Ännu en blogg: Fotografi, Göran Tunström och jag. Eller: Om bilder vore potatisar.

Jag fick en fotobok i julklapp:

Barnmark med bilder av Mikael Andersson och texter av Göran Tunström.

Den intresserar mig av två anledningar. För det första var jag bara något äldre än barnen i boken när de fotades, och jag var skraj för den sortens sommarläger. För det andra så skrev Göran Tunström texter till denna bok, han som enligt min åsikt är en av de bästa författarna i Sverige.

Och visst blir det bra med detta litterära inslag! Känslan blir bara intensivare.

Det tror jag på att texter kan göra, att de höjer bilderna och bilderna i sin tur höjer texterna. Kan man inte bara erkänna det? Jag har blivit trött på att fotografi betraktas av somliga som någonting som noggrannt ska hållas isär från andra genrer, med motiveringar som lyder ungefär som "Bilden ska tala för sig själv", "Bilden måste kunna funka utan text" osv.

Alla dessa ska:s och måsten. Och vad är "funka" för den delen?

Senaste motivering jag fick höra var att "Det ska vara fokus på bilderna". Det kom från en arrangör där jag hade haft en utställningsmöjlighet. Men villkoret var bilder utan text. Jag tackade nej. Tunström hade det bra. Han fick.

Tänk om man lagade Janssons frestelse utan anchovis med motiveringen att "det ska vara fokus på potatisarna". Oavsett om man gillar rätten så kan man väl säga att Janssons blir någonting eget och nytt, jämfört med vanlig potatisgratäng, just pga. anchovisen? Någonting som tydligen anses passa bäst till en högtid. Kan man inte på samma sätt se på kombinationen av bild och text?

Undrar om det finns utställningsarrangörer som förbjuder bildspel med musik.

.

Sommar och barn:

En lite mer nutida bild från min sida.

Ännu en blogg: Avundsjuk på stipendiater

När fotar man till sina projekt om man har ett heltidsjobb, familj och inte den jämt befintliga naturen som motiv?

Jag är lite frustrerad eftersom jag nyss bokade en fototid med en kille som deltar i mitt nuvarande projekt. Det får bli om ungefär en månad, i mellandagarna. De sista bilder som fattas innan jag kan knyta ihop säcken och bekanta mig med blurb. Jag är i startgroparna och måste ändå vänta så länge. Suck! Men jag ska ju tjäna mitt levebröd också.

För ett tag sedan läste jag en artikel om en ung tysk fotograf som fotade pappor. Tack vare ett stipendium bodde hon hos varje pappa resp. familj i en vecka och kunde ta hur många bilder som helst. Jag för min del får bara hoppas på att det just under den timmen som båda parter kan är fint väder, folk inte tidspressade, eventuella katastrofer långt borta osv.

Men vem ger ett stipendium till någon stackars amatör?

Skitsamma, nu är jag ju nästan klar i alla fall.

Den här bilden tog jag under min semester som jag tillbringade i Tyskland med att leta upp folk att fota. Honom trodde jag skulle jag ha mycket tid med. Men nej, han fick jobba oväntat mycket just då. Ingen chans att återvända inom en rimlig tid. Det skulle bli en dyr bild. Färjepriserna är inget att leka med.

..