OmTag. Panikångest

De som känner mig känner till min historia med panikångest och senare utbrändhet. Jag brukar inte skriva så mycket om sådant här på bloggen eftersom det är en väldigt svår balansgång mellan att vara sakligt personlig och att upplevas som självömkande.

1984 drabbades jag av panikångest första gången. Jag var på väg hem från jobbet och när jag stod där i tunnelbanan kände jag plötsligt att hjärtat rusade, jag var övertygad om att jag skulle dö där och då. På något sätt tog jag mig hem, men det blev inte bättre så min far följde mig till akuten på Danderyds sjukhus.

När jag äntligen blev undersökt förklarade läkaren att det inte var något fel på hjärtat och med de orden fick jag åka hem. Den första intensiva ångestperioden varade i närmare tre månader, ganska snart visste jag att det inte var något fel på hjärtat men jag mådde lika dåligt i alla fall. I stort sett orkade jag ta mig från sängen och på toaletten, så mycket energi tog ångesten.

Jag tror att det kan vara svårt för någon som inte drabbats av detta helvete att förstå hur det känns? För att förklara för de lyckligt ovetande brukar jag fråga om de någon gång tagit ett steg ut i gatan och precis upptäckt en bil som kommer rusande mot dem och kommer ihåg känslan de fick i ögonblicket innan de hunnit reagera?

Så känns panikångest, hela tiden, därför har man genom åren blivit lite trött på kommentarer som ”ryck upp dig” och ”du vet ju att det bara är psykiskt” och liknande. Nu var det många år sedan jag hade någon panikattack som kommer i närheten av det jag kände då 1984, men ångesten ligger alltid där på lur under en tunn hinna av självkontroll.

Panikångest blir man inte fri ifrån, man lär sig leva med den och lyckas i varierande grad. Jag blev hyfsat återställd från den första snytingen relativt snabbt i så måtto att jag snart började arbeta som vanligt och även leva ett ganska socialt liv som innan. Men jag brukar indela mitt liv i ett före och ett efter den första panikångesten, samma person som före blev jag aldrig mer.

2014-10-16 09:33   pic-tor

Panikångest är vidrigt. Jag drabbades av det ett antal gånger i samband med min hustrus sjukdom och senare död. Kanske lade det också grunden för den utbrändhet jag också drabbades av flera år senare. Fotografering har varit min bästa terapi och jag har fortsatt att ordinera mig av den medicinen. Hoppas du också har haft hjälp av ditt bildskapande?

Besvara

Svar från alf109 2014-10-16 13:23

Fotografera är en fin terapi.
När det gäller panik och utbrändhet tror jag att det främst drabbar vissa personlighetstyper och vi ingår i dessa, på gott och ont. :)
-affe

Svara

2014-10-16 09:49   tomazon

Det låter vidrigt och jag precis som de flesta har människor i min närhet som har drabbats av mer eller mindre liknande saker. Jag kan bara hoppas att du kan fortsätta hitta ett sätt att hantera det.

Varma hälsningar Tommy

Besvara

Svar från alf109 2014-10-16 13:24

Tack ska du ha Tommy.
-affe

Svara

2014-10-16 10:09   ehrsa

Intressant! Tack för att du delger oss. Undrar själv om jag har nån variant på det hela efter att jag gick hem från jobbet för snart en vecka sen, helt slut.. Inget speciellt hittades dock av de medicinskt kunniga, likafullt är jag "slut"..

Att bege sig ut ändå, med kamera, känns som det bästa som finns just nu, i sammanhanget..
Mvh!

Besvara

Beagle five 2014-10-16 11:10

Nu skrev jag en kommentar precis som förklarar ditt tillstånd, du har triggat kamp och flykt systemet och reaktionen har blivit att spela död. Denna reaktion är den som dom flesta läkare inte ens förstår, trots att det är så enkelt.
Men dom har tyvärr varken kunskapen eller erfarenheten.
Det viktiga är att veta hur det autonoma nervsystemet styrs, det är automatiskt, men det är du som programmerar det! Det sker med dina tankar och känslor och val. Man kan helt enkelt välja att vara mer än ett offer för ens kropps automatiska reaktion på något.
Helt enkelt att veta vad tröttheten kommer ifrån och verkligen känna lugn i din kropp kring detta, kommer att ta bort tröttheten, eftersom autonoma nervsystemet är till för att rädda dig och du säger till det genom dina känslor: allt är lugnt!
Så kommer reaktionen försvinna!

Börja med att släppa ut dom känslor du har byggt upp dock! Bara det kan räcka oftast.
Chi kung är väldigt bra för det.

