Kasper på nya äventyr.

Efter 5 dagar hemma från Wien började Kasper och jag packa för att tillsammans åka ner igen.

Första gången för Kasper att få dra nytta av sitt EU-pass och för min del att ha en hund med mig utomlands. Lite spännande.

Kasper uppförde sig exemplariskt och vi stannade med några timmars mellanrum för han skulle få komma ut en stund. 

Klockan 18 kom vi fram till Kronprins hotel i Falkensee utanför Berlin. 

Kasper fick en ordentlig promenad i den stora skogen som ligger tvärs över gatan från hotellet. 

Dagen efter var det dags för de sista 75 milen ner till Dörfles utanför Wien. Förutom ösregn hela vägen genom Tyskland och Tjeckien så var resan helt odramatisk.

Äntligen kunde både Kasper och jag slappna av och njuta av en vår som kommit någon månad längre än den där hemma.

Kasper började med att undersöka Omas trädgård och de närmaste omgivningarna.

Kasper fick också uppleva hur det är att springa på öppna fält med fasaner och kaniner man kan jaga.

Ha utsikt från en liten kulle där man ser ändå bort till Bratislava. 

När han sedan lyckats tröttat ut sig bland fält och vingårdar kunde han slappna av under aprikosträden.

Själv drog jag sedan i väg på en ny långresa ner till Makarska i Kroatien för att titta på en båt. Den resan på 190 mil ToR slapp Kasper åka med på. Fast han kommer kanske få åka den själv inom kort.

På långfredagen bar det iväg igen. Nu norrut och nu med också matte i bilen. Utan för Brno blir det plötsligt helt stopp. Det är bara stänga av motorn och vänta. Kasper undersöker träden och området närmast motorvägen och markerar att Kilroy was here.

Efter vatten och mat står trafiken fortfarande still.

Så vad gör då "ein Cooler typ" som Kasper. Lägger sig ner och studerar vad folk gör i bilarna runt omkring och väntar på att det skall börja rulla igen, förstås.

Efter ytterligare en kvart börjar trafiken röra på sig. Skälet till stoppet var att en långtradare hade kört in i en personbil bakifrån  riktigt ordentligt i andra färdriktningen. Det bärgningsbilarna kom släpande på tydde måste det varit en svår olycka.

Många timmar senare kör vi genom Berlin och anländer till Falkensee vid 19 tiden. Det finns flera skäl att detta blivit vårt favorithotell på resorna mellan Göteborg och Wien. 

Det ligger på ungefär halva vägen tidsmässigt. Hotellet har moderna rum trots den gamla miljön. Väldigt bra mat och mycket trevlig personal.

Nu med hund är den stora skogen tvärs över gatan en extra bonus och att man får ha husdjur med. Tillägget för hund är 10 euro per natt.

Gabi och jag njuter en god middag med Beelitzer spargel, en liten wienersnitzel till och en underbar hollandaise. Årets första vita sparris är alltid en delikatess.

Den här gången får vi ett unikt rum med en riktigt gammal antik säng. Kasper gillar den för nu kan han sova mellan husse & matte utan att behöva trängas.

Vi vaknar tidigt och Kasper får en ordentlig promenad i skogen. Kasper är helt till sig. En hel skog full av nya dofter.

Sedan finns det som i alla andra skogar bra pinnar att använda som tandborste.

Det finns också intressanta udda saker i skogen. Som det här.

Kasper gissar på att det är ett utsiktstorn för hundar.

Efter nästan en timme med en lösspringande Kasper i skogen är vi tillbaka till hotellet. Vi stressade inte denna morgon eftersom vi tänkte köpa färsk sparris att ta med hem. På hotellet hade kyparen trott att de öppnade kl 10.

Nu visade det sig att en dam satt upp sitt stånd när Kasper och jag var tillbaka vid hotellet kl. 9 och de första kunderna var redan där. Hennes sparris såg verkligen superfin ut.

Så det blir att hämta pengarna på hotellrummet och gå ner igen och handla. 2 kg av bästa sorten för 11 euro per kilo. Samt en påse med kortare sparris och brutna sparrisar för att laga soppa på. 2 kilo för för 10,50 euro kan man inte klaga på.

