OmTag. Gatufoto
Det märks att jag tappat gatufotoformen, det blir mest någon form av cityscapes när jag plåtar på gatan har jag märkt. Just detta med närhet till människor i händelsernas centrum har väl aldrig varit min starka sida när det gäller gatufoto.
Mina människor fungerar mer som anonyma element i bildytan i den mån de förekommer. Plåtar jag folk nära bygger det som regel på att jag har personlig kontakt på ett eller annat sätt, ofta en pratstund som mynnar ut i en bild. Men detta är nog snarare en form av porträtt än gatufoto.
Hur vi tar våra bilder säger nog mycket om hur vi ser på världen, en del ser det humoristiska och tar sådana bilder. Andra gillar att tränga sig på och tar påträngande bilder. Själv vill jag vara diskret och jag känner mig inte heller bekväm med att bli för påträngande med mitt fotograferande. Plåta är något jag vill göra lite i skymundan numera, jag hade lättare för att inte behöva vara så anonym med kameran tidigare.
Men jag tycker att det dels blivit ett mer misstänksamt klimat på gatan och dels spelar nog åldern en roll. Sedan är det som med det mesta, evenemang och liknande är lättare att plåta då de flesta ser det som normalt. Men en annan aspekt är att man måste hålla på hela tiden för att komma in i det, och nu har det varit för glest med plåtandet på gatan ganska länge. Jag skall försöka ändra på detta.
Men en del beror säkert på att jag hållit upp från gatufotandet ganska länge.
-affe
Sedan kan man byta ut 35:an mot 50 eller lite mer för öka avståndet;)
/Stephan
Jag tror att det viktiga är att man hittar ett sätt som passar en. Då blir bilderna personliga och känns inte konstruerade. Och sen går det helt klart lättare om man som jag är ute praktiskt taget varje dag året runt. Jag vet när jag tagit paus att jag känner mig nästan dum när jag ska ta någon bild. PS Tar du den här typen av gatubilder hade inte jag jagat något annat. Den lilla damen som skyndar fram till vänster i bild räcker lång i fantasin.
/ Bengt.
Ha det gott!
Jon Anders
-affe