Fuji, JPEG eller RAW, svart och vitt.

Fuji är känd för att ha väldigt fina jpg bilder direkt ur kameran. Samtidigt har Fuji sin X-trans sensor som inte är en Bayer array. Det gör att raw-filerna är mycket svårare att hantera i speciellt Camera raw och LR.

Så Bengts fråga om hur det är med svartvitt direkt ur kameran jämfört med raw väckte mitt intresse.

Jag är en fotograf som kör raw i 99,9 fall av 100. Så mina bilder är alltid i färg tills jag bestämmer mig för att göra något annat med dem.

Jag har faktiskt aldrig jämfört Fuji svartvitt OFC mot en Raw-konverterad i svartvitt. Så dags att göra en test så jag åtminstone själv vet vad som är fördelar och nackdelar med de båda arbetssätten.

Tog hjälp av en katt samt X-PRO1 med 35/1,4.

Out of Camera (OFC) var ju enkelt. Höjde bara exponeringen något i LR. Snäppet ökad skärpa också.

Bilden är tagen med ISO 3200 vilket i sig gör att man förlorar detaljupplösning.

Resultatet på jpg ur kameran är mycket bra.  Fullt tillräckligt i de flesta sammanhang. Går givetvis enkelt att bearbeta ytterligare för att ge en mer personlig touch.

JPG ur kameran.

Om man tar den mödosamma vägen med att köra raw och konverterar den via Iridient och sedan Siver  FX PRO kan man komma lite längre. Fast det ser man bara om man pixelpeepar. Så nästan dött lopp skall jag påstå. 

Raw+Iridient+Silver FX PRO

Det kan skilja betydligt mer i vissa bilder tagna i färg är min erfarenhet. Ibland ger varken jpg ur kameran eller konvertering av RAW i LR ett bra resultat. I de fallen kan Iridient ta fram detaljerna på ett bättre sätt och man tjänar mer att därefter konvertera till svartvitt.

Om man redan innan man tar bilden vill bestämma sig för svartvitt och köra direkt jpg ur kameran så får man säkert oftast ett mycket bra resultat. 

Jag kör alltid bara raw och tänker fortsätta med det. Tycker jag sedan att en bild skulle göra sig bättre i svartvitt så bestämmer jag mig för det i efterbearbetningen. Det är åtminstone inte något jag förlorar på.

Så från denna enkla test med ett enda försök verkar det vara liten skillnad. Så den riktigt vetgirige bör nog göra ett mer omfattande test för att se om det alltid är på det sättet.

Fattig mans Leica. Finns det?

Särskrivningen i rubriken är inte ett misstag.

Många verkar vara intresserade av att hitta ett ny hamn för sina gamla fina Leica objektiv. 

Objektiv som var klassiker på sin tid och än idag står sig bra. De har ju också en mekanisk känsla som är svårslagen.

De kommer naturligtvis bäst till sin rätt på en modern digital Leica. Fast Leicas priser idag är avskräckande. Deras sensorteknik och bildkvalité står inte paritet med priset.

Så många vill hitta en billigare lösning som kan göra deras Leica optik rättvisa. För det mesta handlar det om m-optik. Där är det tyvärr så att det inte finns något bra alternativ.

Brännvidder över 50 mm fungerar hyfsat. Den typ av retrofokus och att ligga nära sensor/filmplanet gör att vinklarna blir för kraftiga för att fungera med en normal sensor. 

Leica var själva tvungna att skapa vinklade prismor för att få till M9. Många har testat både Sony och Fuji. Resultatet är oftast en besvikelse. Så 50 mm och uppåt ger ett hyfsat resultat. De under 50 mm är inget vidare.

Själv var jag aldrig tänd på m-Leicor. Jo jag har provat och tillbringat åtskilliga timmar med dem. Tyckte att tekniken var föråldrad redan 1980. Nu över 35 år senare tycker jag väl att det är mer nostalgi än någonsin. En dröm om tider som har flytt.

Så jag körde Leicaflex och dess efterträdare. Objektiv som är annorlunda konstruerade och därmed lättare att få att fungera på en modern kamera med adapter. Fast hur bra är de över 30 år efter de konstruerades.

Så jag bestämde mig för att kombinera 2 tester. Fuji med Leica Super Angulon 21/4 mot Fuji 18/2. Båda på bländare 5,6.

Super Angulonen är en gammal klassiker som var känd för att vara outstanding för länge sedan.

Super Angulonen har 4 som största öppning och jag ville inte jämföra den mot 18/2 på största bländare så därför blev det 5,6.

