OmTag. Svartvitt vs färg m.m.
Såg att de gamla ämnena poppar upp igen. Alltså dessa färg vs svartvitt, analogt vs digitalt, Leica vs allt annat , manuellt vs automatik, zoom vs fasta brännvidder osv. Det är kul att diskussionerna hålls vid liv även om jag tycker att förståelsen för den andres åsikt ibland kan brista en del.
När det, för mig, handlar om svartvitt vs färg handlar det till stor del om vad och hur jag fotograferar liksom vad jag vill säga med mina bilder. Det handlar alltså inte om att jag tycker att det ena är bättre än det andra. Nu för tiden då jag mest går runt och knäpper bilder som en form av dagbok kör jag nästan uteslutande färg.
När jag var mer aktiv i själva fotograferandet plåtade jag nästan uteslutande svartvitt. Anledningen för mig som gick runt mycket på stan och plåtade var att det var betydligt enklare att renodla det jag ville få fram med mina bilder om jag tog dem i svartvitt. Färg är för det första mycket svårare och för det andra kräver den typen av fotograferande jag ägnade mig åt att färgen ofta behövde vara ett bärande element i bilden om det skulle bli något mer än rena ”semesterbilder”.
Jag tycker fortfarande att ganska få klarar färg i till exempel gatufoto. Givetvis finns enstaka bilder som blir bra, men färgen tar ofta över innehållet i bilderna tycker jag. Ganska få har bemästrat färg inom till exempel gatufoto anser jag och de har använt färgen i sig som ett kreativt element i sina bilder. De jag kommer på är Ernst Haas och Saul Leiter.
Detta med analogt vs digitalt är en annan fråga som ofta dyker upp. Jag föredrog ganska länge analogt även fast jag tidigt skaffade mig digitalkameror. Delvis berodde det på att jag inte tyckte att jag fick till gråskalorna som jag ville ha dem och delvis berodde det på prylar som satt i huvudet; jag hade svårt att inte börja slarvfotografera med det digitala och hade svårt att inte hela tiden titta på bilderna jag tog vilket störde koncentrationen. En annan avgörande faktor som leder in på nästa spörsmål var att jag inte hade någon digitalkamera som jag tyckte fungerade för mitt sätt att fotografera.
Jag plåtade alltså med Leica-M och för mig handlar det om att mätsökarkameran är helt överlägsen spegelreflex när det gäller gatufoto och/eller annan fotografering av mer reportagekaraktär. För mig var den mycket mer intuitiv då jag inte behövde ”leta bild” genom sökaren som jag upplever att jag gör med spegelreflex. Men då jag även av andra skäl föredrog det analoga blev det aldrig aktuellt att skaffa någon digital Leica-M.
När det gäller att fota manuellt eller med automatik tyckte och tycker jag att det manuella gjorde mig mer skärpt. I och med att jag hela tiden var observant på ljusets skiftningar blev jag också mer vaken när det gällde att se bilder. Ställa in kameran gjorde jag hela tiden mer eller mindre automatiskt, det handlar om vana och tar varken tid eller är jobbigt när man fått in det i ryggmärgen.
Jag föredrar fortfarande fasta brännvidder även om jag plåtar en del med zoomar också. Anledningen är att jag vill kunna se bilden utan kamera och inte behöva leta utsnitt genom sökaren. Min erfarenhet av fasta gluggar är att de sätter sig i ryggmärgen och när man som mig kör med samma brännvidd ganska länge utan att byta mellan olika, gärna i perioder på åtminstone några månader, anpassas seendet så att jag inte behöver tänka utan kameran fungerar i samklang med hur jag ser bild.
Nu för tiden plåtar jag nästan uteslutande digitalt och det fungerar det också. Hade jag varit lika aktiv som förr hade jag förmodligen knallat runt med en digital Leica-M och min fantastiska Summilux-M 50/1,4 ASPH.
Färg och svartvitt är en pendelrörelse för mig. Dras mer åt färg men har det svartvita sen gammalt och det uppskattas av fler. Inte så mycket av bildredaktörer dock, och uppdrag blir mest i färg.
Leica har jag aldrig riktigt förstått mig på, men en Q2 vore underbart att jobba med.
Jag håller mig alltså sällan till ett förhållningssätt. I bästa fall gör det mig mångsidig, i sämsta inkonsekvent.
När det gäller Leica-M för mig så handlar det om att jag föredrar genomsiktssökare där jag upplever det som att jag bara lyfter upp "en fönsterruta" framför det jag ser, ramar in och trycker av. Med spegelreflex får jag leta bild genom sökaren, lite som med en kikare, tycker jag. Elektroniska sökare har alla, som jag uppfattar det, nackdelarna från spegelreflex men dessutom stämmer de dåligt med hur verkligheten ser ut för mina ögon. Speciellt i lite knepigt ljus och för mig är det viktiga att "avståndet" mellan det jag ser och upplever med ögonen och det jag ser genom kameran blir så litet som möjligt.
/Affe
/Affe
Tror inte jag är lika aktiv som du var förr, i varje fall inte lika aktiv som jag var förr. Men numera är det Leica Monochrom och Lux 50 hela tiden för mig...
/Affe
/Affe
Jag delar och förstår dina tankar om detta.
Det viktiga är att var och en gläds åt att fotografera. Sedan är det ju roligt om flera betraktare tycker om bilderna man visar.
Under livets gång förändras man i sitt fotograferande och både teknik och intresse kan förändras. Då är det bra om man kan fortsätta att trivas med foto.
En del, likt mig, faller tillbaka till gamla grejer å det kan ju ifrågasättas. Men man kan ju plåta i nuet. Numera blir det mest flanerande och mycket händelser i bilden. Formen får stryka på foten.
Ha det väl
Bob
/Affe
MvH
Johnny
/Affe
Ha det gott/Stig
/Affe
Zoom är till för sport- och fågelfotografer.
Möjligen även för nyhetsdito.
Fasta gluggar gäller för mig. Och du ska veta att jag försökt ”zooma” men aldrig kommit till skott.
Hörs/pe
/Affe
//GöranR
/Affe