Mänskans bästa vän ...
... är bilden. För bilden bryr sig inte om vem som tar den. Eller hur och med vilken kamera. Om den nu över huvudtaget är fotograferad och inte tecknad, målad eller bara tänkt och inbillad.
Fast vi utgår från att den är fotograferad. Då måste jag förhålla mig till den. Se den, utforska den, värdera den. Inte i guld men i någon annan valuta. Har den någon mening? Berättar den något? Eller är den bara stum, tom fyrkant?
Ja, i bästa fall innehåller den spår av näringsämnen. Men då tillvaron är nergödslad av bilder är det inte alltid lätt att upptäcka dom. När jag ser alla knäppare med mobilkameror och kompakter framför fejsen suga ut vartenda ögonblick dom inte upplever, misströstar jag om bildens betydelse. För senare behov, tänker dom kanske. Fast jag undrar jag. Allt pajlar ju bara upp sig i en enda stor, elektronisk köckenmödding som äter upp minneskort och hårddiskar.
Så hur kan vi vara bästa vän med slikt?
Jo, för att då och då slinker den igenom, BILDEN. Den som faktiskt talar till mig som min sanne och bäste vän. Den som innehåller en berättelse, en känsla, en realitet, en ärlighet - även om den är påhittad.
Fotografier kan åstadkommas på tusen och ett sätt. För bilden är det fullkomligt ointressant hur. Den vilar i sig själv, oavsett kameramärke och brännvidd, beskärning och manipulation. Det är vad som finns inom ramen, kanterna, ytan och därunder som blåser in syret i dom.
Här är några jyckar och deras människor.
Malmö, Sverige
Malmö, Sverige
London, Storbritannien
New York City, USA