OmTag. Mening med livet?
Ensam är stark. Jag undrar vart alla dessa talesätt kommer ifrån? Vårdträd har i alla fall en mytologisk betydelse som beskyddare av gården och de som levde där, man tog sådant på största allvar förr, till exempel fick man inte förgripa sig på trädet eller ens dess nedfallna löv och i vissa fall offrade man till och med till trädet.
Kanske skulle detta majestätiska träd varit ett vårdträd i en annan tid? Oavsett inger de gamla träden respekt hos mig, de fanns där långt innan jag kom, och många av dem kommer att finnas kvar länge sedan jag är borta om de får vara ifred.
Jag förstår att träd har haft så stark mytologisk betydelse och frågan är om vi inte förlorat något när vi avmystifierat allt i kunskapens namn? Alla religioner och även många filosofier är inne på det spåret, kunskapens träd, se världen med barnens ögon, för att nå upplysning måste vi först släppa alla intellektuella låsningar, det du ser är likt skuggspelet på väggen osv.
Nu är det givetvis i huvudsak positivt att gammal skrock bekämpas och förpassas till historiens skräphög; men frågan är om vi inte kastade ut barnet med badvattnet? Vad finns annars för mening med tillvaron om det inte finns något mer än det vi kan se i mikroskop och beräkna med matematiska formler? Om vi inte är något annat än maskiner som gör vad vi kan för att säkerställa vår reproduktion? Och vad finns i så fall för mening med reproduktionen om det bara handlar om att producera nya maskiner som gör samma sak?
Må gott
/Hans-Åke
-affe
Mening med tillvaron kan åtminstone jag känna då man gjort nåt bra. Det behöver inte vara så märkvärdigt, att ha sett till katten räcker en bra bit. Och för mig är det meningsfullt att känna förundran över skapelsen, att titta på himlen och molnen och ljuset och att försöka hålla koll på hur vetenskapen försöker förklara.
Ärkeateisten Richard Dawkins har skrivit fint om detta i "Unweaving the Rainbow". Vi kommer att dö, och det gör oss till de lyckligt lottade. Flertalet kommer inte att dö eftersom de inte kommer att födas. Vetenskapen ger en djupare förundran, ju mer man lär sig desto märkligare är naturen.
-affe
för det här inbjuder till en mycket intressant och sannolikt lång diskussion...
Suck..
Och jag skall ut med Roffe strax..
Jag får återkomma i ämnet, ev över en fika vid tillfälle!
/Bengan
-affe
-affe
Richard Dawkins är väl så intressant som nydarwinist som han är som ateist. Han har rätt övertygande visat att en tillräckligt komplicerad DNA-sträng kan reproducera sig under konkurrens med andra strängar, och att den konkurrensen har drivit fram olika "bärare" av den nakna strängen, som hjälper den i kampen för tillvaron. Och bärarna, det är alla olika organismer från virus till människor....
Men själva reproduktionsmekanismen, det är ren kemi och fysik; ingenstans finns något mål eller mening i den. Eller, för att uttrycka sig lite försiktigare: ingenstans BEHÖVER det finnas något mål eller mening för att det skall fungera. Vill man ändå tro att det finns det, så står det en fritt; då har man lämnat vetenskapens domäner.
vart kommer DNA-strängen ifrån?
Om rummet och även tiden skapades i "big bang", hur triggades händelsen?
Vad är tid föresten?
Kan ett något uppstå ur ett ingenting?
Hur går det i så fall till?
Är det inte ett under i sig att vi kan gå omkring på den här planeten och ställa oss dessa frågor?
Jag är också ateist för övrigt, eller snarare icke troende eftersom jag tycker att man skall vara en smula försiktig med bergfasta uppfattningar om saker man inte vet så mycket, annars blir det lätt att man sällar sig till de fundamentalister man säger sig vilja bekämpa. Man blir bara en annan sorts fundamentalist själv. ;)
Undrar om inte vår märkliga dragning till fundamentalism egentligen också är en mekanism i genernas kamp? Korståg, jihad, huliganslagsmål (för mig är det samma mekanism alltihop) är genernas metod att få oss, deras "bärare", att slåss mera, helt enkelt.
Efter dessa funderingar behövs nog en whisky....