OmTag. Panikångest
De som känner mig känner till min historia med panikångest och senare utbrändhet. Jag brukar inte skriva så mycket om sådant här på bloggen eftersom det är en väldigt svår balansgång mellan att vara sakligt personlig och att upplevas som självömkande.
1984 drabbades jag av panikångest första gången. Jag var på väg hem från jobbet och när jag stod där i tunnelbanan kände jag plötsligt att hjärtat rusade, jag var övertygad om att jag skulle dö där och då. På något sätt tog jag mig hem, men det blev inte bättre så min far följde mig till akuten på Danderyds sjukhus.
När jag äntligen blev undersökt förklarade läkaren att det inte var något fel på hjärtat och med de orden fick jag åka hem. Den första intensiva ångestperioden varade i närmare tre månader, ganska snart visste jag att det inte var något fel på hjärtat men jag mådde lika dåligt i alla fall. I stort sett orkade jag ta mig från sängen och på toaletten, så mycket energi tog ångesten.
Jag tror att det kan vara svårt för någon som inte drabbats av detta helvete att förstå hur det känns? För att förklara för de lyckligt ovetande brukar jag fråga om de någon gång tagit ett steg ut i gatan och precis upptäckt en bil som kommer rusande mot dem och kommer ihåg känslan de fick i ögonblicket innan de hunnit reagera?
Så känns panikångest, hela tiden, därför har man genom åren blivit lite trött på kommentarer som ”ryck upp dig” och ”du vet ju att det bara är psykiskt” och liknande. Nu var det många år sedan jag hade någon panikattack som kommer i närheten av det jag kände då 1984, men ångesten ligger alltid där på lur under en tunn hinna av självkontroll.
Panikångest blir man inte fri ifrån, man lär sig leva med den och lyckas i varierande grad. Jag blev hyfsat återställd från den första snytingen relativt snabbt i så måtto att jag snart började arbeta som vanligt och även leva ett ganska socialt liv som innan. Men jag brukar indela mitt liv i ett före och ett efter den första panikångesten, samma person som före blev jag aldrig mer.
När det gäller panik och utbrändhet tror jag att det främst drabbar vissa personlighetstyper och vi ingår i dessa, på gott och ont. :)
-affe
Varma hälsningar Tommy
-affe
Att bege sig ut ändå, med kamera, känns som det bästa som finns just nu, i sammanhanget..
Mvh!
Men dom har tyvärr varken kunskapen eller erfarenheten.
Det viktiga är att veta hur det autonoma nervsystemet styrs, det är automatiskt, men det är du som programmerar det! Det sker med dina tankar och känslor och val. Man kan helt enkelt välja att vara mer än ett offer för ens kropps automatiska reaktion på något.
Helt enkelt att veta vad tröttheten kommer ifrån och verkligen känna lugn i din kropp kring detta, kommer att ta bort tröttheten, eftersom autonoma nervsystemet är till för att rädda dig och du säger till det genom dina känslor: allt är lugnt!
Så kommer reaktionen försvinna!
Börja med att släppa ut dom känslor du har byggt upp dock! Bara det kan räcka oftast.
Chi kung är väldigt bra för det.
-affe
Det är så jag också ser det, jag behöver helt enkelt ta det lugnt just nu, men vilken arbetsgivare gillar det..? Det var längesen jag sov så mycket som jag har gjort den senaste veckan..
Mvh!
-affe
Ps. det kan ju även vara annat än jobbet som inverkar, många har ju väldigt svårt att få ihop "livspusslet" idag och man måste nog alltid se över hela sin tillvaro när det handlar om sådana här saker.
-affe
Det är ju det autonoma nervsystemet som triggar igång kamp och flykt ( och spela död ) systemet.
Problemet är att denna reaktion tror vi är ett tecken på sjukdom och blir rädda för vår egen kropps naturliga reaktion för fara.
Om vi möter en björn i skogen kommer samma reaktion uppstå, skillnaden är att nu finns det inget frågetecken kring reaktionen, och därmed ingen rädsla och förvirring kring varför och vad som händer inne i kroppen.
