OmTag. Ibland gillar jag att gnälla lite, någon måste ju välta bikupan så det blir någon fart på festen.
Jag börjar mer och mer uppskatta fotografi där det handlar om bilder i sin egen rätt. Visst får de också gärna handla om något angeläget ämne, men de behöver inte göra det.
Jag är ganska trött på alla upprepningar av reportage från samhällets utkanter och/eller den sökta erotiken i dessa sammanhang. Det känns som det mesta av detta redan är gjort, och redan på 30-talet om man hårdrar det.
Om de gestaltande fotograferna aldrig lyckas ta sig förbi sensationerna och den pubertala sexualiteten så tycker åtminstone jag att detta redan är genomtröskat till leda. Berättandet, åtminstone i huvudsak, görs mycket bättre av filmare idag, liksom nyhetsrapporteringen. Dokumentärfotografins storhetstid är sedan ganska länge passerad, de enda som inte verkar insett detta är vi fotografer som försöker hålla kvar i något som inte längre finns.
Funderade lite runt detta efter att jag sett Parr-utställningen på fotografiska, hur totalt ointressant jag tyckte att det var. Samma upplevelse fick jag av Petersen, även fast det är som att svära i den Svenska statskyrkan. Det berättar inget som jag inte redan sett eller känner till helt enkelt, lite som att man fortfarande förväntas bli chockad av ett topless fruntimmer på badstranden på något sätt.
Om jag jämför detta med en utställning som Imogen Cunninghams på kulturhuset till exempel, som i mycket högre grad handlar om fotografiet i sin egen rätt, så blir jag oändligt mycket mer berörd av den senare.
Nej jag tror att fotografiets överlevnad som betydelsebärande medium är helt beroende av att vi tar det tillbaka till sin egen rätt i såväl form som innehåll. Den fotografiska bildens mystik i sig själv räcker bra utan av vi behöver söka det sökta, bara att kolla på någon av Josef Sudeks anspråkslösa betraktelser; hela livet koncentrerat till en blomma i ett glas vid hans skitiga ateljéfönster.
Känner nog som du att det ibland kan bli litet för mycket från samhällets utkanter, eller liknande ämnen.
Men visst va det fina bilder.
Men det här e väl trender som det mesta.
/B
-affe
Men som sagt, det jag skriver är alltid mina egna subjektiva uppfattningar.
-affe
-affe
En fråga jag ibland ställer mig är var finns "ny" fotografi idag. De gamla mästarna från 1900 talet kör på i sina olika
projekt och här upplever jag också att mycket är förutsägbart. Här gillar man de man gillar. Men ny fotografi från dagens unga generation som är attraherande för just mig, var finns den? När det gäller "dokumentär fotografi" finns i senaste numret av LFI fotograferna Stéphane Lavoué och Giulio Rimondi som visar upp två projekt; Into the wild och Transient home som tilltalar mig väldigt mycket. I båda projekten visas livet i verkligheten och många bilder där kan finns till också för sin egen rätt.
Mvh/Jörgen
-affe
Om man gör så så slipper man trender och efterapningar av de stora. Tycker nog att fotoskolor kan vara rätt konserverande ibland..Detta ständiga, att gå tillbaka till de stora berömda typ Strömholm OSV., och utifrån det försöka upprepa deras kunskap bildspråk för att bli en bättre fotograf, Det känns för mig som en låsning. Riktigt snygg bild på blomman. för tankarna till Georg Oddners blombilder. Har du tagit intryck?:) Ha det bra!
/ Bengt
-affe
/ Bengt
-affe
/ Bengt
Strömholm ligger som en våt filt över mycket av den svenska fotografin på samma sätt som Bergman gör det över filmen tycker jag. :)
-affe
Jag har svårt att förstå att Strömholm och Petersen hyllas så högt med tanke på att många av deras bilder framställer människor som groteska figurer bortom all värdighet. Det är ju uppenbart att de har utnyttjat människors utsatthet.
Kan man bortse att ta hänsyn till "moraliska parametrar” när man bedömer en bild, en fotograf? Bilden måste väl ses i hela sin kontext när man värderar och bedömer kvalitéer i den?
Hälsningar, Marie
-affe