OmTag. Storformat

Jag såg att Thomas Meldert var igång med storformataren och det väckte en del minnen och lite sug att damma av den egna kameran.

Storformatsfotograferande är ganska annorlunda mot att plåta med småbild (FF) eller mindre format oavsett om man använder digital eller analog kamera.

Det är en ganska långsam verksamhet i och med att man måste rigga upp kameran med stativ, ställa skärpan på en mattskiva som visar bilden upp och ned osv. Kameran ger dessutom en mängd möjligheter att lägga skärpeplanet som man vill ha det och att räta upp störtande linjer, alltså detta som gör att en byggnad ser ut att falla bakåt om man riktar kameran uppåt som exempel. Det är med andra ord en hel del pyssel bara att ställa in kameran innan man trycker på avtryckaren. Jo, det finns några som använder storformatskamera även som handhållen men det tillhör undantagen idag.

När man plåtar som mig på natten blir det en extra komponent då exponeringstiderna blir ganska extrema, 15 minuter upp till närmare timman ibland. Detta kräver också att man hanterar framkallningen lite annorlunda för att få ned kontrasten i negativen då den tenderar att skena beroende på reciprocitetsavvikelsen man får vid långa exponeringstider.

Enkelt uttrycket sjunker känsligheten i filmen om exponeringstiderna blir långa och då man anpassar exponeringen efter att få teckning i lågdagrarna gör detta att högdagrarna skenar, vilket innebär att kontrasten ökar. Olika filmer hanterar detta olika bra, generellt kan man säga att filmer med traditionellt korn är mycket sämre på natten än Tkorns filmer. Min favoritfilm på natten i större format är Ilfords Delta 100 då den tecknar gråskalan mer som en traditionell film jämfört med till exempel TMAX 100 som tenderar att bli lite hårdare och inte har samma följsamhet i gråskalorna.

Dena bild är dock plåtad med TMAX 100, exponeringstid ca 20 minuter på f/22 och framkallad i rodinal 1+100 i 15 minuter med sparsam agitering. Kameran var den på bilden, en Wista 45 SP och objektivet ett Rodenstock Apo Sironar 150/5,6.

OmTag. Hundar, promenader och svartvitt vs färg.

Det är på långpromenaderna med mina hundar de flesta av mina bilder blir till. Jag har alltid varit en hundmänniska även om det var ett längre uppehåll från hundar när det inte funkade med jobbet. Mina hundar har varit med mig när jag plåtat mina nattbilder i mellan och storformat liksom när jag knallat runt med småbild, FF och andra mindre format.

Jag gillar hundar och jag gillar att promenera, en utmärkt kombination då hundar tvingar fram promenader.

För en tid sedan bestämde jag mig för att jag skulle köra svartvitt igen efter flera år av färgfotograferande. Det svartvita kräver ett lite annorlunda seende än färg. Ganska ofta kan en bild som fungerar i svartvit vara ganska intetsägande i färg och tvärt om. Det är också viktigt att ”tänka i svartvitt” vilket kräver en del omställning.

För mig är svartvitt och färg två helt olika former av fotografi och jag tycker att färg är mycket svårare om man inte bara skall ta rena avbildningar eller ”vykort”. Givetvis har färgen sin plats och den kommer säkert vara dominerande även fortsättningsvis då de flesta bilder vi tar handlar om rena avbildningar och bilder av situationer, vänner och bekanta där som sagt den rena avbildningen ofta funkar bäst.

När det kommer till färg som går förbi detta med ren avbildning tycker jag att ganska få lyckats med detta, de enda jag på rak arm kommer på är Saul Leiter och Ernst Haas. Sedan finns en massa bra färgbilder givetvis, men ganska få klarar att utnyttja färgen som en aktiv komponent i bilden vilket jag tycker nästan är ett måste då färgen i sig utgör en så starkt visuell komponent och ofta tenderar att ”ta över” eller styra hur vi ser en bild.

Detta är mina personliga tankar runt det hela och som vanligt behöver de inte delas av andra. Bilderna är tagna från två promenader, två från i går kväll och två från idag. Två från sena kvällen och två från dagen.

