Test av autofokus med Nikkor 50 mm 1:1.4 G

Fick hem ett AF-S Nikkor 50 mm 1:1.4G till pingsthelgen. Efter bara några provskott kunde jag konstatera att objektivet är fantastiskt trevligt med snygg bokeh men jag var lite fundersam på om fokuset verkligen hamnade rätt. Ser ögonen inte lite dimmiga ut...?  Med bländare f/1.4, 50 mm brännvidd och avståndet 1 meter så är skärpedjupet bara 2.13 cm, så det gäller att skärpan hamnar på exakt rätt ställe. Efter lite funderande satte jag upp en test för att försöka utröna var skärpan hamnar.

Testuppställningen består av en plan skiva med 45 graders lutning. På skivan sitter en tidningssida med liten text (börsnoteringarna i DN) och en linjal.  1 meter bort står kameran, en Nikon D7000,  på sitt stativ. Kameran är inställd på 1-punkts statiskt autofokus.  På skivan finns en liten blå triangel  som används för att rikta kamerans fokuspunkt mot. Tanken med den lutande skivan är alltså att kunna se och mäta var skärpeplanet ligger på linjalen och dessutom kunna bedöma hur bra skärpan maximalt blir med hjälp av tidningstexten.

Bild 1. Testuppställning med skiva i 45 graders lutning, tidningssida och linjal

Resultatbilder - placering av skärpeplanet

Bild 2. Nikkor 50/1.4 @ f/1.4, 1 m avstånd, 1/800 s,  ISO 100

Bild 3. Nikkor 50/1.4 @ f/2.8, 1 m avstånd, 1/200 s,  ISO 100

Vid både f/1.4 och f/2.8 kan man ana sig till att skärpan är maximal någonstans runt 180 - 190 på linjalen. Lite svårt att säga exakt men det ser ut som om skärpan ligger hitom den blå punkten som vi fokuserade på.  2 cm på linjalen motsvarar en förskjutning på 2*0.707 = 1.414 cm, eftersom skivans lutning är 45 grader. Om mätningen är korrekt hamnar fokuset alltså aningen fel här.

Det finns felkällor som kan påverka mätningen, tex. är det viktigt att kameran är exakt orienterad rakt fram och inte tittar uppåt eller neråt  i förhållande till horisontalplanet. Jag har försökt vara så noga som möjligt, men känner mig inte helt säker på resultatet.

Repeterbarhet hos autofokuset

Gör autofokusfunktionen lika varje gång, dvs. är fokuseringen repeterbar? Provade en serie på fem bilder där jag manuellt vred bort den föregående fokuseringen och sedan lät autofokuset jobba. Alla andra förutsättningar var lika mellan bilderna. En viss variation kan man nog skönja. Ser ut att var ca 5 mm på linjalen dvs. 5 * 0.707 = 3.5 mm mellan de fem bilderna.  

Skärpa vid olika bländartal

Hur varierar skärpan med bländartalet? För att testa det lät jag skivan med tidningssidan stå upp vertikalt och tog några testbilder. Bilderna nedan är utsnitt gjorda direkt i Camera Raw med vitbalansering som den enda justeringen och därefter export till jpeg (kvalitetstal 10).

Bild 4. Nikkor 50/1.4 @ f/1.4, 1 m avstånd, 1/800 s,  ISO 100

Bild 5. Nikkor 50/1.4 @ f/2.0, 1 m avstånd, 1/400 s,  ISO 100

Bild 6. Nikkor 50/1.4 @ f/2.8, 1 m avstånd, 1/200 s,  ISO 100

Bild 7. Nikkor 50/1.4 @ f/4, 1 m avstånd, 1/100 s,  ISO 100

Här ser man tydligt hur den största bländaröppningen f/1.4 ger sämre skärpa men att den raskt bättrar på sig redan vid bländare f/2.8. Inga överraskningar alltså.

Några provbilder

Här är några av provskotten. Samtliga bilder är konverterade i Camera Raw och nivåjusterade. Efter nedskalning till 1024 pixlars bredd har jag skärpt med Oskarp mask (130%, 0.3 pixel). De tre första bilderna är f/1.4, ISo 100. Den sista är f/2.0, ISO 400 och har fått lite extra brusreducering i PSE.

Slutsatser

Det är inte helt lätt att dra några tydliga slutsatser om hur väl autofokuset fungerar. Testerna pekar på att fokus ligger aningen för nära kameran, men det är svårt att mäta noggrant. Jag är mycket tacksam för synpunkter på mätningmetoden och på resultatet. Är det så här man ska testa eller finns det bättre sätt? Vad kan man förvänta sig för noggrannhet hos autofokusfunktionen?  Är det  läge att lägga in en kompensering i kameran för det här objektivet? Har du liknande erfarenheter av Nikkor 50/1.4G  eller andra objektiv av samma typ?

Efter några dagars användning är jag trots mätningen mycket nöjd med mitt nya objektiv. Det är en fröjd att ha tillgång till ljusstyrkan som f/1.4 ger och det korta skärpedjupet är underbart. I praktiken verkar objektivet alltså fungera bra och tiden och kommande bilder får utvisa vad det går för egentligen.  

På mage i ekbacken

Vad kan vara en bättre start på en ovanligt lång valborgshelg än tre timmar på alla fyra i en solvarm och grönskande ekbacke? Nu börjar annat än bara blå och vita sippor titta fram under eklöven, bland annat smånunneörten som fastnade på några bilder igår.

Makrofotografering är fantastiskt spännande, vackert och intressant. Men också svårt och frustrerande. Igår blåste det ganska kraftigt och hela världen under makroobjektivet darrade - mycket bra övning för tålamodet! Direkt solljus på kronbladen är en annan show stopper att se upp med. Blommorna är ju gjorda för att synas och är som rena reflexbrickor i solen. Lätt att bränna ut någon av färgkanalerna utan att det märks förrän man kommer hem. Samtidigt vill man ju ha lite solstrålar i bilden för att få rätt lyster och snygg bokeh i bakgrunden. Och så läckra daggdroppar förstås. Vilken tur att det finns så fantastiskt mycket att lära sig. Öva, öva öva är det enda som gäller och nu ligger en hel makrosäsong och väntar!

Här är några av gårdagens bilder på smånunneört (Corydalis Intermedia).

90 mm, f/4.5, 1/800 s, ISO 200

90 mm, f/5, 1/160 s, ISO 200

90 mm, f/8, 1/250 s, ISO 200