DEFOKUSERAT
PHOTOGRAPH #5 - med fokus på bilden
E-magasinet PHOTOGRAPH har just kommit med sitt femte nummer. Befriade från reklam och kokbokstips är de 147 sidorna helt fokuserade på bilder och bildskapande. Portfolios från fyra fotografer presenteras. Berlin-baserade Anja Bührers suggestiva drömvärldar, David Jacksons övergivna urbana miljöer, David DuChemins grizlybjörnar och Marcin Sobas böljande landskap från Toscana får alla gott om utrymme.
Det här är läsning som räcker hela helgen för mig!
Finns för 8 USD på Craft&Vision.
Närkontakt i regnskogen
Min gode vän Harka Kumal bjöd med mig på en vandring i Baghmara-området, som är en del av Chitwan National Park i södra Nepal. En kortare version av den första djungeltur vi gjorde tillsammans för över 19 år sedan. Det skulle visa sig bli ett minst lika spännande äventyr den här gången.
Nationalparken som ligger på låglandet i södra Nepal, på gränsen till Indien är över 900 kvadratkilometer stor och rymmer bland annat noshörning, tiger, krokodil, läppbjörn och hundratals fågelarter. Parken finns på UNESCO:s världsarvslista sedan 1984 och är en av de populäraste i Asien. Här finns stora, skuggiga Sal-skogar, slättområden med högt elefantgräs och sumpmarker med vackra, blå vattenhyacinter som är en delikatess för noshörningarna.
Turen började med en timmes stillsam kanotfärd i en urholkad trädstam nerför en biflod till Rapti River. Harka pekade ut den ena fågelarten efter den andra när vi sakta gled förbi. Den vältummade fågelboken behövde inte konsulteras. Några vita egretter sträckte stolt på sina nackar i strandkanten - för långt bort för mitt 120 mm objektiv.
Så plötsligt dök den upp på en sandbank mitt i floden. En ståtlig sumpkrokodil låg där och gassade i solskenet, som tur var rätt ointresserad av oss! Jag fick några bilder och sen gled vi tyst vidare över det blanka vattnet. Det finns två krokodilarter i Chitwan. Sumpkrokodilen som lever av djur som kommer fram till floden för att dricka och så gavialen, som är fiskätare. Gavialen är på kraftig tillbakagång och det finns en krokodilodling i parken som försöker att rädda beståndet.
Efter avslutad kanotfärd fortsatte vi till fots in i skogen. Med sina mer än 20 års erfarenhet som djungelguide hittade Harka varje liten stig genom elefantgräset och i den frodiga vegetationen i salträdens skugga. En gren som knäcktes fick Harka att stanna. Några hjortar skuttade snabbt iväg framför oss och vi vandrade vidare.
Nu letade vi efter noshörning på allvar och Harka var övertygad om att vi skulle lyckas. Vi trängde längre in i skogen. Klafsade fram i leran där vi hittade dagsfärska spår framför oss. Först till en liten tjärn i den mörka salskogen - ingenting här. Sen vidare till "Rhino Lake" en lite större tjärn där träden speglade sig vackert i den blanka vattenytan. Och där, i andra änden av den lilla sjön stod en ensam, ståtlig noshörningshane och betade. "Come quick" viskade Harka och smög snabbt iväg genom snåren.
Nu är ju det här inga kelgrisar precis. En uppretad noshörning kan komma upp i 40 kilometer i timmen och det enda man kan göra om den går till anfall är att klättra upp i ett träd. Så det gäller att hålla koll på vilka träd som det går att ta sig upp i om det skulle behövas och alltid göra som guiden säger! Vi smög tyst närmare. Kanske så nära som 25 meter. Ett stabilt och klättervänligt träd precis intill oss.
Nu upptäckte den oss! Reste på huvudet och stirrade med sina små, svaga ögon. De håriga öronen pejlade in oss. Fort som tusan upp i trädet! Noshörningen vädrade en stund och fortsatte sen stillsamt att beta av vattenhyacinterna alldeles under oss. Där satt vi nu i trädet och väntade på att kunna klättra ner. Det började skymma och vi ville inte bli kvar efter mörkret i skogen. Oändligt försiktigt gled vi ner ur trädet och avlägsnade oss genom skogen.