Sedan har vi diskussionen om APS-C är mycket sämre än FF. Så jag tog även ett par bilder med 5Ds R på samma motiv.

De tre objektiven har väldigt olika karaktär. Det är stor skillnad i hur de hanterar konstrast och färg.

Jag har försökt att jämna ut det till vad jag själv skulle vilja se som slutresultat. 

Nu kan aldrig upplösningen på Fotosidan göra skillnaden rättvisa. Så ni kommer se betydlig mindre skillnad än vad jag ser på en 30" skärm i full upplösning.

Så låt oss börja med Super Angulonen.

Bättre än jag minns den. Inte illa för att var så gammal. Får nog ge den lite mer uppmärksamhet.

Fujis egna 18/2 är jämförbar. Inget av deras bästa objektiv. Långt ifrån.

En annan karaktär än Leican. Fast egentligen inte sämre.

Tar vi sedan den sista diskussionen. Är småbildsformatet så överlägset APS-C

Så låt oss jämföra de 2 bilderna med en bild från 5Ds R och 24-105/4 satt på 28 mm.

Igen inget av Canon bästa objektiv. Fast det bästas jag hade för att matcha brännvidden.

Nu bländare 8 för att få ungefär samma skärpedjup.

Jag hävdar fortfarande att utrustningen spelar mindre roll än vi tror så länge vi visar bilder på sociala media inklusive Fotosidan. Eller skriver ut i A4 eller A3. Vill inte påstå att en iPhone klara det lika bra men skillnaden är inte stor.

Först när vi börjar skriva ut bilder i stora format börjar skillnaden komma fram.

Mina exempel idag var riktig usla som bild räknat. Totalt ointressant som motiv.F ast när regnet hänger över en och man får 15 minuter sol så gäller det at ta tillfället som det bjuds.

Ibland spelar utrustningen en avgörande roll.

Det är mycket snack om utrustning just nu. Det är det väl förresten alltid på fotosidan

Vad behöver man egentligen? Kan man lika gärna ta bilderna med en mobiltelefon? Eller blir allt mycket bättre om man har en fullformat istället för en APS-C kamera? Meningarna går isär kraftigt. 

Ikväll tog jag lite dokumentära bilder. Fast för mig och familjen viktiga sådana. 

En liten ny familjemedlem fick komma hem från sjukhuset knappt 3 dagar gammal. Givetvis något som måste förevigas. Bilder som säkert har mer värde om 25 år än nu när de just tagits. Så det är ju kul om de är hyfsade.

Till min förvåning var det inte pappan som hade underverket i famnen utan hans tvillingbror. Han behöver säkert träna lite. Singel som han är.

Fast mamma och pappa fick givetvis sköta detta med blöjbyte och annat mindre kul. Faster tittar skeptisk på. Hon skall rädda världen och tycker redan det finns för många barn så hon skall inte ha några själv. Vi får väl se. Hon är ung än och har gått om tid att ändra sig. 

Den lille själv skulle nog helst haft mat först men tvingades vänta. Pappa försökte trösta med fingret.

Till sist fick den lille nappen istället. Den smakade nog bättre än pappas finger. För han blev åtminstone lite mer tillfreds.

Till sist kunde han äntligen komma till ro i pappas famn efter fått lite mat och fräscha blöjor.

Så bilder som är ointressant för de som inte känner de som är inblandade. Fast viktiga för oss som är det.

För er fungerar de bara som exempel.

Så nu är han för första gången dokumenterad. Det blev givetvis många fler bilder än de som är med här.

Så tillbaka till där jag började. Spelade det roll vilken utrustning jag använde. Ja definitivt.

Hade jag använt en mobiltelefon hade jag fått en stark direkt blixt som gett stenhårda kontraster och djupa skuggor. Bilden hade fått ett helt annat utseende. Så min iPhone 6+ hade inte gett önskar resultat.

Hade jag kunnat använda min APS-C, X-PRO1 istället? En utmärkt kamera på många sätt.

Nej för den har inga bra blixtlösningar. Fujis klena blixtar hade inte kunnat ge mig tillräckligt med ljus heller. Så i detta fallet hade den inte fixat biffen.

Så det blev 5Ds R med en 580EX II som löste det hela. Ett vitt tak och vita väggar blev softbox.

Spelade det någon roll att det var fullformat och 50 Mpix? Nej egentligen inte. Tror aldrig det blir aktuellt att skriva ut dessa i A1-format.

