STRÖVARKORT 249. Får man bära sig åt hur som helst bara för att man har en kamera på magen?

Måste man fråga först? Är det viktigt med samtycke? Ja, rent mellanmänskligt är det väl det. Fast när det gäller fotografi tycker jag ofta tvärtom.

Ifall man alltid skulle fråga ett motiv innan man tryckte av, så skulle massor av bra bilder, kanske lejonparten, aldrig tas. Ingen Bresson, ingen Frank, ingen Winogrand skulle ha funnits. Folk skulle bara värja sig, kråma och konstra och BILDEN fara all världens väg.

Fast alla som då och då använder en kamera publikt vet hur känsligt det kan vara ibland. Jag behöver inte räkna upp argumenten man får höra; alla känner till dom. Det innebär nu inte att bilderna ska förbli otagna. Däremot kanske de inte alltid behöver publiceras.

I tider då selfies verkar vara den vanligaste fotoformen, där folk  tydligen är beredda att häva ur sig vad som helst, kan det verka lite underligt att en del blir så skogstokiga av att se in i en annans kamera. Det betyder dock inte att man som fotograf måste bry sig om dem så länge inte lagen hindrar verksamheten. Och rädslan för obehaglig konfrontation förstås.

När jag var i Iran i höstas tog jag tusentals bilder. De flesta av dom porträtt. Och 99 procent av dom var samtyckesbilder därför att jag från början bestämt att det skulle vara så. Jag vill visa möten mellan mig och motiven.

Hade jag smugit runt med kameran hade det blivit en helt annan sorts bilder. Helt legitima dom också, men inte vad jag var ute efter den här gången.

Frågan om fotografens ansvar lämnar jag därhän. Mitt enda ansvar är faktiskt bilden. Vad jag sen gör med den är en helt annan sak. Men skulle vi alltid ta hänsyn till allt och alla blev det inte mycket kvar för oss att avbilda.

STRÖVARKORT 248. Konsten är att vara skiträdd. En gång till.

Jag skulle vilja plåta som Anders Petersen. Eller Strömholm och Don McCullin. Visa upp resultat av ett liv så spännande att varenda nagel är nerbiten till roten.  

Men så är det inte. Mitt liv är inte alls särskilt spännande, så därför blir mina bilder inte det heller.

Jag umgås inte med transor i Paris, dricker inte med sjömän och horor i Hamburg och hukar inte för kulor runt skallen i Syrien. Jag lever ett mycket lugnt och odramatiskt liv i Solna, går mina dagliga promenader i Hagaparken, skriver, läser böcker och pysslar med bilder. Oftast i ensamhet.

Så vad ska jag fotografera?

Min vardag, hör jag en röst. Visst, min vardag: det gör jag ju på Instagram. Men det är inte fotografi utan bara små notiser i kanten. Och jag kan ju inte hålla på och plåta Brunnsviken dagarna i ända.

Så vad är bra och spännande fotografi? Är det egentligen inte bara spännande liv som det handlar om? 

När jag tittar på Nan Goldins eller Larry Clarks bilder så är det motiven som fångar min uppmärksamhet. Inte i första hand det fotografiska handlaget. Fast jag skulle ju aldrig velat leva deras liv i knarkarkvartarna bara för några bilders skull. Det är det inte värt.

Eller ta Araki, Koudelka och Ackerman. Solitärer som lever mitt i sina egna spänningsfält och bara råkar ha kameran med sig och för att berätta om liven omkring sig. Eller?

Det handlar om att utsätta sig. Så ungefär brukar i alla fall Anders Petersen uttrycka det, men det är förstås lätt att säga tulipanaros. Med tilltagande ålder och feghet har det blivit mig allt mer motbjudande att sticka fram skallen i krutröken. Jag är sannerligen ingen McCullin.

Fast man kanske kunde ta till sig ett annat av Petersens uttryck:

– Jag är ofta skiträdd! Men jag är inte rädd för att vara rädd. Hela mitt uppdrag går ut på att utsätta sig. Men det gäller att ha känselspröten ute hela tiden.

Är det så man blir en bra fotograf? Genom att lära sig bemästra sin rädsla?

Kanske det. Men faktum kvarstår: man behöver ett liv att utsätta sig för. En vardag som är så pass spännande att den är värd att berätta om. Och hur skapar man den?

