Vår egen urbana vildmark.

Just utanför trädgårdsgrinden börjar Kaspers och min egen vildmark. Nej vi har inget monopol på den men rör oss ofta utan stöta på andra här. Det är en del av den stora Hisingsparken som är brant och mest består av berg med skog på sluttningarna. Det gör att få människor tar sig hit upp om inte vädret är bra.

Igår var det för första gången denna säsongen med snö som låg kvar. Vilket får det att kännas ändå mer som en vildmark. Ljuden från staden dämpas av snön och får det kännas som man var långt från den urbana storstaden.

Kasper har lite svårt att vara still. För mycket spring i benen. Fast här har jag fått honom att sitta lugnt medan jag tar en bild. Han sitter motvilligt still menl yssnar mest på Korpen som flyger över oss för att spana in oss. Eller så är det rådjuren som finns i närheten som han hör men inte jag.

När jag sedan säger varsågod så drar han som en skugga genom skogen.

Han kan också vägen så han springer gärna runt en bit framför mig. Det är en bit till innan vi når toppen och ser solnedgången utan skymmande träd.

Väl uppe på toppen ser vi att solnedgången verkar bli lika bra som jag hoppats på. 

Husse kan du sluta fota tråkiga solnedgångar. Fota mig istället. Jag har hela nosen full med snö. Dödsskönt.

Några bilder till bara Kasper. Spring runt i snön så länge.

Solen går nu ner bakom Biskopsgården i väster. En stadsdel med segregation, våld och stora problem. 

Vi som bor någon kilometer därifrån i  en nästa dal lever i en helt annan värld. Så typiskt för sverige av idag. En värld som är uppdelad i olika sociala miljöer.

Här uppe på toppen av vår urbana vildmark är det lugnet själv. En plats för eftertanke.

Sluta vara amatörfilosof husse. Vi måste börja ta oss hem nu innan det blir mörkt och jag vill springa runt lite till.

Du har rätt Kasper klockan är 15:45 och solen har redan gått ner. 

När vi kommer till kanten av toppen och börjar ta oss ner för berget kan vi också se ut över det urbana gyttret. Slut på vildmarkskänslan.

Passade också på att ta ett panorama handhållet med 25 porträttbilder som visar vår dal mellan bergen.

Originalet är på 31 000 X 5 500.

Hoppas det går att se något också på fotosidan.

Kasper och jag gillar snö och minusgrader. Något vi inte har så ofta här i Göteborg. I morgon lär vi vara tillbaka till den vanliga vintern med regn, blåst och några plusgrader. Trist.

Göteborgsdrömmen och lite lek med On1 raw

I morgon brakar det loss. EU-toppmötet i Göteborg. Scenen där gräddan av våra politiker skall få mingla och träffa gräddan av andra kollegor från 47 länder.

Det är ju trevligt att de kommer till Göteborg. Eller är det?

Till staden där gängkriminaliten frodas, där en släkt styr en hel stadsdel och man inte har råd att fixa gatorna och heller inte sandra trottoarer och gångvägar när det är halt. Istället gav man alla pensionärer halkskydd för 5-år sedan. Hoppas de har dem kvar för det blir inga nya.

Så här ser nog politikerna vår stad. (Förutom fimparna)

Nu kommer vår stad vara ockuperad av den största polisstyrkan någonsin i Sverige . Stora delar av staden kommer vara omöjlig att ta sig till. Så vi får hålla oss borta.

Volvo ber sina kontorsanställda att inte komma till jobbet. Om det nu överhuvudtaget går.

Kunder kommer undvika att ta sig till innerstaden och dessa restauranger och affärer. Innehavarna klagar och vill ha ersättning för den förlorade intäkten Fast det kommer givetvis inte på tal. Fast om ni mutar rätt tjänsteman kan det kanske bli ersättning trots allt. För så fungerar det i Muteborg.

Politikerna har en syn på Göteborg och vi som bor där ofta en helt annan. 

Så därför lekte jag lite med en bild från idag för att ge en mer realistisk bild. Göteborg är verkligen inget Shangri La. Polityren på Göteborgspolitikernas dröm om Göteborg är både repig och full med smuts.

I mitten på bilden står Gotha towers där politikerna kommer vara trygga och säkra medans området är tabu för oss medborgare. Nu fattas det bara att det blir våldsamma demonstrationer också. 

Detta kommer kosta några miljarder i slutändan i direkta kostnader för skattebetalarna och indirekta kostnader för förlorade intäkter för företag och privatpersoner. Fast det är vi också vana vid.

Politikerna har går på gång visat att det ofta blir mycket dyrare än de trodde från början. Det gäller spårvagnar, spårvagnshallar, broar, tågtunnlar och hästhoppningstävlingar för att nämna några aktuella exempel.

Fast nu har jag gnällt av mig.

