OmTag. Funderingar i natten

Natten fascinerar, stämningen i nattens ljus ackompanjerad av bruset från en stad som aldrig riktigt sover är speciell. För min del är det ett sätt att leva och att leva fult ut i och med mig själv. Det började som en form av helande eller terapi kan jag se så här i efterhand. Min extrema stresskänslighet som jag drabbats av gjorde det svårt att klara vardagens belastningar med folk, jäkt och sociala kontakter, natten blev mitt andningshål. Ensam med kameran och hundarna, som numera är en, kunde jag slappna av och sortera mina tankar.

Det har nu gått ganska många år sedan jag började med nattfotografering på allvar och idag har jag inte samma problem med vardagen som jag hade tidigare. Men jag behöver fortfarande den ro och avkoppling det innebär att tillsammans med hunden ströva omkring med kameran på natten. Nu är det inget jag håller på med varenda natt, långt därifrån, men med jämna mellanrum känns det fint att ägna sig åt dessa nattliga meditationer.

Jag fotograferar nästan uteslutande med svartvit film på nätterna, och helst i mellan eller storformat. Det är ett långsamt förfarande som får mig att stanna upp. För mig är det också mycket detta som gör det till vad det är. Visst går det att plåta med digitalkamera om man vill, jag har gjort det med allt från kompaktkamera till så kallad fullformatare. Men för att jag skall komma in i den känsla jag söker krävs den långsamma processen som det innebär att fotografera med större format, film och långa exponeringstider, ibland mycket långa.

När jag varit ute med digitalkameran har jag sökt bilder, när jag är ute med de analoga kamerorna söker jag lugnet. Det lustiga är att jag hittar bättre bilder när jag söker lugnet, det kravlösa öppnar ögonen och förmågan att ta in stämningen vilket är vad jag försöker fånga i mina bilder. Detta är ett förhållningssätt som säkert inte passar alla, huvudsaken är att vi själva väljer det som fungerar bäst för oss själva.

För mig är det totalt ointressant om någon påstår att samma bilder går att ta lika bra eller bättre med en annan utrustning, helt enkelt därför att det är osant för mig. Som sagt, jag söker lugnet i mina bilder och för mig kräver det den långsamma process jag får med mina analoga kameror. Detta är något man ofta missar i debatten tycker jag: Det handlar ganska sällan om vilka tekniska kvaliteter som krävs, betydligt oftare om vilket sinnestillstånd som krävs för att vi skall hitta våra bilder och hur vi når det.

PS. klockan 19.00 i dag Onsdag är det fika på Wok/Hamburgersyltan här vid Hornstull där Bergsunds Strand möter Långholmsgatan.

OmTag. Natt på Reimersholme

Den här gången funkade det med filmen och framkallaren, som jag skrivit tidigare hade jag en del problem vid de senaste nattfotosessionerna. Jag och hunden gav oss ut vid 2 snåret på för att ta några bilder.

Som så ofta när jag känner mig lite för lat för att trava iväg någon längre sträcka fick det bli ett varv på Reimersholme. När jag ger mig ut med stora kameran är det också ganska viktigt att jag kan omgivningarna ordentligt. Man går inte direkt runt och letar snapshots när varje bild tar så lång tid.

Ett fel som jag regelmässigt verkar göra när jag inte plåtat med storformatskameran på ett tag är att jag tenderar att underexponera minst ett steg. Det beror säkert på att det tar så lång tid ändå, så när jag borde exponera 30 minuter kör jag ofta på halva tiden osv, med tunna negativ som resultat.

Egentligen vet jag ju detta, men som sagt ibland bedrar latheten visheten. Ett problem som dessutom accelererar om man exponerar längre är att kontrasten skenar ytterligare, vilket inte är direkt önskvärt på redan kontrastrika negativ. Alltså blir det lite att välja mellan teckning i lågdagrarna och väldigt överexponerade högdagrar eller som här ganska tunna lågdagrar och lite måttligare högdagrar.

Hur som helst, tid tar det i alla fall och vi var hemma vid halv sex ungefär med sex exponerade negativ. Det känns i alla fall fint att vara igång med nattplåtandet igen.

