras.

 Sådär ja! Nu blev det genast lite mer intressant. Mer dynamik och bildytan fylls ut bättre. Men fyra tulpaner... den övre spretar iväg och och stör lite. 

Eftersom tulpanerna redan återgått till ordinarie tjänst så blev det till att klona bort den fjärde blomman. Nu blev det enklare och mer harmoniskt men lite för mycket tom yta i övre högra hörnet.

Jag har svårt att bestämma mig men känner ändå att bild 2 funkar bäst. Vilken bild skulle du välja?

Glad Påsk alla FS-bloggare!

Ett stilla liv som tomat

Kursen på Fotografiska rullar vidare och uppdraget den här veckan var att  skapa ett stilleben på ett av tre teman - måltid, liten sak som betyder mycket eller objet trouve dvs. upphittade prylar utan värde.

Med köksfönstret fyllt av trädgårdens tomater i olika stadier av mognad - gröna, gula och röda var grunden given. Men hur kul är det att plåta tomater egentligen? Efter att ha provat en massa varianter med skålar, bestick och bakgrunder var det dags att vända sig till klassikerna. En travesti på Andy Warhols gamla soppburkar från Campbell´s fick agera lite draghjälp. Snabb sväng till den lokala handelsboden och det problemet löst. Den klassiska burken omgiven av en rejäl hög med läckra tomater fick bli den bärande idéen.

Fördelen med stilleben är att man ju har all tid i världen att fixa med objektet, ljuset, kompositionen tills man är helt nöjd. Bra, för jag upptäckte hur knepigt det är att plåta glansiga, intensivt färggranna tomater utan att bränna ur någon färgkanal. Eller för den delen råka underexponera så att bara den röda kanalen får värden medan den gröna och blå är nollade, vilket lätt skapar problem i efterbearbetningen. Nackdelen med stilleben är samtidigt att det lätt går åt en hel helg för allt pyssel med en enda bild.

Jag gillar som bekant low-key så det fick bli svart bakgrund och en glasskiva på svart sammet som reflekterande underlag. Glasskivor ger som bekant dubbelreflexer, men det fick gå för den här gången. Kanske inte så fantasifullt med helt svart bakgrund, men hittade inget annat passande. Måste nog utöka rekvisitan lite med tiden. Ljuset kommer från två 60 cm softboxar snett från vänster samt en vit reflexskärm till höger och bilden är tagen med 50 mm, f/16. 

Efterbearbetningen består av skärpning, uppstädning av damm på glasskivan och tomaterna, nedtoning av färgmättnaden genom att ett svartvitt lager med 20% opacitet lagts på, softning (40 pixlar, 25% opacitet) samt nivåjustering. 

Det saknas inte inspirationskällor på nätet om man söker på still life photography och jag hittade massor av fina bilder att dregla över. En av Sveriges duktigaste stillebenfotografer är Bengt O Pettersson, kolla gärna hans artikel i Kamera&Bild.