New York, The Bowery, 1977.

STRÖVARKORT 247. Dags för en efterlängtad lägesbeskrivning.

Det drar ihop sig. Snart är det dags. För första gången på fyra år. Första efter Visenterna. Jag talar förstås om Ulf Lundell.

Jag har faktiskt väntat. Och längtat. Det är sällan man får chansen att så helt dyka ner och samtidigt gå upp i en bok som dom Lundell presenterar. Men det är sällan berättelsen i sig som binder mig utan den förtroliga tonen i den. Precis som att han talar direkt till mig. Utan mellanhand. 

Jag har alltid betraktat Lundell som en lägesbeskrivare. Kanske – eller antagligen – beror det på att vi är generationskamrater. Han är bara ett par månader äldre än jag. Vi har ungefär samma referensramar och läser ofta samma författare, lyssnar på liknande musik, kan vara lika grumpy över sakernas tillstånd. Och är obotliga romantiker förstås.

Nya boken är förbeställd på Adlibris. Vardagar omfattar 640 sidor och väger över ett kilo. Det låter tungt och bra men kanske ska man vara försiktig med att läsa den i sängen. Fast jag är ju van vid tungviktare. Har läst Lars Noréns tre dagböcker till sängs utan att få hjärnskakning.

I nästa vecka förväntas den hamna i brevlådan. Kristi himmelsfärdshelgen verkar vara räddad.

STRÖVARKORT 246. Växelverkan på bloggen eller från svartvitt till färg och tillbaka.

Jag började svartvitt. Det var det som gällde. Hela mitt sätt att betrakta världen var i svart och vitt och med en massa gråskalor däremellan.

Så fick jag span på Gregory Crewdson Åtminstone tror jag att det var så det började. Med hans jättelika tablåer på Kulturhusets i Stockholm väggar i en mycket stark utställning. Det var några år sen, men intrycken har smetat sig kvar.

För två somrar sedan kom jag så på att världen faktiskt är byggd i färg och William Eggleston kom in i mitt liv. Tillsammans med en återupptäckt Tunbjörk. Plötsligt såg jag det som en utmaning. Att måla i gråskala är inte så svårt enligt min mening, men att göra det i färg är nästan omöjligt.

Och nu finner jag mig plötsligt vara tillbaka i gråskalornas paradis och bakgårdar. Micke Berg påpekade igår i en kommentar att min bästa bild, flickan från Iran, också funkar som svartvit. Så jag testade och här är den. Vad säger ni?

STRÖVARKORT 245. Vem bloggar numera och vem bryr sig ifall det inte står Leica i rubben?

Ja, det är frågan. Jag trodde jag lagt av med bloggeriet, denna urmodiga syssla, men sen kom jag på att man kanske ändå skulle köra en runda till. Som ett testvarv liksom.

När jag bläddrar bland medbloggare på den här sidan är det främst två sorters inlägg jag ser: naturbilder och prylbögeri.  

Om naturbilder har jag ingen åsikt. Det är varje resandes ensak vad man gillar att plåta och titta på och kan en orre eller trana hetsa upp en så - fine!

Om prylbögeriet har jag egentligen inte heller någon seriös åsikt. Också där är det väl upp till var och en hur man förvaltar sina surt försnillade slantar. En ny kamera, en bättre glugg? Visst, fine där också. Men visst vore det kul att nån gång få se en bild tagen med de där dyrbara, helt överlägsna instrumenten?

Jag råkar nu en gång för alla tycka att en kamera är bra för att bevara minnen och bilder - både yttre och inre. Men ifall man enbart ägnar sig åt prylmasturbation och optikporr så blir det lätt lite privat liksom.

Så därför skulle jag i all ödmjukhet vilja efterlysa mina medvandrares allra bästa bilder här på bloggsidan. Och du, det behöver inte stå vilken kamera du använt, om den är digital eller filmbaserad, om optiken är skarptecknande eller inte.

För att nu inte få på skall'n alltför mycket föregår jag med gott exempel och visar en av mina egna bästa bilder enligt min enkla mening. Den är tagen i höstas i staden Yazd i Iran, precis vid solnedgången och den visar en ung flicka som står i en port i den gamla delen av staden där husen är gjorda av lera. Hon säljer någon form av hantverk och hon nickade när jag undrade ifall det var okej att ta hennes porträtt.