Svara

Svar från alf109 2014-10-16 13:26

Jan, det kan vara en signal om att du behöver ta det lite lugnare, kroppen gör sitt bästa för att ge oss dessa signaler så det gäller att lyssna på dem.
-affe

Svara

ehrsa 2014-10-16 16:04

Hej! Alf
Det är så jag också ser det, jag behöver helt enkelt ta det lugnt just nu, men vilken arbetsgivare gillar det..? Det var längesen jag sov så mycket som jag har gjort den senaste veckan..
Mvh!

Svara

Svar från alf109 2014-10-16 16:25

Snacka med företagshälsovården, det är betydligt bättre att ta tag i det nu innan det annars kanske blir värre. Jag tror nog att de inser detta, eller borde göra det i alla fall. :)
-affe
Ps. det kan ju även vara annat än jobbet som inverkar, många har ju väldigt svårt att få ihop "livspusslet" idag och man måste nog alltid se över hela sin tillvaro när det handlar om sådana här saker.

Svara

2014-10-16 10:37   optimal

Det kan kanske hjälpa någon att du berättar, det blir ju annars något man är ensam om. Jag har tack och lov inte själv drabbats, en vän till mig lever dagligen med denna sjukdom och har svårt att hantera den. Under flera år talade vi dagligen om problemet. Han beskriver det för mig men jag har svårt att sätta mig in i hur det känns, din liknelse ovan gav en bild som kan förklara vad som pågår. Han är också fotograf men själva fotograferingen kan inte sätta sig över den känsla han har. Tack för din berättelse/bert

Besvara

Svar från alf109 2014-10-16 13:27

Tack själv Bert.
-affe

Svara

2014-10-16 10:51   Beagle five

Om vi människor visste hur kroppen fungerade skulle inte panikattacker uppstå.
Det är ju det autonoma nervsystemet som triggar igång kamp och flykt ( och spela död ) systemet.
Problemet är att denna reaktion tror vi är ett tecken på sjukdom och blir rädda för vår egen kropps naturliga reaktion för fara.

Om vi möter en björn i skogen kommer samma reaktion uppstå, skillnaden är att nu finns det inget frågetecken kring reaktionen, och därmed ingen rädsla och förvirring kring varför och vad som händer inne i kroppen.

Alla djur föds med två grundläggande instinkter: rädsla och begär
Dessa behövs för överlevnad. Problemet är att vi människor är fast i dom. Vi har inte kommit längre än dit. Samtidigt som vi inte förstår dom eller ens är medvetna om att vi baserar hela våra liv på dom, helt i onödan!
Jag rekommenderar starkt Eckart Tolles bok en ny jord.
Man kan absolut bli fri ifrån panikångest, alltså rädslan för kamp och flykt reaktionen, allt som krävs är rätt kunskap och öva!

Besvara

Svar från alf109 2014-10-16 12:32

Inga är nog mer medvetna om det du tar upp än just alla dem som själva drabbats av panikångest till exempel. Men som sagt, eftersom problemen inte är av intellektuell karaktär går de inte heller att komma åt den vägen. Lite på samma sätt som ett brutet ben inte blir läkt bara därför att man vet varför det blev brutet. Dessutom kan det vara svårt att härleda till personliga problem alla gånger, svårigheter kan utlösa dessa problem, men de utlöses inte alltid av svårigheter. Själv är jag övertygad om att det ofta finns en ärftlig komponent för den här typen av problem.

De flesta som drabbas av ångestrelaterad ohälsa kommer i kontakt med olika former av avslappningsövningar och meditation och det hjälper helt klart en hel del. För egen del startade jag med autogen träning, gick vidare med qigong i kombination med zen. Och Tolle har jag läst, han är intressant även om han inte för fram något nytt som jag inte redan tagit del av genom buddhismen till exempel.

Svara

Beagle five 2014-10-16 20:34

Bra! Då har du kommit längre än dom flesta!
Och visst är det så att herr tolle inte lär ut något nytt, men viktig kunskap likväl, och oerhört intressant att den funnits där så länge. Trots det lever vi bara mer och mer efter våra kroppsliga behov och identifierar oss med vår kropps rädslor och begär.
Och intellektuellt ÄR vägen ur detta, det hjälper ju dock inte bara med kunskapen, utan det måste kombineras med att man övar på att styra sina tankar och känslor och då kommer dessa reaktioner bli mindre och mindre.

Svara

2014-10-16 11:10   Björn Wångblad[BF]

Du har din klokhet kvar och ditt fotograferande. Till tröst och glädje för oss andra. Du är värdefull. Läser alltid din blogg.