Ps. Om någon är intresserad av att köpa en combiplan framkallningstank för 4” x 5” plus en skölj, nypris på photax ca 3000 kr har jag det till salu för en billig penning, bara att skicka ett mail.

OmTag. Filmtips: Josephine Sacabo's väg till fotogravyr

OmTag. Det meningslösa i att jämföra olika uttrycksformer?

Man jämför ibland fotografi med musik, och det kanske man kan göra på en del plan. Men för det mesta tror jag att fotografi handlar mycket mer om inövade färdigheter i kombination med slump. Intressant fotografi kommer ofta till i intressanta sammanhang där sammanhanget egentligen är det man värdesätter mer än fotografens eventuella färdigheter.

Om vi tar fotografer som till exempel jobbar i ”socialt spännande” miljöer och sammanhang kommer vi att få bilder som vi upplever som just spännande. Som någon sa: det går nästan inte att misslyckas med sina bilder i Indien, miljöerna är så kontrastrika såväl socialt som estetiskt att det skall till något alldeles extra för att inte lyckas fånga något av detta.

Jag tycker att det ofta är så med den dokumentära fotografin, det man prisar är ofta det exotiska inslaget som ges av sammanhanget i sig själv och inte så mycket fotografin i sig. Om vi jämför med musik som man gärna vill göra finns en väsentlig skillnad: Kan jag inte uttrycka mig genom mitt instrument spelar det ingen roll om jag har aldrig så skickliga musiker omkring mig det blir skräp i alla fall.

Dessutom är fotografi förmodligen det uttryckssätt som kräver absolut minst ”tekniskt kunnande” eller handlag: ”du trycker på knappen och kodak fixar resten.” Som den gamla reklamen sade, det ligger rätt mycket i detta. Även om man fotograferar helt manuellt så tar det förvånansvärt lite tid att lära sig de teknikaliteter man behöver kunna. Att man sedan kan utveckla ett konsthantverk runt hela processen från hur man hanterar sina prylar till att producera färdiga bilder är en annan sak.

Med tanke på hur många det är som fotograferar och som fotograferat är det förvånansvärt få som är ”konstnärligt relevanta” om man jämför med andra konstnärliga uttrycksformer. Inom bara den västerländska musiken till exempel finns och har det funnits många musikaliska och nyskapande genier i alla genrer från det klassiska, jazz och blues, rock, synfonisk rock, punk osv.

Med konstnärligt relevant menar jag alltså sådant som är relevanta även utanför en liten krets av förståsigpåare. Nu älskar jag ju fotografi i de flesta former, men jag skulle inte försöka jämföra den med musik.

Ett enda musikaliskt mästerverk, oavsett om det är Vivaldis fyra årstider, Stravinskijs Våroffer, Miles Davis Kind of blue, Beatles Sgt. Pepper, Pink Floyds The dark side of the moon, Sex Pistols Never mind the bollocks… eller något annat i den oändliga raden banbrytande musikaliska verk kommer att betyda mer på ett emotionellt plan för flera människor än vad någon fotograf någonsin betyder eller kommer att betyda.

Detta är inget nedvärderande av fotografin, utan bara ett försök att ge den sina ”rätta” proportioner. Jag älskar ju själv fotografi, men försöker inte jämföra den med andra konstformer. Just detta jämförande är en tämligen meningslös sysselsättning där man försöker kvantifiera icke kvantifierbara storheter. Det blir som om man skulle fråga sig ”vad som är bäst” mellan en bra film och en god middag? Svaret kommer alltid att avgöras av hur hungrig man är när frågan ställs.

Detta är en medveten provokation från min sida, och jag är intresserad av hur ni andra ser på detta? Kanske kan det starta en intressant diskussion?

Slutligen en bildkavalkad, några skärvor av tid fångade i Åmotfors 2006 som jag såg dem. Inga speciella ambitioner utan just fotografier jag tog för att jag ville se hur de såg ut på bild.

OmTag. Mor & Far 2006

Min far besökte min mor på vårdhemmet varje dag, de sista fem åren av hennes liv var hon helt instängd i demenssjukdomen som till slut tog hennes liv. Det var säkert tungt många gånger, nu är de bägge borta.