Jag kunde lika gärna använt en 7DMKII eller någon annan av Canons senare kameror eller Nikon för den delen och fått ett liknande resultat. 

Det var blixten och kamerans avancerade TTL som löste det hela. APS-C eller FF. Who cares?

Dat gäller att ha det som fixar bilden. Ibland går det bra med en iPhone ibland måste det till grövre artilleri. Don efter situation med andra ord.

Ibland är det tur att något går sönder.

Jag har nu skannat mina diabilder 2 gånger. Har sedan gud vet hur långe haft en skanner. Den sista var en Epson Perfektion V500 Photo. Imponerande namn eller hur.

Fast resultatet för diabilder  var en besvikelse. Så jag gick igenom alla mina bilder för andra gången. Det var inte många bilder som blev bra. Var diat lite för tätt blev det kattskit av det hela. 

Så i förra veckan skulle jag skanna en bild och scannern var som död. Om  den lämnat in hårdvarumässigt eller beroende på att jag kör Apples betatester vet jag inte. Kanske var det drivrutiner som inte var uppdaterade. Epson brukar vara dåliga på den kanten. De följer inte Apples regler utan gör fulprogrammering som gör de inte är kompatibla med framtida versioner. Sedan tar de evigheter på sig för att komma ut med nya fungerade versioner.

Faktum är att min multiskrivare från HP är bättre än den dyra scannern från Epson.

'Efter lite sökande på nätet visade det sig att Canon hade en skrivare som fick fin kritik till ett bra pris.

Så det blev iväg till Net on Net som hade den på lager. Jag var 1890 kronor fattigare men en fungerande skanner rikare trodde jag. Man är verkligen naiv ibland.

Skannern kopplades upp och mjukvara laddades ner från nätet. Inte faan fungerade det.

Image Capture. Apples senaste påfund att vi skall ladda in allt via deras interface spökade och låste programvaran. Canons instruktioner på hemsidan visade sig också vara felaktig. Så jag la in ett case till Canon Sverige sent på kvällen.

Räkna med min förvåning när jag hade ett svar och instruktioner från Canon Sverige redan morgonen efter. Hör det Epson. För från Epson får man vara glad om man någonsin får ett svar.

Instruktionerna från Canon var klockrena. Efter en kvart fungerade allt perfekt. Så nu håller jag på att scanna alla mina diabilder för tredje gången. Dessutom hotar min ex fru om ytterligare 2 stora flyttkartonger med dialådor. Så blir jag klar på denna sidan nyår skall jag så är det bra jobbat.

Man klarar cirka en låda, ungefär 100 bilder på en dag om man ligger i.

Sedan har jag många tusen bilder som negativ så jag kan hålla på i några år med bara gamla bilder. 

Fast äntligen blir resultatet hyfsat.

Se själva.

Dalsland 1992

Weingarten. Tyskland 1992

Weingarten Tyskland,  1992,

Weingarten, Fuchsenloch, Tyskland 1992.

Jag vet att många är duktiga på att scanna bilder. Själv har jag har aldrig varit nöjd tidigare. Nu är jag det.

Så jag kan bara tacka för den gamla scannern gav upp. Äntligen blir bilderna OK. Inte minst mina barn blir glada för de nu får ta del av min bildskatt som legat gömd i mina dialådor.

Så kul att man kan få bättre resultat efter 23 år.

Samtidigt kan jag när jag skannar bilderna se hur usel fotograf jag var för 23 år sedan. Det blev lite bättre när jag skaffade mig en Nikon F4 och övergav Leica R3. Fast gubben har nog också lärt sig något på vägen.

Det är inte kameran som gör mannen, det är erfarenheten.

Inte för jag vill påstå jag är någon enastående fotograf idag. Fast jag är mycket bättre idag än jag var då.

Efter dessa tankar om hur en trasig utrustning kan vara positivt önskar jag er en trevlig dag.

Det finns ljus i mörkret.

För de som gillar svartvitt. Sebastiao Salgado.

En intervju gjord av CPN. Alltså Canon Professional Network. Så ni får tåla lite Canonreklam.

Ger en inblick i den svartvita fotografins utveckling de sista 30 åren. Hur eländigt det var att jobba i en brasilianskt dagbrott fö 30 år sedan.

Fast också hur man kan fota digitalt, sedan via negativ göra pappersbilder på äkta gammalt fotopapper i traditionell stil. Tvärtom mot vad de flesta gör.

http://cpn.canon-europe.com/content/Sebastiao_Salgado.do?utm_source=newsalert_november_1_15&utm_medium=email&utm_campaign=Newsletter