Besvara

Svar från alf109 2014-10-16 13:27

Tack ska du ha Björn, det värmer att höra i höstrusket. :)
-affe

Svara

2014-10-16 14:11   bassa

Problematiskt detta.Jag lider själv av ångest. men absolut inte på ditt sätt och beskrivning .
Ett sätt att klara sig hyggligt. är nog ändå, att, tänka tanken.Om det fans en knapp som du skulle kunna trycka på, och omedelbart få bort ångesten, grubblerierna. Och plötsligt Tycka om reklamTv Program som Idol, Bonde söker fru.l OSV Skulle du trycka då? Skulle du göra det???
Jag skulle inte göra det, och jag är säker på att du inte heller hade gjort det..Personligen har jag en sluss genom instrumentet., samtidigt som det också skapar ångest inför varje spelning. Räcker jag till? kan jag spela?.. Men Affe ge faan i knappen. Försök att leva med ångesten. Försök att se det som en eftertänksam gåva . Försök Se ångesten som ett sätt att vara öppen i delaktig t tänkande.
/ Bengt
Ha det fint Bengt

Besvara

Svar från alf109 2014-10-16 14:19

Jo jag har inte gett upp, snarare kommit till ett accepterande vilket givetvis inte betyder att jag inte jobbar kontinuerligt med detta. Jag tror att ganska många "skapande" personer lider av detta i varierande grad. Nu förklarade jag hur det kändes 1984, så känns det givetvis inte längre, men jag tänkte berätta lite om min bakgrund i förhoppning att det kan ge en liten annan ingång till mina bilder och varför jag lever som jag gör. Detta är ju bara första biten av resan som tagit mig dit jag är idag.
-affe

Svara

2014-10-16 21:47   Marie_1

Denna bild stämmer så bra ihop med din berättelse och visar också att du har hittat en uttrycksform som jag hoppas hjälper dig att frigöra dig från dessa känslor av ångest. Hälsningar, Marie

Besvara

Svar från alf109 2014-10-16 21:57

Tack ska du ha Marie.
-affe

Svara

2014-10-17 00:19   froderberg

Gillar bilden starkt. Skulle vilja se lite mer nattbilder av det här slaget, lite mer abstrakta, lite mer känslofyllda.

Till ämnet: Jag har aldrig känt panikångest, men jag har på flera sätt känt av hur kroppen kan protestera våldsamt med besök på akuten eller rena fysiska symtom som följd. I mitt fall har kroppen sagt ifrån att jag jobbat för hårt under för lång tid. Idag har jag bättre lärt mig att tolka kroppen signaler och följa dem och är väldigt harmonisk. Du verkar också ha lärt dig en del om dig själv under resans gång. Jag uppskattar att du berättar. Modigt.

Besvara

Svar från alf109 2014-10-17 00:39

Tack ska du ha Magnus, det kommer säkert flera bilder mer i den här stilen framöver, lite mer känsla och inte så mycket ett rakt avbildande som jag ofta ägnat mig åt på natten. Vet inte om du sett Andreas Peins bilder från Svarta havet: http://miraprospekt.com/?p=1306
Jag gillar och kan identifiera mig med känslan i många av hans bilder.

Psykisk ohälsa är en folksjukdom i dagens jäktiga tillvaro, men det är fortfarande ganska få som pratar om det. Jag tycker att det är viktigt att dela med mig av livet, kanske kan det åtminstone få någon att inte känna sig fullt så ensam med sina problem.

-affe

Svara

2014-10-20 23:41   Ammiga

Modigt av dig att skriva om dina egna erfarenheter av panikångest Alf, och säkert till hjälp för väldigt många i samma situation.
Just skammen som tyvärr fortfarande existerar kring psykisk ohälsa skapar i sig en stress och enorm känsla av ensamhet...
Att tala om det borde rimligen öka förståelsen.
Din bild illustrerar gripande och skarpt hur ångest kan te sig rent visuellt - att ha kameran som en vän och kunna ge utlopp för känslor genom kreativitet är också en fungerande metod mot ångest.
Alla kan drabbas av panikångest någon gång i livet och en del av oss har bara oturen att ha större sårbarhet än andra.

Hälsningar/Kirsten

Besvara

Svar från alf109 2014-10-20 23:57

Tack ska du ha Kirsten.
Jag är också övertygad om att det finns en högre känslighet hos många av oss när det gäller detta. Och visst är det tragiskt att det fortfarande inte är lättare att prata om den här typen av problem, jag undrar hur stort mörkertalet är?
-affe

Svara

Ammiga 2014-10-21 00:10

Tror att mörkertalet är mycket stort just för att förståelse många gånger saknas. Eller så är det fruktan att bli negativt bemött eller bedömd som gör att självbevarelsebedriften förseglar tystnaden....

//Kirsten

Svara