OmTag. Långfärdsseglare
I min ungdom längtade jag efter äventyret, jag var inställd på att skaffa segelbåt och segla på de sju haven. Det blev en skepparexamen, och några böcker av Tristan Jones, jag blev aldrig något annat än fåtöljseglare med andra ord.
En stor inspiration till min snabbt övergående äventyrslust var min dåvarande flickväns gamla kompisar. De var långfärdsseglare många av dem, Tobbe som hade och bodde i segelskutan Christina som låg på Södermälarstrand stack senare till Västindien med båten och stannade där i många år. Kalle som drev Gustaf af Klint var gammal seglare och skaffade senare en Alegro 33 och drog till Västindien på några år även han med flera. Alla hade de korsat Atlanten flera gånger.
Men den som seglat mest och flest gånger över Atlanten och överallt av dem, ofta ensam i sin Laurin 28, var killen på bilden. Håkan Broman som han heter seglar fortfarande, han har gått upp en storlek i båt och stadgat sig. När jag träffade honom senast hade han inte varit på långfärd på ett tag, men det lät som om han hade planer.
En sak som slår mig när det gäller dessa sjörävar är att ju mer de faktiskt har seglat ju mindre styva i korken är de som regel. De som skryter är nog mest sådana som inte kommit så mycket längre än till Sandhamn, eller möjligtvis Åland när prognoserna lovat odramatiskt väder, eller som i fotovärden de som har de "värsta" prylarna. De som legat med drivankare i storm eller till och med orkan med förbommade luckor mitt på atlanten kanske i flera dagar gör sällan någon stor apparat av det.
Hälsn!
-affe
-affe
Ps. Det finns ju ganska många som bara seglar själva till Västindien och låter någon annan segla hem båten eller säljer den där.
/Stephan
-affe
-affe
Utomhus! På backen! Fast dom hade radar på båten!
Men de va inget vidare äventyr, för jag va sjösjuk...
Nästan hela tiden...
Inte mycket att skryta med alltså! ;)
/B
-affe