Nöjda, trötta och med rätt mycket adrenalin i blodet vandrade vi hemåt medan de sista gyllene solstrålarna silade ner genom trädkronorna.
___________________________________________________________
Född i en liten by inne i Chitwan National Park är Harka Kumal en licensierad jungelguide med ett glödande intresse för naturen och vildmarken. Med en unik begåvning har han på egen hand lärt sig utmärkt engelska och är en eftertraktad guide med lång erfarenhet av regnskogens djur. Med sin pojkaktiga entusiasm och sprudlande energi ger han oss besökare i parken en upplevelse utöver det vanliga.
Du når Harka via Hotel Seven Star eller hans Facebook-sida.
Läs fler inlägg från Nepal:
Close Encounters in the Rain Forest
Two weeks ago, my very good friend Harka Kumal invited me to a jungle walk in the Baghmara area in Chitwan National Park, Nepal. It was meant to be a shorter version of the first trip we did together more than 19 years ago. It turned out to be far more adventurous than we ever expected.
Chitwan National Park is situated in the southern part of Nepal, on the border to India. Covering over 900 square kilometers, its unique wildlife includes rhinoceros, tigers, crocodiles, monkeys, sloth bears and hundreds of bird species. The park was declared a world heritage site by UNESCO in 1984. The area holds shadowy Sal-tree forests, high elephant grass and muddy swamps covered by beautiful blue water hyacinths - a delicacy for the rhinos.
A tranquil canoe ride along one of the streams contributing to the Rapti River initiated the trip. Harka easily identified the birds as we quietly drifted by. No need to consult the well-thumbed bird handbook. A few white egrets proudly stretched their necks on the beach - too far away for my 120 mm lens.
Suddenly a magnificent mugger crocodile appeared in front of us. It seemed to enjoy the sunshine on the beach and took no notice of our presence, fortunately for us! I got a few shots before we moved on through the smooth water. Chitwan is the habitat for two species of crocodile. The mugger crocodile, eating smaller animals as they enter the river to drink and the fish-eating gharial. The gharial is close to extinction and a crocodile farm in the park tries to improve this situation by hatching eggs and reintroducing young crocodiles into the river.
Our canoe ride finished we continued on foot into the forest. 20 years of experience led Harka on familiar paths through the elephant grass and thick brush under the Sal trees. The snap of a twig made him freeze for a moment. Three deer swiftly jumped away in front of us and we moved on.
Now we were seriously looking for rhinos and Harka was determined to succeed. We went deeper into the gloomy woods. Squelching through the mud where we found fresh rhino tracks ahead of us. We arrived at a tiny lake in the dark sal forest - nothing here. We pressed on to the "Rhino Lake" mirroring the sal trees in the still water surface. There - at the far end of the lake a tall male rhino was quietly grazing on the water hyacinths. "Come quick" Harka whispered and tiptoed through the brush without a sound.
Well, rhinos are by no means harmless animals. An enraged rhino can easily reach speeds up to 40 km per hour and the only thing to do is to climb the nearest tree if attacked. So keep an eye on useful trees around you and always follow the instructions from the jungle guide! We quietly got closer, maybe 25 meters from the magnificent animal. A climbable tree close at hand.
Suddenly the rhino raised his head and looked at us with his poor eyes. We were detected! His shaggy ears moved to pin-point us. We quickly scrambled up the tree trunk. The rhino sniffed the air for a while and continued to graze the water hyacinths beneath us. The only thing to do was to stay in the tree until the rhino went away. Twilight falling we had to leave to get back home before darkness. We discreetly slid down from our safe place and moved away through the brush.
Happy, tired and with the adrenaline still pumping we walked back home while the last rays of golden light filtered through the tree tops.
____________________________________________________________
Born inside the Chitwan National Park Harka Kumal is a licensed jungle guide with a great passion for its wildlife and nature. Uniquely talented he speaks en excellent English and his long experience of the rain forest makes him a well-reputed guide. With his boyish enthusiasm and sparkling energy he gives the visitors to Chitwan an adventure far beyond any expectations.
Meet Harka at the Hotel Seven Star or check his Facebook page.