OmTag. Några bilder från kvällspromenaden.

Vi tog en sväng ut mot Essingeöarna min hund och jag och det blev några bilder som vanligt.

OmTag. Jag kör vidare med det digitala.

En bild i all enkelhet från promenaden nyss.

Jag ser att fler går tillbaka till det analoga. Jag tillhör ju dem som tog väldigt lång tid på mig att gå över till det digitala, kanske lite av samma anledning som de som idag går tillbaks till det analoga. För mig kändes det ”mer på riktigt” att plåta analogt med de fysiska originalen. Jag hade digitalkameror också, men det var alltid någon av Leicorna som fick följa med när jag var ute och plåtade.

När jag skaffade min nuvarande hund och även lite före det blev det mer och mer att digitalkameran fick hänga med. Dels började jag ta en massa bilder i färg och dels tyckte jag att det var skönt att slippa framkallning och skanning när jag kom hem. Jag blev lite lat helt enkelt. Jag är fortfarande lat och dessutom tycker jag att film blivit för dyrt för min ekonomi. Dessutom får jag till mina konverteringar som jag vill ha dem, så jag kommer säkert att köra vidare med det digitala även om jag kommer att plåta lite analogt också, främst i större format än småbild.

OmTag. Analogt eller digitalt svartvitt

Fotografi är ofta något annat än ren avbildning. Oavsett färg eller svartvitt kan det många gånger handla om att förmedla en känsla mer än att kanske ”bara” visa hur det såg ut. Ofta blir det en mix mellan avbildande och och att få fram en känsla.

Samma bild kan presenteras på helt olika sätt vilket i sin tur förstärker eller dämpar olika känslor. Ofta har den rena avbildningen sin givna plats men ibland vill man något annat med sina bilder.

Det analoga svartvita har lite av en renässans vad det verkar, kanske vill man hitta till det lite mer långsamma och (om man vill) eftertänksamma fotograferandet? Kanske vill man testa hur det känns att gå ut med en rulle på 36 bilder och begränsa antalet exponeringar lite? Några kanske går hela vägen och startar med att göra mörkrumskopior?

Jag kan tänka mig att det finns dem som kommit hem med 2000 bilder efter en fotorunda på staden för att upptäcka att kanske 10 av dessa egentligen håller som bilder och därför söker nya vägar. När man sprayar med kameran så är även chansen att man inte riktigt vet hur och varför en bra bild blir till. En lite kaxig fråga skulle kunna vara: Om du har 10 bilder som håller, varför tar du då de övriga 1990?

Nu funkar det givetvis inte så att alla bilder blir bra, långt därifrån, även om man plåtar sparsamt varesig analogt eller med digitalkamera. Men jag tror att en återhållsamhet i avtryckarfingret knappast gör att man tar färre bra bilder, tvärt om tror jag att sannolikheten för att man lär sig något ökar ganska markant om man vet vad man gör och varför man trycker av.

Tillbaks till det analoga svartvita, personligen har jag gått den andra vägen. Jag plåtade svartvitt analogt under en massa år och givet att man kör samma format, alltså FF vs småbild så ser jag för personlig del bara fördelar med det digitala. Nu tyckte jag sällan att mörkrumsarbete var riktigt kul även om det finns en tillfredställelse i att göra en fin kopia från ett svårt negativ.

Det digitala ger mig helt andra möjligheter att laborera och jobba med mina bilder. Vill jag att det skall se ”analogt” ut så bildbehandlar jag så att det gör det, vill jag att det skall vara kornlöst och se mer ”digitalt” ut så fixar jag det och vill jag laborera med olika kontraster och liknande så gör jag det. Och till dem som säger att det analoga ser annorlunda ut kan jag berätta (som jag gjort tidigare) att jag på en utställning för en massa år sedan testade sanningen i detta. Jag hade 20 svartvita gatufoton, 19 var plåtade med Leican och svartvit film och 1 var plåtad med Canon 5D Mk2 och konverterad till svartvitt i Silver Efex, ingen lyckades plocka ut den digitala bilden från de analoga. 

Bilderna från idag visar nog mest ett stämningsläge över såväl eländet i världen som vädret för dagen.