Ett mänskligt konstgalleri

En del ger verkligen tatueraren fria tyglar. Jag kan inte låta bli att undra hur han ser ut naken. Som ett kringvandrande konstgalleri är min gissning.

När är något good enough.

Jag kommer säkert få ångra det här inlägget. Det kommer heta att jag är en usel fotograf och att jag inte fattat något om DR, fördelarna med Sonys sensor teknologi osv.
Får väl ta det antar jag.

DXO i all ära men jag föredrar att dra mina egna slutsatser från hur jag upplever en kamera och hur den motsvarar mina förväntningar.

5DMKII var ingen av Canons mer lyckade kameror. Raw-filerna var inte harmoniska och de bandade om man lyfte skuggorna några steg. Det förstörde bilderna och det syns också tydligt i utskrifter.
Till skillnad från vanligt brus som inte  syns nästan alls i printar.

Med 5DMKIII såg man genast att Canon fått till en mer harmonisk raw-fil och att man var mer tillbaka till klassikern 5D.
Den här sensorn är inte i klass med Sonys bästa. Fast den räcker ganska långt. Jag har fotat ganska mycket med en Sony sensor i form av H5D 50C. Den ligger också någonstans runt 15 i DR.
Större än fullformat men en liten sensor för att vara Hasselblad.
Fast när jag testat den mot min 5DMKIII på samma motiv så ser jag givetvis skillnader men de är inte så dramatiska som många vill påstå.

Så nu till mitt exempel som jag säkert kommer få äta upp.
Detta är en bild från Norrköping.
En bild med mycket motljus och en mörk förgrund.
Så första bilden är raw-filen från exponering 1.

Kameran väljer en väldigt mörk exponering eftersom den inte vill blåsa ut högdagrarna. Nu vet jag att jag åtminstone har 1,5 steg som jag kan backa högdagrarna och fortfarande ha kvar detaljer i LR.

Så jag ökar exponeringen med 1,5 steg. 

Nu ser det klart bättre ut. Visserligen är vissa partier utbrända enligt histogrammet men som jag vet kan backas i LR.

Så här blev det när det hela blev klart.

Förmodligen skulle en Sony sensor ha lyckats lyfta mörkret i det vänstra nedre hörnet lite snyggare.

Fast detta är good enough för mig. Skulle motivet vara ändå mer extremt skulle jag gått över till HDR.

Det är ofta det tekniska tar överhanden när man diskuterat foto. Å andra sidan är ofta de mest uppskattade bilderna tagna med enkla kameror och objektiv som inte hör till de mest kända för sin skärpa.

Så skall vi fortsätta jaga varje år efter den senaste kameran som är lite tekniskt bättre än den vi redan har. Eller skall vi ta bättre bilder med det vi redan har. Ger det mer att uppgradera en 5DMKIII till en 5Ds R för 20 000 kr eller att satsa pengarna på att resa någonstans där det finns motiv som är fantastiska och vi alltid önskat att vi skulle få fota.

När det gäller bilar nöjer vi oss ofta med good enough. Det kan vara en Skoda, en S60 eller en V70 eller en BMW. Vi väljer sällan det värsta som går att köpa för pengar.

Var gå den gränsen när det gäller fotografering ?. Finns det en good enough också när det gäller kameror?

Jag har sökt den gränsens och dammat av gamla kameror, provat att fota med min mobil och använt Hasselblads senaste med deras bästa optik och jämfört dem mot min normala 5DMKIII.

Så för att köra en repris.

Duger en Olympus E-10 från 2001?

Eller måste vi ta till en en X-PRO1 från 2012 för att få vettig kvalité på bilderna?

Nyårskonsert i Wien.

Eller kanske måste det vara full frame.

Eller när vi nu ändå håller på att jämföra varför inte ta en mobilbild som är det som de flesta idag använder.

Eller skall vi jämföra detta med en kamera som kostar 400 000 kr+ med objektiv.

Vad anser ni. Måste man alltid ha den senaste kameran för att ta vettiga bilder?

En ny kamera är cirka 1 ton i rå-mtaerial och 6 00 liter av rent vatten. Många av dessa rå-materiel är jordmetaller som förorenar områden i Kina och Afrika där de främst utvinns.

Det är inte våra transporter som är det största hotet mot vår miljö utan vår konsumtion.

Fast det vill inga politiker prata om eftersom det är den konsumtionen som driver vår ekonomi.