OmTag. Att välja film
När tri-x försvann 2005, alltså den riktiga tri-x och gjordes om till en tkornsvariant (eller nästan) kom en period då jag testade en massa olika filmer. En film jag gillade var Efke KB 50 som bilden är tagen med. Det var en film av den gamla sorten med, vad jag antar, mer silver i emulsionen. Den typen av filmer ger en mustigare gråskala på något sätt, däremot hade den inte lika fint korn som de moderna lågkänsliga eller för den delen medelkänsliga filmerna, om man nu tycker att det är viktigt.
Nackdelen med alla dessa ”udda” märken är och var att man inte riktigt visste vad som fanns på rullen från gång till annan eller om de skulle fortsätta existera över huvud taget . Ofta var det ompaketerad film från någon annan tillverkare vilket innebar att det kunde vara lite vad som helst i förpackningen. Hur som helst, denna variant av KB 50 var fin tycker jag, men den försvann från marknaden efter ett tag, och så upplevde jag det ofta.
När man väl började bli inkörd på en film försvann den och eftersom konsistens är en av de viktigaste parametrarna för mig när jag plåtar övergav jag dessa udda märken ganska snart. Snart gick jag vidare till Fujis filmer, Acros 100 när ljuset räckte till och Neopan 400 som standardfilm. Fujifilmerna tecknar gråskalan som jag var van den från riktig tri-x och dessutom vet man vad som finns i asken. Sedan kom tsunamin i Japan, Neopan 400 försvann ett tag och nu har Fujis filmer blivit vansinnigt dyra.
Jag passade då på att svänga över mot Ilfords filmer FP4+ som jag kör efter 200 asa när jag framkallar i xtol 1+1 och HP5+ som jag exponerar efter 640 asa i samma framkallare. Ilford håller fanan högt och är bland det bästa på marknaden tycker jag. Men jag kan ändå sakna den mustiga gråskalan som man får från dessa äldre typer av film ibland.
-affe
-affe
-affe
Ps. till exempel HP5+ kan man till och med köra efter 800 asa och normalframkalla utan att förlora lågdagrarna
Jag provade också en del filmer senare delen av 00-talet: Neopan 400,HP5+, T-Max 400 och Fomapan 400, men hamnade till sist där jag startade, nämligen tillbaka på Tri-X 400 ;)
Såsom jag upplevde den, så var förändringen, förutom att kornstrukturen blivit finare/slätare (inte nödvändigtvis nåt positivt, jag gillade nämligen det där lite "råare" i den gamla Tri-X-varianten) att den nya varianten tecknade något sämre i skuggorna och i mellanregistret, men hade bättre teckning i högdagrarna än den gamla varianten (den fick man ofta underframkalla eller exponera efter högdagrarna för att teckningen i de ljusa partierna inte skulle bli utfrätta).
Förresten en intressant sak är, att de gamla mörkrumsrävar som framkallar "riktiga" bilder från sina Tri-x i mörkrummet, påstår att de inte märkt av nån större skillnad. Det verkar vara framför allt vi som skannar våra negativ, som märkt av skillnaden mellan den tidigare varianten och den nyare.
-affe
För mig var skillnaden så stor att jag övergav tri-x som jag kört med som standard sedan början av 70-talet, och då främst i mörkrum eftersom man kan justera gråskalorna på ett helt annat sätt i ps.
-affe