Så vi lämnar det charmiga Kronprins för att ta oss de 40 milen till Puttgarden.

Går det som jag hoppas med den där segelbåten är vi nog tillbaka på väg söderut om en dryg månad.

Vi stannar i Heilighafen för att äta lunch. Vi vet av erfarenhet att maten på färjorna mellan Rødby och Puttgarden är urusel och hutlöst dyr för vad man får.

Heilighafen är en trevlig liten stad men idag mulen, blåsig och kall.

Så efter var sin god pizza på en trevlig italiensk restaurang är vi mätta. Jo då Kasper ligger under bordet och har fått äta kanterna på 2 pizzor så han är också nöjd.

De som sitter ute på däck den här dagen är nog de som lätt blir sjösjuka. Det blåser kuling och är ruggigt kallt. Det gungar en del den här dagen.

Ja sedan är det då sista timmarna hem. Det är ett sjuhelvetes väder bitvis. På Hallandsåsen är det djup snömodd och temperaturen på nollan. Ingen höjdare med breda högfartsdäck. 

Kasper har nog varit med på en hel del nytt och faktiskt tyckte jag han förändrades under veckan. Han blev mognare och lugnare på något sätt.

Nu vet jag att Kasper kan klara längre sträckor med bil och även kan uppföra sig på lokal. Så vi får se om det nu blir Makarska i Juni.

Möte med våren och en begravning.

Vi hade planerat att vara nere i Österrike under påskveckan. Nu blev det lite mer.

Döden kan man inte planera in. Så när min svärfar gick bort det 15 Mars blev det att ändra planen en del. 

Dottern som kom hem från ett par månader i Thailand fick stiga upp extra tidigt nästa morgon och flyga ner till Wien. Jag själv kom efter ett par timmar senare.

Att min svärfar dött var ingen stor sorg i sig. Hans livskvalitet var inte mycket att hurra för det sista året. Jag tror han led av varje minut och att döden kom som en befrielse. Vi är nog till största delen en familj som inte tror på någon högre makt. 

Fast nu till den trevliga delen.

Våren är på väg. Jag mötte den med dunder och brak i Wien.

Det var plus 20 grader och fruktträden stod i blom. 

Efter en lång och tråkig vinter i Göteborg är det underbart at vandra runt Dörfles i plus 20 grader och med träd som står i blom.

Plötsligt känns inte livet grått och trist utan det är en glädje att se naturen i sin fulla prakt.

Till och med hästarna verkar glädjas åt våren.

Man kan ju bara känna glädje när man ser fruktträden i full blom. Våren är på väg norrut gott folk.

Fast ganska snart måste vårpromenadens glädje dämpas av anledningen till vi kommit hit.

Det var ju för att ta farväl av min svärfar som vi i förtid var tvungna att flyga ner till Wien. Min andra katolska begravning som jag upplevt under mitt 25 åriga äktenskap med Gabriele.

Den första var dramatiskt när min svåger 50 år gammal dog i cancer efter en tids sjukdom. En person som var en god vän och en fantastisk personlighet. För att inte tala om hur det påverkade mina svärföräldrar.

Vid den begravningen var det en mycket konservativ präst från Polen som höll i ceremonien. Den var lång och gick hela tiden ut på hur glada vi skulle vara att Bertie nu satt i himlen vid sin faders sida. Som ateist hade jag väldigt svårt att glädjas med prästen. Det kändes så krystat.

Det gladde mig när han senare blev avslöjad att ha visat lite för stort intresse för att bada bastu med yngre medlemmar och katolska kyrkan fick gömma honom i klostret Melk för att inte skandalen skull bli för stor. Den här gången har min fru och vår dotter bett kyrkan om att tona ner det religiösa.

Prästen gör ett gott jobb och håller en kort men mycket fin ceremoni. Kyrkan är fullsatt. Min fru trodde det skulle komma cirka 30 personer men det är nog snarare 300. Bänkarna i den stora  kyrkan är fullsatta.

Min svärfar hade ett förflutet i den frivilliga brandkåren. Det är alltid en viktig del i både Tyska och Österrikiska småstäder.