På besök i en annan värld
För 19 år sedan reste jag till Nepal för första gången. Mötet med människorna, naturen och kulturen gjorde ett starkt intryck på mig och det blev fler resor under 90-talet. Nu har jag återvänt efter 16 år till en värld som är mycket olik min egen, men som ändå känns bekant.
I söder, på slättlandet gränsande till Indien ligger byn Sauraha i Chitwan National Park och det är där som jag tillbringat större delen av min tid i Nepal. Redan på min första resa hit 1994 lärde jag känna en ung, energisk och mycket kunnig djungelguide som talade bra engelska. Guiden hette Harka Kumal och vi spenderade ett par dagar i regnskogen tillsammans på spaning efter tiger och noshörning. Född i parken hade Harka koll på varje liten stig som fanns genom elefantgräs och leriga kärr och det blev en spännande och lyckad vandring.
Sedan det första mötet har jag lyckats behålla kontakten med Harka och hans familj bestående av fru och tre barn. Jag insåg ganska snabbt att de levde ett hårt liv under svåra förhållanden. När jag kom hem till Sverige funderade jag länge på vad jag kunde göra för att stötta och skapa en dräglig och hållbar tillvaro för familjen, utan att göra dem beroende av mig. Året efter inledde vi tillsammans projektet med att köpa loss en bit mark längre bort från floden, inklusive en lite större hydda och en brunn med vattenpump. Det här blev grundplåten för familjens framtid. Här kunde de odla grönsaker och kryddor på sin egen mark. Ytterligare ett år senare byggde vi ett nytt hus. Fortfarande som en traditionell hydda i Tharu-stil bestående av elefantgräs och lera, men med riktigt plåttak.
Nu har det gått 16 år sedan mitt senaste besök i Sauraha. Mycket har hunnit hända under alla dessa år. Under en period var det riktigt dåliga tider i Nepal, då maoist-gerillan höll landet i skräck och turistnäringen kraschade. Den tiden är tack och lov förbi och nu har livet återgått till det normala. Numera finns både elektricitet, mobiltelefoni och Internet i byn. Det var därför med stor spänning jag återvände till Sauraha i slutet av oktober 2013. Skulle jag känna igen mig efter alla dessa år? Och hur skulle mötet med familjen kännas? Visst har byn förändrats och utvecklats. Numera trängs oxkärror och elefanter med bilar och mopeder. Hotellen har blivit fler och otaliga små butiker och trekkingarrangörer trängs utmed bygatan. Men bara ett par minuters promenad bort så befinner man sig ute på ris- och senapsfälten, bland små traditionella hus av lera. Här lever människorna precis som man alltid gjort. Getter, höns och ankor strövar fritt mellan husen. Det är bara en och annan parabolantenn på taken som skvallrar om att nya tider råder.
Det blev ett fantastiskt första möte och ett kärt återseende med Harka och hans fru Jyanti, de två döttrarna Samsana och Kalpana samt sonen Suresh. De 16 åren kändes plötsligt korta. Allt var som förr - möjligen har vi blivit lite rynkigare. Barnen har jag bara träffat som riktigt små och nu är de nästan vuxna. De har fått chansen att gå i skolan och håller just nu på att avsluta 10:e och 11:e klass. De första dagarna med "Uncle Thomas" var de lite blyga, men sen lossnade det och alla övade glatt på sin bästa skolengelska.
Suresh är en entusiastisk fotbollspelare och det lokala lagets stora målgörare. Idolen är naturligtvis Zlatan och Svenska Fotbollsförbundets tröja som jag hade med mig blev minst sagt populär. Förutom fotbollen är det datorintresset som dominerar och numera är det Suresh som håller igång våra kontakter på Facebook.
Familjen försörjer sig på Harkas jobb som välrenommerad djungelguide och Jyantis lilla butik där hon lagar och säljer skolmat till barnen i den närbelägna skolan. Tillsammans med trädgårdsodlingen på den egna marken går hushållsekonomin ihop sig även om tillvaron är knaper. Jag är oerhört glad att det gått så bra för mina nepalesiska vänner. Projektet vi påbörjade tillsammans för 19 år sedan - att skapa en hållbar tillvaro och se till att barnen får gå i skola - har lyckats!