Alla djur föds med två grundläggande instinkter: rädsla och begär
Dessa behövs för överlevnad. Problemet är att vi människor är fast i dom. Vi har inte kommit längre än dit. Samtidigt som vi inte förstår dom eller ens är medvetna om att vi baserar hela våra liv på dom, helt i onödan!
Jag rekommenderar starkt Eckart Tolles bok en ny jord.
Man kan absolut bli fri ifrån panikångest, alltså rädslan för kamp och flykt reaktionen, allt som krävs är rätt kunskap och öva!
De flesta som drabbas av ångestrelaterad ohälsa kommer i kontakt med olika former av avslappningsövningar och meditation och det hjälper helt klart en hel del. För egen del startade jag med autogen träning, gick vidare med qigong i kombination med zen. Och Tolle har jag läst, han är intressant även om han inte för fram något nytt som jag inte redan tagit del av genom buddhismen till exempel.
Och visst är det så att herr tolle inte lär ut något nytt, men viktig kunskap likväl, och oerhört intressant att den funnits där så länge. Trots det lever vi bara mer och mer efter våra kroppsliga behov och identifierar oss med vår kropps rädslor och begär.
Och intellektuellt ÄR vägen ur detta, det hjälper ju dock inte bara med kunskapen, utan det måste kombineras med att man övar på att styra sina tankar och känslor och då kommer dessa reaktioner bli mindre och mindre.
-affe
Ett sätt att klara sig hyggligt. är nog ändå, att, tänka tanken.Om det fans en knapp som du skulle kunna trycka på, och omedelbart få bort ångesten, grubblerierna. Och plötsligt Tycka om reklamTv Program som Idol, Bonde söker fru.l OSV Skulle du trycka då? Skulle du göra det???
Jag skulle inte göra det, och jag är säker på att du inte heller hade gjort det..Personligen har jag en sluss genom instrumentet., samtidigt som det också skapar ångest inför varje spelning. Räcker jag till? kan jag spela?.. Men Affe ge faan i knappen. Försök att leva med ångesten. Försök att se det som en eftertänksam gåva . Försök Se ångesten som ett sätt att vara öppen i delaktig t tänkande.
/ Bengt
Ha det fint Bengt
-affe
-affe
Till ämnet: Jag har aldrig känt panikångest, men jag har på flera sätt känt av hur kroppen kan protestera våldsamt med besök på akuten eller rena fysiska symtom som följd. I mitt fall har kroppen sagt ifrån att jag jobbat för hårt under för lång tid. Idag har jag bättre lärt mig att tolka kroppen signaler och följa dem och är väldigt harmonisk. Du verkar också ha lärt dig en del om dig själv under resans gång. Jag uppskattar att du berättar. Modigt.
Jag gillar och kan identifiera mig med känslan i många av hans bilder.
Psykisk ohälsa är en folksjukdom i dagens jäktiga tillvaro, men det är fortfarande ganska få som pratar om det. Jag tycker att det är viktigt att dela med mig av livet, kanske kan det åtminstone få någon att inte känna sig fullt så ensam med sina problem.
-affe
Just skammen som tyvärr fortfarande existerar kring psykisk ohälsa skapar i sig en stress och enorm känsla av ensamhet...
Att tala om det borde rimligen öka förståelsen.
Din bild illustrerar gripande och skarpt hur ångest kan te sig rent visuellt - att ha kameran som en vän och kunna ge utlopp för känslor genom kreativitet är också en fungerande metod mot ångest.
Alla kan drabbas av panikångest någon gång i livet och en del av oss har bara oturen att ha större sårbarhet än andra.
Hälsningar/Kirsten
Jag är också övertygad om att det finns en högre känslighet hos många av oss när det gäller detta. Och visst är det tragiskt att det fortfarande inte är lättare att prata om den här typen av problem, jag undrar hur stort mörkertalet är?
-affe
//Kirsten