De fixar en hel del grillfester och andra events under året för at dra in pengar. De är också förstås viktiga för att kunna rycka ut när det är skarpt läge.

Min svärfar var högsta hönset som kommendant en gång och fill till stånd  till att de 4 närmaste byarna blev ett samarbete med gemensamma resurser. Fast det är länge sedan nu.

Men minnet i dessa små byar är långt. Man glömmer inte sina hjältar.

Tror då få svenskar vet vad det här är? 

Det är en Pestsäule. Ett monoment som vid den sista stora pesten runt 1790 skulle endera hindra att man drabbades eller en tacksägelse för att man överlevt.

Själva ceromien i kyrkan låter jag bli att dokumentera. Det är klart känsligt och även mina ateistiska släktingar tystar ner svärmor när hon inser att det är hennes man som är död. I kyrkan är man tyst när prästen talar. Lite annorlunda än Sverige.

Prästen gjorde ett gott jobb och utan för mycket gud och Jesus var det över på en halvtimme.

Så nu var det dag för vandringen till der Friedhof. Till kyrkogården. Den ligger vid katolska kyrkor sällan runt kyrkan.

Så först går brandmännen och deras orkester.

Först kommer bilen som har alla blomsterarrengemang. Därefter kommer bilen med kistan. Båda är eldrivna och kan köra mycket långsamt.

Den frivilliga brandkåren gör sitt bästa för att hylla en gammal kommendant. Han har inte varit aktiv under de 25 år jag känt honom. Fast en gång brandman är man tydligen för alltid en brandman.

 Vid huvudgatan i lilla Weikendorf drar några brandfordon igång sirenerna och jag lovar att om Robert Mangl hade varit skendöd hade han vaknat. 

Efter ytterligare lite marscherande i maklig takt är vi så framme vid "der Friedhof". Prästen tar emot och brandmännen är givetvis på plats. I kistan ligger också min svärfars brandmanshjälm. Lite underligt enligt min mening men så skall det tydligen vara. Man är brandman ända in i döden.

Sedan leder prästen processionen fram till den sista viloplatsen. Tillsammans med sin lille korgosse.

Sedan sänks kistan ner i familjegraven och alla tar ett sista farväl. Mycket mer kransar och blommor än på en svensk begravning. Man tar inte lätt på den sista hyllningen i den katolska kyrkan.

Så för utom Oma som hade insett att hennes man var död var det ingen stor sorg vid den här begravningen. Robert Mangl hade levt ett långt och delvis dramatiskt liv och förmodligen kom döden till sist som en befrielse.

Min fru var nöjd med att allt klaffat perfekt när vi till sist avslutade med de närmaste på ett Gasthof i Gänserndorf. Givetvis med en Wienerschnitzel som var min Opas favorit i alla lägen. Fast själv saknar jag alltid ansjovisen och kaprisen som jag personligen tycker höjer rätten flera nivåer. Fast det är Östterikarna helt obekanta med.Det är vårt svenska bidrag till denna traditionella rätt. Potatissalladen som man skall ha till är dock mycket bättre än i Sverige.

Vår specielle son Niko är också nöjd. Nu fyllda 40. Han är mannen som var den förste att få sitt körkort godkänt med ett foto där han hade en spagettisil på huvudet. Han är en riktig entreprenör och är CEO för ett antal företag som utgör en av Östterrikes största mediabyråer.

De senaste åren har han suttit i Österrikes riksdag för NEO partiet. Nej det har inget med SD  att göra utan kan jämställas med folkpartiet i Sverige. Han har suttit mycket i tv-soffor de senaste åren och är genom sin kamp mot den katolska kyrkans makt en motvikt mot den makt som katolska kyrkan fortfarande har i samhället. 

Nu lämnar han politiken för ett nytt uppdrag som CEO för ett mediaföretag som skall ha djuplodande reportage. Drivit av en en stiftelse och en motvikt inom det tyska språkområdet mot det Trump kallar alternativa nyheter.

Låt mig avsluta med en  bild som är min favorit av min svärfar. Tagen inte för så länge sedan. När han fortfarande hade kraft kvar.