OmTag. Flanörsbilder.

Jag skulle nog inte klassa mitt fotograferande som gatufoto, egentligen tycker jag att det är lite svårt med olika genrer. Det blir alltid gränsdragningar och ofta blir det diskussion om var och hur gränserna skall dras.

Jag förstår givetvis att man måste ha någon form av gränser på en plats som fotosidan då det är ett sätt att strukturera alla bilder. Det skulle bli helt ohanterligt om det inte indelades på något sätt, dessutom är vi alla intresserade av olika saker och då blir det nödvändigt även av den anledningen.

Mitt eget fotograferande skulle jag snarare kalla flanörsbilder, jag fotograferar sådant som dyker upp när jag är ute och promenerar. Det är ofta rena miljöbilder men även bilder av sådant som berör mig. En annan sak är att jag numera sällan ”går ut för att fotografera”, åtminstone inte med mindre format som småbild (FF). Jag är ute och promenerar där promenaden är det primära och eventuella bilder blir sekundärt. Nu har jag gjort det så länge att fotograferandet och promenerandet är integrerade med varandra, jag har alltid kameran med mig och undermedvetet ”tittar” jag nog efter bilder hela tiden även om jag inte tänker på det.

En sak jag märkt är att jag ganska sällan tar bilder från möten med andra människor och ännu mer sällan att jag tar bilder på främmande människor där jag varken vet något om dem eller har någon form av relation till dem. Människorna, då de förekommer i mina bilder, är ofta anonyma och fungerar mer som symboler för något i samhället jag reagerar på.

Det handlar också till viss del om respekt och mänsklig värdighet anser jag. Därför har jag mycket svårt för fotografer av typen Bruce Gilden som jag tycker begår övergrepp mot människor för att boosta sitt eget ego.

Det går att fotografera utsatta människor med kärlek och värdighet, kolla gärna på Kent Klichs bilder om ni inte sett dem, men om man inte kan göra detta eller ens känna empati och medkänsla med de man fotograferar bör man kanske överväga att låta bli.

Detta är lite hur jag ser på det, andra har givetvis rätt att tycka vad de vill.

PS. Nu menar jag inte att det skulle vara något problem med alla harmlösa bilder på "vanligt folk", utan snarare när man tar bilder på utsatta människor eller människor som ser "udda" ut bara just därför.

2024-04-20 07:35   per-erik åström

Kent Klich bilder/porträtt av sovande hemlösa i Köpenhamn är bland de starkaste och mest empatiska bilder jag sett de senaste åren. De ställdes ut på stortavlor i Köpenhamn och åstadkom en debatt om stadens ansvar för hemlösheten. Hans metod är också något helt annat än Bruce Gildens som jag f ö anser är en skitstövel. Har aldrig förstått hypen kring hans bilder. I min värld är han en fotografisk mobbare.
Om man ska fotografera människor i utsatta situationer, eller människor överhuvudtaget, tycker jag man ska titta på ett gäng kvinnliga fotografer; Vivian Maier, Diane Arbus, Anna Lithander, Birgitta Nilsson och Annelie von Wovern t ex. De är fotografer med en människosyn som jag sympatiserar med och som alltid återspeglas i deras bilder.

Allt gott/per-erik

Besvara

Svar från alf109 2024-04-20 12:41

Tack ska du ha Per-Erik. Det finns många som tar bilder med medkänsla, nyfikenhet och värdighet tycker jag såväl kvinnor som män. En av de främsta tycker jag är den nu aktuelle Salgado.
/Affe

Svara

2024-04-20 10:47   Johan Pihl

Fina bilder och intressant text, Alf!

Besvara

Svar från alf109 2024-04-20 12:37

Tack ska du ha Johan.
/Affe

Svara

2024-04-20 13:26   Jan Olof Härnström

Intressant läsning och fina talande bilder.
Två av mina favofotografer Henri Cartier-Bresson och hans kompis Bruce Davidson tycker jag är fina förebilder för det som senare kom att kallas gatufoto. Man kan nog inte för mycket betona vikten av respekt och moraliska betänkligheter när det gäller publicering av bilder på folk. Särskilt de som är utsatta på något sätt. Eller kanske bara oturligt har hamnat i någon dråplig situation eller så.

MVH J O

Besvara

Svar från alf109 2024-04-20 13:35

Tack ska du ha J O.
Som sagt, det är viktigt att alltid tänka på att det är en medmänniska där på andra sidan kameran.
/Affe

Svara

2024-04-20 17:59   mombasa

Intressanta tankar som jag till stor del delar. Det empatilösa fotografiet som man ibland ser exempel på i genren gatufotografi är väl ett utslag för ett slags socialsensationellt flanörfotografi, väldigt långt från Kent Klichs bilder som Per-Erik nämner. (Jag missade Klichs grejer i Köpenhamn men har den lilla trycksaken som hängde med projektet.) En av de få fotografer som lyckas vara kärleksfull i avtryckarfingret är nog Eliott Erwitt som förvisso fångat många mer eller mindre dråpliga situationer men alltid med en genuin mänsklig känsla.
/Gunnar S

Besvara

Svar från alf109 2024-04-20 20:18

Tack ska du ha Gunnar. Jag tycker nog att det finns/fanns ganska många som fotograferar med hjärtat.
/Affe

Svara