Strövarkort 242. Han drog iväg som en oljad blixt uppför berget med bebisen på magen.

Efter en fyra timmar lång bussresa var vi framme vid Alamutborgen. Eller rättare sagt vid foten av berget där ruinerna av den gamla shiitiska borgen ligger. Drygt 2400 meter över havet, och med ett par hundra meters klättring kvar upp till toppen.

Jag flåsade på uppför de ojämnt huggna trappstegen då jag blev ikapphunnen av en liten familj: mamma, pappa, barn. De var från Esfahan och hade bestämt sig för att ta sig upp före lunch, som farmor beredde nedanför berget. 

Vi stannade och pratade en stund och jag tog en bild av trion. Sen vinkade de och la på en rem! Som skållade illrar for de iväg uppför de knaggliga trappstegen. Pappan i flippflopp och med den lille sonen i famnen. Själv fick jag nog halvvägs och satte mig för att pusta ut och beundra utsikten. Jag skymtade några myrstora figurer högst uppe på toppen och antog att det var Esfahanfamiljen.

På vägen ner pratade jag lite med några gubbar som jobbade med att dra upp vatten till rastplatsen där jag vilat.

De höll ett lugnare tempo än pappan med bebisen och med åsnan kände jag stor samhörighet. Att sluta ögonen och dra in den höga luften räckte gott och väl för oss bägge denna undersköna dag.

2017-11-14 21:04   Sten Björklund

Sådana trappor kan ta livet ur en. Har varit utsatt för sådan några gånger, bl.a. längs björnleden i Kuusamo. Min dotter räknade till 240 steg, då var det bara en i mängden. Gillar och man blir glad när man ser det unga paret.
Sten

Besvara

2017-11-15 04:29   Margareta Cortés

Trappor uppför och till berg är lockande och även om krafterna börjar avta med stigande ålder så har jag ändå svårt att avstå från att försöka mig på en uppstigning, fast numera känner jag mig mest som åsnan i din bild. Spänstig ungt par.

Besvara