Alzheimer är en sjukdom jag fått skäl att hata.

Första gången jag kom i kontakt med det vi då kallade åderförkalkning var i min barndom. Min mormor hade sin pappa inneboende under flera år. Något han förmodligen inte förtjänat.

I sin krafts dagar reste han runt i sverge som urmakare och spelman. Förförde kvinnor så fort han kom åt och drog sedan vidare.

Han lyckades förföra min mormors mamma Selina Kärfve som drev ett hotell i Årjäng. En riktig krutgumma som hade allt det som nog Gustav Gustavsson saknade. Fast på bilderna jag sett av honom var han en mycket stilig man.

Selina valde att aldrig gifta sig med honom. Säkert ett klokt val.

Selina dog innan jag föddes fast enligt min pappa var hon en enastående kvinna.

Selina Kärfve.

Hennes hotell fotograferat långt efter hennes död och att efter hotellet stängts. Här höll hon ordning på drickande gubbar och resande säljare.

När jag var i i förskoleåldern vandrade gubben runt hos min mormor oftast endast iklädd långkalsonger och undertröja. En sur gubbe med krokig rygg. Att han inte riktigt var som han skulle förstod jag redan då fast inte orsaken. 

Han gillade att se på TV fast programmen brydde han sig inte mycket om. Det var de söta hallåorna som presenterade programmen som var hans höjdpunkt. Då log han stort och vinkade bakvänt som Ria Wägner åt dem. Han var en av de många som inte bara blev senil utan också elak.

Ganska tidigt drabbades också min mormor.

Mormor med Fortsmästare Skogh

Förmodligen redan i 60 årsåldern fast det utvecklades långsamt. Det var först när hon började närma sig 80-årsåldern som det blev riktigt illa.

Som när hon satt och frågade min mamma om "när kommer Inga-Britt?" och mina mamma fick förklara att det hon som var Inga-Britt. Fast min mormor var och förblev en snäll tant.

Nästa att drabbas var min mamma.

Mamma med en mycket ung Mats.

Hon fick tidigt vara med om försöken med den första bromsmedicinen. I försöken under 3 år fick som vanligt vissa placebo och andra den aktiva medicinen.

Dat visade sig när försöken avslutats att min mamma hade fått den aktiva medicinen och den sattes snabbt in igen på dispans. Det gav henne förmodligen några år fler där sjukdomen inte var allt för besvärande utan mer generande. Fast utvecklingen gick ändå obevekligt åt ett håll. Till sist dog hon av sjukdomen vid 84 årsålder.

Många av er som läser detta har säkert också kommit i nära kontakt med Alzheimer. Egentligen inte en sjukdom utan snarare en samligsbenämning för ett antal olika.

Nu har jag tillbringat en och en halvmånad utomlands. Både nere i Makarska där min nya båt ligger.

Samt en hel del tid i Dörfles i Österrike där min svärmor bor.

Hon drabbades sent i livet. Vid 87 års åldern började det märkas. Nu är hon 91 och har försvunnit en bra bit in i dimman. Idag är hon helt beroende av de två polskor som bor hos henne i 14-dagars intervall. Utan Anna och Jolla skulle hon inte klara sig alls.

Det finns stunder där hon är relativt klar i huvudet och man kan prata om särskilt lite äldre händelser.

En stund senare säger hon att hon skall gå hem fast hon sitter i sin egen trädgård på en plats som varit hennes favorit sedan snart 60 år. När man frågar vart hon skall säger hon att hon skall gå till Dörfles och till sina föräldrar. Ibland låter vi henne gå ut och gå iväg med oss i släptåg förstås. Det ger henne lite motion.

Det brukar aldrig bli någon längre promenad. Hon vet ju inte vart hon skall gå.

Hon är snart tillbaka i trädgården igen.

En kopp kvällskaffe kan då ge henne en stunds avkoppling och sinnesro.

Det är verkligen trist att behöva uppleva att du nu är på väg bort från oss alla. In i töcknet där du inte känner igen någon av oss.

När jag och Kasper senare går på vår kvällspromenad på fälten utanför Dörfles kan jag inte låta bli att fundera på om det är så jag också skall sluta. Jag hoppas verkligen inte det.

Vi får hålla tummarna för att man snart får fram en medicin som inte bara bromsar utvecklingen av sjukdomen utan också botar den.

Att bli riktigt gammal fast utan att ens veta hur gammal man är eller känna igen sina närmaste känns som ett ganska meningslöst liv.