Anledningen jag började leka med bilderna var att använda några funktioner i On1 raw av det mer kreativa slaget.  Bland annat textur, överstrålning (glow) samt en del andra verktyg.

Så låt mig visa ett par bilder på den Svarte tagna idag som jag vill ge en mer drömlik känsla.

Tror att det kan bli ganska läckert med lite övning. Lite mer kreativt än min vanliga typ av redigering.

Vad tror ni?

Go kväll från ett ockuperat Göteborg.

Min närmaste kompis.

Min närmaste kompis är definitivt den lillle svarte. Vi gör sällan något utan den andre är med.

Han är en expert på att tolka mitt humör och vad jag tänker göra.

Känner direkt igen när jag tänker gå ut utan honom. Som att åka och handla. Då ligger han bara ner och tittar på mig med en sorgsen blick.

Om jag istället har tänkt ta med mig honom på en promenad så svassar han runt mig och verkar skynda på mig så vi kan komma ut direkt. Han vet vad jag tänker göra innan jag knappt vet det själv.

Hundar har lärt sig hur de skall uppträda för att charma oss till att ge dem godbitar och ta väl vara på dem. 

Tyvärr är väl vi människor kanske inte lika bra på att förstå våra hundar och ge dem tillbaka vad de behöver för att de skall känna sig förstådda.

De ser minst lika bra som vi gör och hör allt mycket bättre. Fast deras främsta sinne är nosen och dess luktsensorer. Vilket vi har svårt att förstå vad det innebär.

Vi har 5-7 miljoner luktceller på en yta av 5 cm2.

Hunden har mellan 125-225 miljoner luktceller på en yta som motsvarar en yta på 150 cm2.

Vårt luktcentrum aktiverar endast en 20 del av vår hjärna.

För hunden aktiverar det 33 % av hjärnan. Den lille svarte Kasper har inga problem att följa våra spår om vi går i väg och gömmer oss även när vi har 15 minuters försprång. Han tycker dessutom att det är väldigt kul att spåra upp oss. Det som gör att han kan kan följa spåret är att vi utsöndrar mjölksyra/fotsvett som tränger igenom skorna och avsätts på marken. Man ser honom i snabb takt följa spåret samt märker och korrigerar kursen om lukten blir svagare. Något jag tycker är fascinerande.

Rekordet är en hund som spårade ett spår som var 17 dygn gammalt. Det intressanta är ju att de också förstår i vilken riktning spåret går

Så när Kasper sätter upp nosen i vädret och känner något riktigt intressant har jag svårt att hänga med. För jag känner ju för det mesta ingenting. En tjusig tik, någon som lagar god lunch. Jag har ju inte en susning.

Att träna sin hund att spåra och använda nosen är något de tycker är helkul samtidigt som det tröttar ut dem mer än något annat.

Ännu en hundpromenad medan solen går ner....

Nu på hösten i Göteborg är det ofta mulet eller regnar. Det är bara att acceptera. Om inte får man fly till bättre ställen. Eller så är det klarblå himmel med ändå mer extrema kontraster. 

Inte så bra fotoväder med andra ord.

Fast igår på eftermiddagen såg det ut att kunna bli en intressant solnedgång så den lille svarte och jag tog en tur ut till Alleby i närheten av Säve flygplats.

Här är vi helt ensamma när vi går över fälten och Kasper rusar runt som en galning. Springer igenom varenda vattenpöl på vägen. En svart skugga som far fram som en virvelvind. Jag låter honom hållas. Här har han vidderna för sig själv. Hann inte ratta in rätt inställningar innan han rusade förbi. Fast nu var det inte fokus på bra hundbilder utan höstbilder

Här finns små öar med lövträd och urberg i dagen. Det blev ett par timmars skön promenad med Kasper och försök att fånga höstfärgerna. En stund att bli av med höstdepressionen som gärna kommer smygande när ljuset saknas och det mest är ruggigt.

Ljuset är svårt med ljus himmel och skuggig mörk mark. Numera med en modern kamera går det ju även behärska det extrema dynamiska omfånget i sådana motiv. Det rör sig säkert om 16-20 steg. Så det får bli AE bracketing med 5 bilder per serie. +2, +1 normalexponering, -1, -2. När jag är ute med hunden undviker jag att släpa på något stativ. Det får bli handhållet vilket med en modern kamera fungerar för det mesta. Kameran smattrar iväg och tar 5 bilder enligt inställningarna.

Sedan väl hemma så får de slås ihop till en HDR med hjälp av LR. On1 raw 2018 beta fungerar inte för Fuji-bilder. Jag kommer bara till en preview som verkar lovande. Fast när filen skalll sparas så smäller det och programmet kraschar. När man väl öppnar det igen så finns det en HDR som är helt i magenta.

Vi får hoppas det rättas innan den skarpa versionen släpps. Konceptet verkar faktiskt lovande och har potential att leverera ett bättre resultat än LR.