Efter fem fantastiska dagar tillsammans var det så dags att ta farväl. Tillsammans planterade vi ett mangoträd i trädgården medan grannbarnen nyfiket tittade på. Det ska växa upp och ge delikata frukter om tre år. Jag hoppas kunna komma tillbaka och smaka då!
Ett stort tack till Harka, Jyanti, Samsana, Kalpana och Suresh för ett oförglömligt återseende och en enorm gästfrihet! Jag är stolt över att få vara en del av er familj.
Läs fler inlägg från Nepal:
A Visit to Another World
19 years ago I made my first trip to Nepal. The meeting with the friendly Nepalese people, the nature and culture had a great impact on me and more visits were to follow during the 90's. 16 years later I returned to a world very different from my own and yet very familiar.
In the southern lowlands of Nepal, Chitwan National Park is bordering India and here lies the small village of Sauraha where I have spent most of my time in the beautiful country. On my first trip here in 1994 I met with a young, enthusiastic and knowledgeable jungle guide, who spoke good English. His name was Harka Kumal and we spent a few days in the rainforest together, looking for tigers and rhinos. Born inside the park Harka knew every path through the elephant grass and muddy swamps making it a very exiting jungle walk for me.
Since that first meeting 19 years ago I have been able to stay in regular contact with Harka, his wife and three kids. I soon realized that they led a hard life under difficult conditions. Back in Sweden I pondered over what I could do to create a sustainable life for the Kumal family without making them dependent of me. One year later we jointly succeeded to buy a small piece of land on safe distance from the river to avoid flooding during the monsoon. A small hut and a water pump was included in the buy. The new land strip formed the foundation for their future. Now they could grow vegetables and spices on their own garden plot. The year after, we built a new and strong house in traditional Tharu style from elephant grass and mud. Steel plates were used for the roof instead of grass, to keep the house dry during the rainy season.
Now 16 years have passed since my last visit to Sauraha and many things have happened. Very bad years followed in Nepal during the Maoist insurgency. Ordinary people were kept in terror and the all-important tourist industry plunged. Those days are long gone and life has returned to normal in Nepal. Sauraha has now electricity, mobile phones and Internet. I returned to the village with great exitement and a bit of tension in the end of October 2013. Would I recognize the village any longer? How would it feel to meet the Kumal family after so many years? Surely, the village has changed and developed. Many more hotels, shops and trekking agencies have popped up along the dusty street. Oxcarts and elephants are accompanied by noisy cars and motorbikes. But only a few minutes' walk away, you still find yourself in the middle of the paddy fields and traditional Tharu houses. Life goes quietly on as it always has. Goats, chicken and ducks in the street. Only a few satellite dishes on the roofs reveal the modern age.
The first meeting with the Kumal family was emotional and filled with great happiness. Harka, his wife Jyanti, their two daughters Samsana and Kalpana and their son Suresh gave me a hearty welcome to their home. 16 years suddenly felt a short time. We soon catched up where we once ended - our own wrinkles the only way to tell the difference. I had only met the kids while they were still very small. Now they are fully grown. They are doing well in school and are now in 10th and 11th grade.
Suresh is an enthusiastic and talented football player, scoring well in the local team. Zlatan is of course the great idol! You can easily imagine that the Swedish Football Federation t-shirt I brought got very popular. In addition to football, a great interest for computers dominates and Suresh keeps our Facebook conversation going.
The family lives on the income from Harka's work as a well-reputed jungle guide and Jyanti cooking and selling lunch to the kids in the near-by village school. Growing vegetables in the garden is still important to keep the household going. I am enormously happy to see that my dear Nepalese friends are doing well. The project we once started together 19 years ago - to create a sustainable life and make the kids go to school - has succeeded!
After spending five memorable days together it was finally time to say good-bye. We jointly planted a mango tree in the garden, while the neighboring kids curiously watched us. It will grow big and give delicious fruits in three years. I hope to come back and taste it!
I want to say thank you Harka, Jyanti, Samsana, Kalpana and Suresh for a memorable time and your enormous hospitality! I am proud to be part of your family.