Till dess får jag hålla tillgodo med LR som i dessa bilder inte ger den detaljskärpa jag vill ha. När man lägger ihop 5 bilder verkar svagheten i detaljupplösningen för Fuji   addera problemen och vi har tillbaka den gamla vattenfärgseffekten.

Nu får bilderna i sig berätta resten.

Kasper och jag önskar er en trevlig kväll.

Alzheimer är en sjukdom jag fått skäl att hata.

Första gången jag kom i kontakt med det vi då kallade åderförkalkning var i min barndom. Min mormor hade sin pappa inneboende under flera år. Något han förmodligen inte förtjänat.

I sin krafts dagar reste han runt i sverge som urmakare och spelman. Förförde kvinnor så fort han kom åt och drog sedan vidare.

Han lyckades förföra min mormors mamma Selina Kärfve som drev ett hotell i Årjäng. En riktig krutgumma som hade allt det som nog Gustav Gustavsson saknade. Fast på bilderna jag sett av honom var han en mycket stilig man.

Selina valde att aldrig gifta sig med honom. Säkert ett klokt val.

Selina dog innan jag föddes fast enligt min pappa var hon en enastående kvinna.

Selina Kärfve.

Hennes hotell fotograferat långt efter hennes död och att efter hotellet stängts. Här höll hon ordning på drickande gubbar och resande säljare.

När jag var i i förskoleåldern vandrade gubben runt hos min mormor oftast endast iklädd långkalsonger och undertröja. En sur gubbe med krokig rygg. Att han inte riktigt var som han skulle förstod jag redan då fast inte orsaken. 

Han gillade att se på TV fast programmen brydde han sig inte mycket om. Det var de söta hallåorna som presenterade programmen som var hans höjdpunkt. Då log han stort och vinkade bakvänt som Ria Wägner åt dem. Han var en av de många som inte bara blev senil utan också elak.

Ganska tidigt drabbades också min mormor.

Mormor med Fortsmästare Skogh

Förmodligen redan i 60 årsåldern fast det utvecklades långsamt. Det var först när hon började närma sig 80-årsåldern som det blev riktigt illa.

Som när hon satt och frågade min mamma om "när kommer Inga-Britt?" och mina mamma fick förklara att det hon som var Inga-Britt. Fast min mormor var och förblev en snäll tant.

Nästa att drabbas var min mamma.

Mamma med en mycket ung Mats.

Hon fick tidigt vara med om försöken med den första bromsmedicinen. I försöken under 3 år fick som vanligt vissa placebo och andra den aktiva medicinen.

Dat visade sig när försöken avslutats att min mamma hade fått den aktiva medicinen och den sattes snabbt in igen på dispans. Det gav henne förmodligen några år fler där sjukdomen inte var allt för besvärande utan mer generande. Fast utvecklingen gick ändå obevekligt åt ett håll. Till sist dog hon av sjukdomen vid 84 årsålder.

Många av er som läser detta har säkert också kommit i nära kontakt med Alzheimer. Egentligen inte en sjukdom utan snarare en samligsbenämning för ett antal olika.

Nu har jag tillbringat en och en halvmånad utomlands. Både nere i Makarska där min nya båt ligger.

Samt en hel del tid i Dörfles i Österrike där min svärmor bor.

Hon drabbades sent i livet. Vid 87 års åldern började det märkas. Nu är hon 91 och har försvunnit en bra bit in i dimman. Idag är hon helt beroende av de två polskor som bor hos henne i 14-dagars intervall. Utan Anna och Jolla skulle hon inte klara sig alls.

Det finns stunder där hon är relativt klar i huvudet och man kan prata om särskilt lite äldre händelser.

En stund senare säger hon att hon skall gå hem fast hon sitter i sin egen trädgård på en plats som varit hennes favorit sedan snart 60 år. När man frågar vart hon skall säger hon att hon skall gå till Dörfles och till sina föräldrar. Ibland låter vi henne gå ut och gå iväg med oss i släptåg förstås. Det ger henne lite motion.

Det brukar aldrig bli någon längre promenad. Hon vet ju inte vart hon skall gå.

Hon är snart tillbaka i trädgården igen.

En kopp kvällskaffe kan då ge henne en stunds avkoppling och sinnesro.

Det är verkligen trist att behöva uppleva att du nu är på väg bort från oss alla. In i töcknet där du inte känner igen någon av oss.

När jag och Kasper senare går på vår kvällspromenad på fälten utanför Dörfles kan jag inte låta bli att fundera på om det är så jag också skall sluta. Jag hoppas verkligen inte det.

Vi får hålla tummarna för att man snart får fram en medicin som inte bara bromsar utvecklingen av sjukdomen utan också botar den.

Att bli riktigt gammal fast utan att ens veta hur gammal man är eller känna igen sina närmaste känns som ett ganska meningslöst liv.